Måndag, klockan är redan över lunchtid och jag har massor att göra. Helgen har bjudit på Thanskgivingsmiddag, midnight movie (vilken jag somnade till...), brazilian party och en hel lazy söndag. Igår hade vi värsta ovädret, men jag gillar verkligen sådana söndagar! Det är så mysigt att kunna spendera en hel dag i sängen och kolla film efter film, äta popcorn och glass och sova lite emellanåt. Det behövdes och var en bra uppladdning för idag. Idag har jag ett final paper att skriva klart. Det ska lämnas in dagen efter Thanskgivning-lovet och då vi inte kommer komma tillbaka förrän strax innan lektionen börjar måste jag ha det färdig innan vi åker imorgon. Jag ska också träffa en grupp som jag har från en anna klass och skriva på ett projekt som även det ska lämnas in veckan efter Thanksgiving. För tillfället står jag lite still, är inte alls i skriv-mode så jag ska strax förflytta mig till bibblan och ladda för en en heldag där. Och sen måste jag tvätta. Och packa. Och... ja, ni hör ju. En busy måndag.

 

Idag är det även exakt en månad kvar till julafton, det känns helt tokigt. Även om det har börjat julpyntats och affärerna har satt upp sina julavdelningar så är det inget jullikt väder precis. Solen skiner och idag tror jag inte ens att jag behöver ha jackan på mig!

 

Nehe, dags att sätta fart om jag ska få någonting gjort idag. Hoppas ni haft en bra måndag!

 

Idag på en av mina lektioner pratade professorn om hur vi marknadsför oss själva som produkter och bland annat hur vi framstår oss själva på sociala medier. Hur många människor väljer att visa sitt "idealiska jag", en bild som inte stämmer överens med verkligheten. Hur många gånger har vi inte blivit avundsjuka på folk som verkar leva det perfekta livet, som bara lägger upp bra, photoshopade bilder på facebook, instagram, twitter etc med en positiv beskrivning eller status? Hur många gånger har man själv lagt upp något som visar på ett "perfekt liv"? Ett liv utan motgångar och dåliga dagar. Det är klart man har.

 

Jag minns en gång när jag fick en kommentar som löd ungefär "du hittar alltid på så mycket roliga grejer, jag önskar att jag kunde göra lika mycket och verkligen njuta av dagarna som du gör". Sanningen är den att jag tyckte likadant tillbaka, jag tyckte att den här killen verkade ha ett bra liv. Inte så att jag var avundssjuk, för jag (vill iallafall gärna tro) att jag inte bara går på den där fasaden att allt är perfekt. Sociala medier gör oss stressade, utan tvekan. Jag är inte besatt av varken facebook eller instagram, men ändå så är det det första jag kollar när jag vaknar på morgonen. För telefonen ligger där brevid mig och det är en anledning till att ligga kvar några extra minuter i sängen. Jag kollar Internet för att jag är lite för lat för att gå upp helt enkelt. Och varje ledig stund så klickar man in på den där lilla ikonen på telefonen för att kolla de sista uppdateringarna. Men skulle jag må dåligt utan min facebook, eller utan min instagram? Svar nej. Jag har varit utan i perioder och har inte alls tänkt på att jag är utan det. Facebook är för mig ett sätt att hålla kontakten med folk och nätverka. Sorligt men sant, så handlar mycket om sociala medier idag, där finns alla möjligheter till att hitta jobb, integrera med människor som du aldrig annars skulle ha gjort, inte bara vänner utan människor som kan ha inflytande för din karriär. Helt enkelt, jag ser facebook som ett nätverk av kontakter samtidigt som jag erkänner att jag sitter där och bläddrar igenom statusuppdateringar. Och de statusuppdateringar som jag få gånger gör - ja de gör jag när jag har något positivt att berätta. Och det är klart att man fiskar likes. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gjorde det.

 

Jag ser mig själv som en positiv person och personligen ser jag ingen mening med att uppdatera om att jag har haft en dålig dag eller att allt suger. Jag är inte den personen. Ibland kan jag förundras över dem som gör det, som faktiskt skriver att allt är piss, eller att något har gått dåligt. Det är ett tecken på att man inte skäms över att man mår dåligt eller skäms över ett "misslyckande". I arbetssökandesyfte där arbetsgivare kollar upp din facebook, så är det ett teckan på trovärdighet om den sökande i fråga delar med sig av både bra och dåliga dagar. Men det är inte jag. Nu är det inte så att jag skriver statusar dag ut och dag in, men när jag gör det - då handlar det om något bra. Klart som fasen att jag vill dela med mig om att jag är på väg till USA eller att jag fått mitt visum godkänt. Det är sådana saker som jag är stolt över, som jag har kämpat för. Jag söker inte bekräftelse men på något sätt vill jag nog ändå visa upp en sida som säger "titta här så GRYM jag är!!". Varför skulle jag annars skriva den där statusen?

 

Det här har fått mig att fundera mycket och här om dagen så började jag skriva på ett inlägg som jag senare insåg var ganska negativt. Så jag raderade allt och började om och gjorde det istället till något positivt. Men varför? Alla har dåliga dagar ibland, alla kan ligga och sova en hel dag av utmattning, alla kan ha sömnlösa nätter eller ha ont i magen av oro/stress/för mycket funderingar. Alla kan må dåligt ibland utan att egentligen ha någon anledning, alla delar bara inte med sig av det. Jag vill inte visa upp en sådan sida, samtidigt som jag vill vara så ärlig som möjligt. Jag älskar livet här och det är sant som min syster sa, att refererat till alla bilder och de texter jag lägger upp, så är det ett paradis. Men det finns en vardag här också, och allt är inte guld och gröna skogar. Jag ville bara att ni skulle veta det, mitt liv är inte perfekt men jag väljer att dela med mig av de bra sakerna. Så hur mycket jag än vill visa upp mitt verkliga jag, är det nog ganska mycket mitt idealiska jag ni får se. För det är sån jag ser mig själv, som en positiv glad person med mycket driv och vilja. En person som älskar livet men samtidigt oroar sig lite för mycket över framtiden. En person som har lite svårt att leva i nuet, utan lever ett halvår framåt. Kan någon lära mig att sakta ner? Att njuta av studen? För om jag inte gör det så kommer jag missa tiden som är kvar för att jag i huvudet redan är hemma i Sverige och planerar hur jag ska komma tillbaka hit. Det är dags att börja tänka på idag, det är ändå en hel månad kvar här! En månad som kommer bli grym med resor till TVÅ drömstäder! Aaaah nu är jag redan i NYC i huvudet! Hur sätter man stopp?

 

 

Hej!

 

Insåg precis att dagarna springer förbi mig här och nu var det allt för länge sen (igen) som jag uppdaterade er om vad som händer här i Macon.

 

Så, vad har jag hittat på sen sist?

 

För att börja med det tråkigaste så har jag varit sjuk. Men nu är jag frisk, så den tråkigheten kan vi lämna.

 

Annars så har det som vanligt varit bra, lite för bra kanske eftersom att jag inte har hunnit skriva så mycket (eller orkat rättare sagt)

 

 

Nu ska ni få höra om en av baksidorna med att bo och leva här.

 

Det här med att dela lägenhet. Och det här med att städa. Städa är inte min favoritsyssla, inte alls faktiskt, jag tycker inte att det är kul att varken damma, dammsuga, diska, torka golv, bänkar, lister eller städa toan, men jag gör det. För jag älskar känslan efteråt. Jag älskar att leva i ett rent hem och jag skulle aldrig stå ut med att ha det skitigt. Jag bli allergisk om det ligger smulor på bänken eller om det fastnar grus under fötterna när jag går. Lite rörigt med kläder här och där efter morgonens ombyte, eller tvätt som hänger uppe i ett dygn ja, okej. Det kan till och med jag ha. Visst, när jag bodde hemma så såg mitt rum ut som ett bombnedslag, man fick vada igenom kläderna som låg på golvet och jag vägrade att städa tills jag fick måla om mitt rum (antar att det bara var en anledning till att "slippa" städa). Jag var en vanlig tonåring helt enkelt, min revolt var att inte hålla iordning på mitt rum. Men sen växte jag upp, flyttade hemifrån och även att jag kan lämna disken en dag så står dammsugaren alltid framme för att dammsuga upp smulor från golvet. Jag är långt ifrån pedantisk, jag gillar bara att ha det städat och rent, med nya sängkläder och en dammfri TV. Sen att mina böcker måste ligga i exakt ordning och att kryddburkarna måste stå i storleksordning i en rak linje med etiketterna rakt fram, ja det är en annan sak. Jag får bita mig i läppen angående det, även om jag går och snurrar på burkarna...

 

Tillbaka till det här med att dela lägenhet med tre andra tjejer och att hålla iordning. Jag förstår att man kommer från olika kulturer och har olika synsätt på saker men just det här med ett rent hem borde vara ett gemensamt intresse. Här är det Anna och jag som städar. Det är aldrig kul att städa efter någon annan, jag är till exempel superallergiskt mot hår i duschen som uppenbarligen inte är mitt, då jag är blond, if you know what I mean... Och om man ändå ska plocka upp håret, varför slänger man det inte i toaletten (som är inom räckhåll från duschen) utan lägger det på badrumskanten? Till en början var det okej att städa efter alla, för hur som helst så tänker inte jag bo i ett skitigt hem. Nu är det mest bara irriterande.

 

Jag vill inte säga att jag längtar hem, men ibland saknar jag min egna lägenhet. Där jag är den enda som skitar ner, och där jag är den som har ansvar för att det städas. Har jag torkat diskbänken vet jag att den fortfarande är ren när jag kommer hem, inte att jag behöver torka den igen för att där ligger någon spilld intorkad sås.

 

Som ni hör, allt är inte guld och gröna skogar som utbytesstudent och att bo på campus. Och det är hemskt att säga att jag "står ut", för jag vill inte att brist på städnings-förmågor ska bli den anledning som gör att jag längtar härifrån. Idag har jag dammsugit och för tillfället står dammsugaren mitt i vardagsrummet, bara för att se vad som händer. Det blir antagligen bara en misslyckad pik och jag eller Anna kommer förmodligen själva flytta på den innan morgondagen...

 

/ gnälligtjej89

Första helgen i oktober var det fall break och vi hade bokat en resa till Miami. Vi hyrde bil och körde ner, jag, Anna, Daniel från Brasilien och Alex och Julien från Frankrike. Det tog ca 9 timmar och jag och Julien turades om att köra (vad jag har saknat att köra bil!!). Det är häftigt att köra på de stora highwaysen och att komma och köra in i Miami på natten var SÅ häftigt! Jag hann dock inte se så mycket men känslan av att köra genom stan, över bron till South Beach var cool! Vi kom fram runt 1 på natten, var trötta efter resan och ville checka in och gå och lägga oss, för att inse att det hostel vi bokat inte längre existerade (!!!!). Det hade stängts igen av okända anledningar samma dag som vi kom och där stod vi fem personer och hade ingenstans att bo. "Näe, tyvärr, vi kan inte hjälpa er. Hotellet har stängt och nu är det ett annat hotell här istället. Det finns ett vandrarhem en bit bort". Aldrig i livet! De som stod i receptionen fick ringa sin manager (som var samma som det gamla hotellet, allt vara bara jättekonstigt) och det visade sig att vi blivit ombokade till ett annat hostel bara 50 meter bort. Det var den historien, och resten av resan vara bara jättebra! Förutom det regnoväder som jag och Anna fastnade i. Vi skulle åka downtown för att kolla lite och äta middag. På South Beach var det soligt och vi stod och väntade på en buss när det kom en dubbeldäckar-turistbuss som frågade om vi ville hoppa på och åka med dem. Vi satt uppe på taket och det var rätt så häftigt att se stan därifrån, åka över bron och kolla på alla mansions ute på öarna. Ända tills det började blåsa och till slut ÖSREGNA och åska!!! Vi förflyttade oss ner i bussen och blev sedan avsläppta nångonstans downtown. Letade efter något ställe och gå till (och äta!) men fastnade mitt i en stor väg där bilarna hade grönt och vi hade rött. Jag har ALDRIG I HELA MITT LIV varit SÅ blöt! Vi stod och skrek i mitten av vägen, "vi kommer dö!! alltså det blir ju aaaaldrig grönt. jag vill heem!!!" (det åskade och blixtrade rejält också). Haha alltså, jag kan se oss stå där och vara sjukt arga på vädret trots att vi inte kunde göra någonting åt det. Det såg ut som om vi hade duschat och när vi till sist kom över vägen hoppade vi in i första bästa taxi och åkte hem. Stackars taxichaufför, vi var helt dygnsura. Väl tillbaka mötte Julien oss i dörren med massor av handdukar och vi kunde äntligen skratta åt hur rolig hela situationen varit. Det slutade med att vi bytte om och gick till restaurangen på hörnet, där vi åt den godaste middagen som vi har haft sen vi kom till det här landet. Ibland behövs det inte mycket.

 

Men ja, förutom det så var det en helt galet bra resa och jag är förälskad i Miami Beach!!

 

Vilken mysig eftermiddag vi har haft idag! Vi var bjudna hem till en av våra professorer, Mrs Smith och hennes man. Vi har henne som international advisor men hon undervisar även i engelska. Varje år så bjuder de hem sina elever/internationella studenter till sitt hus för en stor middag. Så himla fint gjort! Amerikanarna är verkligen så gästvänliga, öppna och trevliga. Vi blev hämtade och körda till deras hus, ett stort, jättemysigt fint hus ute i skogen. Där väntade med massor (med betoning på MASSOR) med mat och efterrätter. Vi satt framför brasan och åt, pratade och en kille hade med sin gitarr och spelade. Jag är fortfarande mätt, och det är inte likt mig som i vanliga fall kan äta när  och hur mycket som helst.

 

Helgen har annars bestått av halloween-firande, fest, godisätande och fotbollsmatch. I fredags spenderade jag och Anna flera timmar med att sminka oss, resultatet blev kanon! Beroende på hur man ser det, vi var så sjukt läskiga att jag nästan blir rädd av att bara kolla på bilderna nu. Igår hade vi inte tänkt att klä ut oss men då Anna bara hade ett par trasiga strumpbyxor (och det var superkallt!) så tänkte vi att vi lika gärna kunde spöka ut oss. Dock blev det till en lite mildare grad och trots att vi höll på att frysa ihjäl i väntan på trolleyn, som aldrig kom för den var trasig, så hade vi lika kul som vanligt när vi väl kom downtown!

 

Nu är jag superdupertrött. Vi hörs snart igen, sov så gott!

 

Har ni kunnat räkna ut vart det är jag ska åka över Thanksgiving? Några ledtrådar: branta backar, cable cars, sneda hus, Alcatraz, soligt, dimmigt, västkusten, Golden Gate, Chinatown, Californien.....

 

Ja, såklart är det SAN FRANCISCO jag pratar om!!!!

 

San Francisco!! Ah, jag är så exalterad!!! Jag har alltid alltid alltid velat åka dit och hade nog egentligen inte tänkt åka över till västkusten när jag är här. Men sen insåg vi att även om det är 5 timmars flygning så kommer vi inte vara så nära Kalifornien som vi är just nu. Vi är lediga 5 dagar och vill inte sitta fast på campus, så ja sagt och gjort, om fyra veckor kommer jag vara i ännu en drömstad!! Ser fram emot att se alla de där sakerna som man sett på film, på bilder och hört om. Gå på gatorna jag drömt om, se Golden Gate Bridge på riktigt, åka ut till Alcatraz, åka spårvagnarna, få träningsvärk av att vandra upp och ner i backarna, strosa runt i Chinatown och runt Fisherman's Warf. Vi ska också träffa mina släktingar och är bjudna hem till dem på Thanksgivings-middag. Bara det ska bli så sjukt spännande. Att vara med om ännu en riktigt amerikansk högtid! Det är lite overkligt, kan bara säga att jag längtar!!!!

 

Jag har ju lovat er att dela med mig av både med- och motgångar. Alla dagar kan inte vara bra dagar och igår hade jag min första dipp sen jag kom hit. Eller egentligen har jag känt hela veckan att jag varit okoncentrerad och inte minst på gymmet har jag märkt att något är fel. Jag brukar kunna släppa allt annat när jag tränar, men den här veckan har jag som sagt varit... okoncentrerad. Jag blir inte minst besviken på mig själv när jag ger upp efter 20 minuters löpning istället för att vara envis som vanligt och köra fullt ut. Jag önskar att jag kunde hitta någon anledning till att jag känt mig lite nere, men hur mycket jag än letar kommer jag inte på något. Jag längtar inte hem, jag saknar inte något, jag har inte speciellt mycket i skolan, jag är inte stressad, jag är inte förkyld. Ni hör ju, det finns ingenting att klaga på. När jag pratade med min lillasyster igår sa hon att det är okej att känna så. Alla dagar kan inte vara på topp. Och hon har så rätt, alla dagar kan inte vara på topp och igår var en sådan dag. Iallafall en liten stund, för sen avslutade jag den bra med middag och bio. Och en resa bokad till Thanksgiving!!

 

Idag är det fredag, en ny dag, solen skiner, jag dricker kaffe med ett leénde och... inte minst, det är Halloween! Dagen har startat på bästa sätt och även om igår var en dipp-dag så kommer idag bli en toppen-dag. Som jag sa, alla dagar kan inte vara bra dagar. Trots att 99,9 % av tiden är det!

 

Hej!

 

Onsdageftermiddag och jag är som vanligt lite seg efter dagens lektioner. Men! Det är onsdag och mer än halva veckan har gått, vilket betyder att det snart är helg = Halloween och Homecoming! Jag har inte riktigt förstått det där med homecoming än, mer än att jag vet att det är match på lördag och att röstningen av homecoming king & queen är i full gång. Jag vet en kille och en tjej som är representerade så om jag röstar så blir det på dem. Jag ser mest fram emot helgen på grund av att det är Halloween och att jag ska få klä ut mig! Jag älskar att klä ut mig och gör i vanliga fall gärna min egna dräkt. Jag tycker det är roligare att komma på något själv än att köpa en färdig som man riskerar att inte vara ensam om att bära. På grund av brist på rekvisita, symaskin och pysselgrejer, så har jag dock detta året beställt en men jag kommer göra om den på mitt eget sätt med smink och så vidare. Längtar till att veckans sista lektion är över så att jag får börja göra mig iordning! Först så har IBA (international bear association) ett party i International House (där vi bor) så vi kommer gå dit en stund på eftermiddagen för att karva pumpor och pyssla, men mest för att hänga med de andra internationella studenterna. På kvällen är vi bjudna till en fest och det ska bli så kul att se vad alla klär ut sig till! Kommer det vara sådär stereotypiskt att tjejerna klär sig i minimala klänningar eller en Bunny-dress? Klär folk ut sig läskigt eller roligt? Hur hårt går folk in för det? Kommer folk skratta åt mig? Bli rädda? Spännande spännande. Halloween är ju som känt väldigt stort här, en av de största helgerna på året faktiskt, och vi har redan blivit varnade om att vi troligtvis kommer vara höga hela helgen... På socker! Eftersom att den här helgen inte är något vidare stor i Sverige så ska det bli väldigt kul att vara med om den här och få uppleva det the american way, så att säga.

 

Igår så fyllde vår tyska vän Chris 21, vilket betyder att han är numera är myndig även i detta land. Woho!! Anna och jag hade bakat kladdkaka och överraskade honom med sång på morgonen. På kvällen tog vi med honom ut på överraskning - middag och bowling, och jag tror att det blev väldigt uppskattat! Förutom att jag sög på bowlingen. Chris vann överlägset så äsch, det var ju trots allt hans födelsedag!

 

Idag så har jag som sagt haft ett par lektioner, och spelat in ett rollspel i kursen Professional Selling. Det var det andra rollspelet vi gjorde och i den kursen har vi nu bara en sak kvar. Helt galet! Det är en presentation som ska göras om en månad så vi har tid att öva. Nu inväntar jag att klockan ska bli middags-dags och sen ska vi åka till Kroger för att veckohandla. Jag har nämnt det innan att man inte riktigt kan ta sig någonstans här utan bil (faktiskt ingenstans, så vida man inte gör som Anna och mig och promenerar i de farliga områdena...). Varje onsdag så kör trolleyn till Kroger, som är ett supermarket, så det gäller att planerna sina inköp väl. Det är ioförsig inte så svårt för mig och Anna, som i princip har samma lista varje gång. Haha, älskar våra rutiner!

 

Det är ju också konstigt att varje gång jag tänker att jag bara ska skriva ett litet kort inlägg om hur min dag har varit så blir det alltid långt. Det glöder för mycket i fingrarna helt enkelt och helt ärligt så tror jag inte att ni klagar?

 

Just det, pratade med min älskade lilla momo idag också. Och sen hade jag fått post! Två av dagens höjdpunkter. Det kanske hinner komma en tredje innan dagen är slut. You never know..... ;)

 

Tja puss!

 

 

Vissa dagar så kan jag inte förstå att jag faktiskt bor i USA. Jag måste gång på gång nypa mig i armen för att inse att det är sant. Jag tittar ut genom fönstret, ser likadana bilar som hemma i Sverige, precis utanför mig en mörkblå Volvo. De är visserligen aningens större och registreringsskyltarna är inte desamma. Jag ser träd, som precis som hemma i Sverige börjar skifta i gult och rött. Jag ser människor som går, iklädda träningskläder, vanliga kläder eller finkläder. Precis som jag ser på gatan hemma i Sverige. Olika människor påväg mot olika håll. Jag ser en blå himmel och jag ser solen. Även om samma sol lyser hemma i Sverige vet jag att där är det omöjligt att gå i shorts just nu. Idag bär jag shorts och t-shirt. Jag ser killar och tjejer som kommer från skolan och hoppar in i sina bilar för att, kanske, som jag, förbereda måndagsmiddagen, chilla i soffan framför TVn eller åka och träna. Det har nu gått mer än tre månader sen jag kom hit och jag har haft gott om tid att fundera ut ett bra svar på den ständiga frågan som jag får: "varför vill du bo i USA?". Men jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Jag letar svar i mitt huvud men det enda jag kommer fram till är att jag bara vill det. Jag älskar möjligheterna, storleken, språket, människorna. Men jag gillar Sverige också, jag känner mig bara väldigt färdig där. Jag är stolt över att jag har tagit mig så här långt, stolt över att jag följer mina drömmar. Jag har lagt ner mycket jobb på att ta mig hit, men det är inte ens jämförbart med det jobb och anstängningar som kommer krävas i framtiden för att uppnå de där högsta drömmarna, den där visionen jag har i huvudet. Varenda dag snurrar tankarna i mitt huvud, hur ska jag göra för att komma dit? Det finns så många möjligheter, men ändå inte. Det är en stor stenvägg i vägen som kan ses som omöjligt att riva. Men det finns fortfarande en chans att göra det. Väggen är hård och det kommer krävas blod, svett och tårar men i slutändan kommer det vara värt det. Det är alltid värt det om man vill något tillräckligt mycket. Ingenting är omöjligt, ibland får man bara finna andra vägar. Den dagen jag når mina drömmar finns det dock en sak som är omöjlig, och det är att kunna ta cykeln till min storasyster och mina älskade små prinsessor, kunna ta bilen och vara hos min lillasyster inom 30 minuter, ringa till mormor och morfar och förbereda dem på att jag kommer på middag om en timme eller stannar över natten. Jag skulle helt klart offa något genom att bo här i framtiden, och det är närhet till min familj. Men samtidigt, det är inte mer än 8 timmars flygresa hem. Ibland önskar jag att jag kunde "nöja" mig med att bo i Sverige. Eller, rättare sagt, att det var det jag ville göra. Men nej, den här tjejen har aldrig gjort det lätt för sig så varför skulle hon göra det nu?

 

Tankarna snurrar ständigt i mitt huvud och nu när jag är inne på andra halvan av den här resan börjar jag bli smått sentimental. Tiden har försvunnit så vansinnigt fort samtidigt som det känns som om jag alltid har varit här. Det är snart dags att börja tänka på hemresa och planera den sista terminen hemma i Sverige. Till sommaren tar jag examen och efter det ligger hela världen för mina fötter. Jag lever verkligen i nuet men jag kan inte låta bli att längta lite. Och även om jag verkligen inte vill sätta mig på flyget hem så längtar jag efter att krama mina små prinsessor och skratta tillsammans så att tårarna rinner tillsammans med mina syskon.

 

Tänk att man ska göra det så svårt för sig.

 

Tiden passerar i en rasande fart och idag är det en hel månad sen jag fyllde 25. Jag har lovat er en uppdatering, och jag vill skriva mycket för min egna del för att jag verkligen hade världens bästa födelsedag. Inte för att jag kommer glömma den i första taget, men jag vill kunna gå tillbaka och läsa om den när jag är hemma igen.

 

Jag vaknade som vanligt vid klockan 6 av min väckarklocka, Anna hade frågat mig om jag verkligen ville gå till gymmet trots att det var min födelsedag, och jag älskar den starten på dagen så det var klart att jag ville! Vad jag inte visste var att Anna hade gått upp mycket tidigare för att förbereda nere i köket och strax efter att min väckarklocka hade ringt kom hon in med ett tänt ljus och sjöng. Gulle!! När jag kom ner till köket hade hon pyntat och hängt upp ballonger. Efter gymmet gick jag och duschade och när jag än en gång kom ner till köket stod Anna och stekte pannkakor och kort därefter knackade det på dörren och där stod Chris med nybakta brownies. En lång födelsedagsfrukost och jag var redan överväldigad av hur dagen hade börjat. Bara för att det var min födelsedag betydde inte det att jag kunde slippa undan med plugget, så dagen bestod mestadels av plugg. Och lunch i caffi. Jag var lite orolig över att kolla min mail box då jag vet att jag skulle blivit besviken om där inte fanns något kort hemifrån, men jag hade inte behövt oroa mig för där låg ett fint kort från mammi, Johan och Benji. Tack! Och så fick jag mail om att jag hade ett paket att hämta, ett stort grönt paket från Sverige från världens bästa Kalmar-tjejer! Djungelvrål, chokladkolor, téer och fina kort - de känner mig så väl!

 

Min födelsedag var en tisdag och på tisdagar har jag sen lektion. Jag kom hem runt 6 och då bad Anna mig att göra mig iordning. Jag visste inte vad vi skulle göra, och jag har ju lite svårt för överraskningar då jag gillar att ha kontroll... Å andra sidan är överraskningar väldigt roliga och jag överraskades hela dagen! Anna hade köpt ost, vin och massa frukter men det var inte därför jag skulle göra mig iordning. Efter en stund kom Nikki och vi åkte iväg tillsammans med Chris och Daniel. Jag visste inte vart vi skulle och vi hamnade på en japansk restaurang där de lagar maten famför en på bordet. Det var så coolt! Och maten var så himla god! Som om inte detta var nog så tog Anna och Nikki fram en present, världens finaste armband som fick mig att fälla ett par tårar. Att två människor kan lära känna en så snabbt och så pass bra på 1 månad, det är häftigt! Servitörerna kom in med ljus och sjöng och som om inte DETTA var nog, så hade tjejerna fixat cupcakes och skumpa när vi kom hem igen och alla vänner i internationella huset kom in och firade med mig. Underbara underbara människor!

 

Jag älskar att fylla år och påminner gärna alla inte bara en, eller två, utan flera gånger om att det snart är min födelsedag. Det är bara min dag. Kvällen innan min födelsedag blev jag dock lite deppig, inte för att jag trodde att jag skulle bli bortglömd eller inte bli firad. Eller kanske lite... Jag hade verkligen världens bästa födelsedag och det främst tack vare Anna som hade planerat hela dagen så fint. Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle få en så bra 25års dag och att jag skulle bli så firad. Födelsedagsfirandet slutade inte bara för att det blev ny dag utan senare i veckan fick jag kort och min rosa prinsesstårta (ioförsig målad på ett papper. Jag förväntar mig att få en riktig när jag kommer hem pellan) av världens bästa lillasyster. Och mer paket. Med ännu mer av mitt favvogodis! Vad ska jag säga? Nu när jag berättar om dagen så blir jag överväldigad igen över hur underbara människor jag har i mitt liv.

 

När helgen kom firade vi med middag och drinkar på Margaritas och fortsatte sedan downtown för massor av dans och ännu mer drinkar. Konstaterade att det inte är så illa att fylla 25 ändå, och speciellt inte eftersom att ingen trodde på att jag fyllde mer än 21. Det känns bra i en äldre kvinnas hjärta som nu är närmre 30 än 20. jag tror att tiden till 30 kommer bli grym. Jag har nya mål att kämpa emot och när den dagen är här ska de målen vara uppfyllda. Let's go older 20th!

 

Summa kardemumma: 

Vissa dagar önskar jag att jag hade en sån här tröja...

Som jag längtade till den här helgen, och så fort den gick! Redan söndagkväll och jag sitter med en tallrik havregrynsgröt (fancy söndagsmat) och ler åt hur bra helgen har varit. Förra veckan var helt galen i skolan, jag hade så himla mycket att göra. Bästa känslan i fredags när allt var klart och jag äntligen kunde stämpla ut för helg. Det var länge sedan jag kände att jag behövde helg så mycket. Och en helt ledig sådan dessutom. Oslagbart!

 

I fredags drog basketsäsongen igång. Inte med match men lagen presenterades och det var massa aktiviteter. Live-TV var där och sände och det var kul att se! Mercer är ett sportinriktat universitet och många är här på scholarship. Detta betyder också att det mesta kretsar runt sportmänniskorna, lagen och skolan är anpassad till dem. De är de enda som har tillåtelse att missa lektioner, tester och presentationer. Klasser som de går i är enklare, lärarna ger väldigt mycket gratis för att de inte ska behöva plugga så mycket. Det är helt sjukt egentligen. Ett test som jag hade fick vi frågorna till innan, 40 multiple choice frågor så vi kunde leta reda på svaren innan. Nu var ioförsig 60 % av testet skrivfrågor och hade man inte pluggat så fixade man inte dem (Jag skrev 98/100 - klapp på axeln=)). Hur som helst, så vi spenderade ett par timmar i basketarenan i fredags innan vi hade fredagsmys med tacos och svenska idol. Vi är så typiskt svenska även att vi är här, haha.

 

Igår började vi dagen med powerwalk och ett rumppass på gymmet (det gör ont idag kan jag lova). Sen var vi på Riverside Mall och shoppade i ett par timmar innan det var dags för football. Jag vet aldrig hur jag ska säga det där, football här är ju amerikansk fotboll och fotboll hemma är soccer. Jag säger football så fattar ni att det är amerikansk fotboll, det är ju ändå det som är störst här. Första förlusten för våra björnar och vi lämnade efter tredje quarten. De spelar 4*15 men en match håller på i fyra (!) timmar. Tror jag har skrivit det innan men man blir lite lätt uttråkad efter en stund. Efter fotbollen gick vi till vårt favvoställe i Mercer Village (okej, det finns bara två att välja på) - Margaritas, för att käka och ta en drink. Sen var det lite förfest och som varje lördag så åkte vi downtown. Det stället som vi brukar åka till heter Crazy Bull och är en stor bar med scen och dansgolv. Det är alltid live-band, mycket country men efter 1 kan man iallafall lita på att det blir lite riktig dansmusik. Vi hade kul som vanligt!

 

Mindre roligt var det när jag vaknade med världens huvudvärk idag... Efter lite mat så försvann den och idag har verkligen varit en lazy söndag. Precis vad jag behövde, en Jonna-dag! Kunna ligga i sängen, äta popcorn, kolla play-program och somna till då och då. Ni hör att det inte har varit mycket till action idag... Ikväll åkte jag dock iväg på bio så jag har precis kommit hem, vilket är aneldningen till att jag sitter här och skriver nu. Med en tallrik havregrynsgröt och ler åt att helgen har varit så bra, avkopplande, rolig och gett mig precis vad jag behövde.

 

Nu är jag laddad för en ny skol-vecka! Samtidigt som jag redan längtar lite till nästa helg. Då ska vi troligtvis åka och skjuta. Kul!!

 

Jag har ju lovat er både upp- och nedgångar men det har inte funnits så många nedgångar att dela med sig av. Fram tills igår. Anledningen heter migrän och sabbade halva min dag. Under sista lektionen hade vi ett quiz och jag kände då hur huvudet började snurra och det svartnade och blixtrade framför ögonen. Det kommer alltid så fort, och jag är alltid lika oförberedd på det. Jag har haft lite ont i både huvudet och nacken ett par dagar så egentligen var det inte så oväntat att det skulle komma förr eller senare, och som sagt, det kommer så fort att jag aldrig hinner ta några tabletter innan. Jag fortsatte lektionen och vi hade en gruppuppgift där vi skulle göra en presentation. Jag minns inget därifrån, bara att jag fick total blackout och sa vände mig till Anna och sa "help me!". Efter presentationen gick jag ut. Drack lite vatten, händerna skakade, huvudet bultade. Alltså, det finns många smärtor som är olidliga, när jag får kramp i magen känns det som om jag ska dö men migrän tar alla pris. Det är så hemskt, tårarna rinner och det känns som om hela huvudet ska explodera. Ingenting hjälper och jag vill allvarligt talat nästan dö när det kommer. Igår var ett (tack och lov!) ganska milt anfall och jag kunde med stapplande steg och med hjälp av Anna ta mig till Medical Center där jag fick träffa en sjuksköterska och fick några starka blå superpiller. Resten av dagen spenderade jag i sängen, med en blöt handduk på huvudet. Idag har det känts som om jag haft världens baksmälla, det gör det alltid efter ett anfall. Det är svårt att förklara för någon som aldrig har migrän hur smärtsam huvudvärk det faktiskt är, oftast kräks jag (förlåt) och kan inte ens gå. När jag var liten vaknade jag mitt i natten och skrek rakt ut för att det gjorde så ont. Tack och lov får jag inte anfall ofta nu för tiden, i många år var det till och med helt borta, men när det kommer - ja då jäklar är det migrän så att det smäller om det.

 

Nog om min migrän, idag har varit en tusen gånger bättre dag och jag sitter för tillfället och väntar på att min klass ska börja. Den första klassen jag har idag är tillsammans med alla utbytesstudenter och vi brukar alltid hitta på något roligt. Hörde rykte om antingen volleyboll, fotboll eller frisbee idag så vi får väl se helt enkelt vad vi hittar på. Efter det har jag Organizational Behavior och sen är denna pluggdagen slut. Imorgon har jag endast en lektion och efter den åker vi till Atlanta för helgen! Det är dags för den festivalen som jag pratade om, ska bli så himla kul!! Tänk bara att se Eminem live. Och John Mayer, Lana del Rey, Lorde, Iggy Azalea, Bastille ja, so on. Häftigt!!

 

Vill också passa på att gratta världens bästa mormor som fyller 75 år idag. Hon är mitt i sin cancer-behandling (fuck cancer!!!!) och jag tänker på henne varje dag. Hon är en av de personer som jag ser mest upp till och jag är så glad för den relationen vi har. Min älskade momo, hoppas du haft världens bästa födelsedag!

 

Vad ska ni hitta på i helgen?

 

/Puss och kram från en tjej som trivs förbaskat mycket med livet