Efter en dag i skolan med plugg och seminarie mötte jag upp mormor och lillasyster som var i stan för en fika. Jag hoppade alltså de timmarna jag hade tänkt att sitta med plugget på eftermiddagen för välbehövlig kvalitétstid istället. De senaste dagarna har jag haft hemlängtan, vilket är rätt konstigt ändå med tanke på att jag har bara 4 och en halv mil, eller en halvtimme, hem. När jag började plugga så tänkte jag att det var perfekt att ha så nära hem för då skulle jag slippa sakna de där hemma och kunna åka hem när jag kände för det. Första året fungerade det rätt bra då jag hade rätt lite i skolan och spenderade mer tid på jobbet. Då hade jag tid att åka hem och kunde spendera mer tid med familjen. Men nu fungerar det inte riktigt så. Hela hösten har det varit väldigt mycket i skolan och jag har praktiskt taget bott i mina böcker, sammanfattningar, kalkyler, redovisningar, bokföringar och ja, so on. Jag vet inte vilket som är mest frustrerande, att ha så långt hem att hela höstterminens hemresor praktiskt taget redan är bestämde vid terminens start eller att som jag, ha familjen en halvtimme bort men ändå inte hinna åka och hälsa på. I princip så har jag varit hemma en gång i månaden sen den här terminen började, alltid dagarna efter tenta innan ny kurs drar igång. Jag pratade med min syster igår och när vi skulle lägga på sa jag "ja vi ses väl efter min tenta nästa onsdag, då tänkte jag komma hem". Hon började skratta lite, egentligen inte för att det var roligt utan mest lite komiskt. Och lite sorgligt på samma gång. Från att ha spenderat i princip nästan varje dag med, främst, Antonia och Filippa ses vi nu ungefär en gång i månaden. Och vissa dagar saknar jag ihjäl mig! Vissa dagar vill jag bara sätta mig i bilen och köra hem, men samtidigt så vet jag, att det är nu vi är vuxna. Ena brodern har redan flyttat till Stockholm och jag har svårt att tro att vi andra syskon kommer vara kvar på samma ställe. Jag kommer inte vara här för all framtid, även om jag i slutändan kanske kommer bo i närheten så vill jag ut i världen. Jobba, resa och uppleva saker. Inte för att det inte gått att uppleva saker här hemma, och alla är vi olika. Storebror i Stockholm, storasyster med familj i Mönsterås, ena lillasystern har precis blivit sambo och bor i hus, den andra lillasystern har liksom jag drömmar om att kanske jobba ett tag någon annanstans, lillebror har förhoppningsvis en karriär som fotbollsspelare någonstans i världen (vad jag som storasyster hoppas på i alla fall haha) och jag, ja för tillfället student i Kalmar. Med ett och ett halvt år kvar att läsa, plugg upp över öronen och knappt tid att hitta på andra saker. Men det är så jag vill ha det, och i slutändan vet jag att det kommer vara värt det. Därför gläds jag extra mycket åt de små stunderna som jag får tillfälle att träffa familjen, eller som idag, bara ta en fika med lillasyster och mormor.

 

Jag är inte disträ eller ego, jag är bara motiverad till hundratio procent att göra det jag gör just nu. Jag effektiviserar för att nå ett bättre resultat. Precis vad som står i mina böcker framför mig just nu. "Nya perspektiv på organisation och ledarskap", det är vad jag för tillfället lägger min energi på.

 

Så att ni inte tror att det enda jag gör är att sitta och pilla i naveln, glo på film och inte orkar hälsa på. För jag saknar er där hemma många gånger, trots att ni finns bara en halvtimme bort.