Jag tänker ofta på saker som hänt och varför de hände, varför just små speciella grejer hände mig. Jag drömmer mig tillbaka och minns, oftast bara de bra sakerna. De sämre förtränger man gärna. Det är ingenting man vill minnas. Jag tänker mig tillbaka och kan komma på mig själv att tänka att för ett halvår sen var allt så bra, men tyckte jag det då? Nej, inte speciellt. Och var det egentligen bra eller är det någonting som jag försöker intala mig själv nu? Det handlar om att se saker i nutiden och hinna reflektera över saker samtidigt som de händer, kunna se både det bra och det dåliga. Men det är svårt, det blir så mycket att ta in på samma gång att man oftast undviker det. Jag pratar bara om mig själv nu när jag säger att jag har svårt att leva i nutiden. Om man inte tänker på det som varit så tänker man på framtiden, sånt man vill ska hända och sånt man tror. Inte allt för ofta tänker man på vad som händer ju här och nu, i den här stunden. Varför ska man komma på i efterhand att vill vara på något annat ställe, göra något annat och vara med någon man var med. Varför är begreppet carpe diem så svårt för mig att förstå?

Det som jag trodde skulle bli lite lediga dagar innan det drar igång på riktigt om ett par veckor blev inte så lediga. Mötte upp syster och systerdotter imorse för att äta frukost och för att ta en promenad. Precis när det sprack upp och blev varmt så blev jag inringd till jobb mellan 14-19, ingen jobbigt tid iofs och eftersom att himlen ändå bestämde sig för att öppna upp lagom till två så gjorde det absolut ingenting! Fick ett par till jobbardagar och jag måste erkänna att det är skönt att ha något att göra. Jag blir lätt rastlös av att gå hemma för länge.
När jag kom hem tog jag en snabb powerwalk runda och ikväll ska jag sova tidigt, om inte sömnen bestämmer sig för att krångla som den gjort de senaste nätterna.. Imorgon hade väl jag och hanni tänkt åka till stan men eftersom jag ska in och jobba redan imorgon får det bli någon annan dag. Har tjejkväll med TV5 att se fram emot istället!


love. / jonna

Söndagskväll och morfar och jag sitter klistrade framför Wallander, trots att jag vet att jag har sett alla filmer så glömmer jag alltid bort vem mördaren är. Så då gör det ju ingenting om man kollar på dem igen!

Det har varit en härlig söndag, med både sol och åskoväder. Började med frukost ute i solen, sedan var det dags för min fruktade debut på inlines, är säkerligen minst fem år sen jag stod på ett par. Om inte mer. Lite knackligt gick det allt den första biten men hasitgheten ökade och inte en enda vurpa lyckades jag med så jag får väl se det som ett lyckat åk! Haha. Benji och jag spenderade en stund i solen med alfapet-spel innan mormor och morfar hade fixat lax och nypotatis. Mums. Sen drog ovädret in, och nu är det så att jag har en elvaårig lillebror som är livrädd för åskan. Det är inte lätt att försöka lugna en som är så rädd, det slutade med att mormor fick sitta med honom inne på den lilla toan (1x1 m ungefär) utan fönster med en bricka och spela yatzy tills solen tittade fram igen. Stackars lillen. 



En solig kväll fick vi och efter mitt lyckade inlinesförsök tänkte jag att jag kunde ju lika gärna åka milen till blomstermåla och hämta min cykel som jag dumt nog cyklade dit häromdagen. Sagt och gjort. Jag rullade iväg på de åtta små och två timmar senare trampade jag in på den grå. Härligt motion!

Tillbaka till filmen, sov gott vänner.

Jag har aldrig varit något stort fan av storstäder, efter några dagar i en storstad är det kaos i mitt huvud och jag vill bara hem. Till lilla lugna mönsterås. En stad som dock utmärkte sig från andra städer var NY, jag tror att det är mycket svårt att inte tycka om den staden för vem kan inte älska new york? Ville bara säga att idag har jag drömt mig tillbaka och längtat dit. De saker jag hann uppleva och alla de saker jag inte hann med. Det blev inte så lång tid där som jag förväntande mig att det skulle bli, men en sak är säker och det är att jag ska tillbaka dit. Det är så mäktigt och jag har fortfarande svårt att tro att jag varit där, i världens huvustad.

Godkväll!

Efter en heldag på jobbet i torsdags däckade jag med huvudvärk. Vaknade på natten och insåg att min gamla vän migrän hade kommit för att hälsa på. Och för att stanna. När jag får migrän så är jag riktigt jäkla sjuk, kräks och har så ont att jag bara gråter. Fick mig ungefär en halvtimmes sömn innan jag vaknade av åskovädret, regnet stod som spön mot garagetakets plåt och åskan fick glasen i skåpen att klirra. För några sekunder trodde jag att hela huset skulle rasa. Det både mullrade utanför fönstret och inne i mitt huvud. Ett par timmars sömn fick jag iallafall efter mycket om och men, vaknade upp till strålande solsken - och ännu värre migrän. Fick ligga hela dagen och blev servad med glass utav lillasyster, gulliga hon. Efter att ha vilat hela dagen igår så vaknade jag imorse till ännu mer solsken, fortfarande huvudvärk men knaprade i mig ett par panodil och pallrade mig ut i solen ett par timmar. Lotta var hemma och hälsade på i helgen så jag mötte upp henne, vi köpte med oss lite melon och satte oss nere i hamnen ett par timmar och pratade. Mycket uppskattad stund och kvällssolen var lika het som en sommarkväll. Det är på gång nu!

Hemma hos mormor och morfar bjöds det på kyckling och glass, första riktiga jag fått i mig på flera dagar. Har också lillebror på besök här så vi sitter och kollar på Champions league finalen nu. Imorgon har vi planerat in en inlines-tur, jag som inte har åkt inlines på flera flera år (och han som spelar streethockey flera timmar varje dag..), kan bli intressant! Haha. Vill ni se bambi på hal asfalt så håll er runt ljungnäs imorgon ;)

Hoppas ni haft en lika bra lördag som jag!

En dag förra veckan fastnade jag framför "efter tio" med Malou von Sivers. Det var ett repris-avsnitt, första gången jag såg det och en av gästerna var Åsa Hellberg. Jag hann bara se de sista minutrarna men jag fängslades med en gång, hon berättade om sitt medberoende till sexmissbruket som mannen hon lever med lidit av, behandlingen och hur de kämpade sig igenom det tillsammans. Idag lever de tillsammans, som särbos och hon har skrivit en bok om detta, Casanovas kvinna. Efter programmet gick jag direkt in och beställde boken, igår fick jag den och mindre än 24 timmar senare hade jag kommit till sista bladet. Det gick inte sluta läsa, helt otroligt vilken fänglslande berättelse, och även om jag inte själv levt med någon som är sexmissbrukare så kunde känna igen mig i så många känslor som hon beskrev. Rekommenderas starkt, och herregud vilken kvinna!



"Tillit. Det är ett vackert ord. Men vad betyder det? För mig? För andra? Menar vi samma sak?
Vad är det jag ska lita på? Och vem ska lita på mig?"

"Baserar vi vår förväntan gällande andra människor på våra egna tankar om tillit, eller får andra själva utgöra i vilken grad de går att lita på?
Är det våra egna önskningar om tillit som avgör om vi litar på någon eller inte?
"Så skulle i alla fall jag inte ha gjort mot dig", tänker jag ibland när någon gör något mot mig som går utanför den referensram som är min egen.
Jag undrar hur många gånger andra tänker så om mig?
Om tilliten till andra är baserad på mitt eget värderingssystem går det då någonsin att lita på någon annan egentligen?"

Utdrag ur Casanovas kvinna av Åsa Hellberg.  

Ibland känns det som om jag har levt mer än de snart 21 åren jag har levt, det känns ibland som om jag har upplevt så mycket, inte bara negativa saker. Jag känner mig inte som 20 år, inte alls. Vissa dagar kan jag känna mig dubbelt så gammal, jag kan känna mig så mycket äldre än de i min egen ålder, samtidigt som jag också kan känna mig som 15 igen. Jag antar att alla kan känna så, avsett ålder.Jag har inte speciellt många vänner som jag vet att jag kan lita på och berätta allt för, inte i min egen ålder iallafall. Men jag känner inget behov av det heller, de som jag kan prata med är oftast de som är äldre än mig, som har hunnit vara med om så mycket och gärna delar med sig av det. Genom att prata med någon som har varit med om livets alla sidor, hunnit komma över det, bearbetat, reflekterat och på något sätt kan se saker ur ett annat persektiv än mig, kan jag också se saker på ett annat sätt. De säger att "man kommer över saker", "det kommer bli bättre" och att jag en dag kommer växa upp och se att de probelm jag anser som stora just nu i framtiden kommer vara småsaker. Just för att jag inte är äldre än 20, jag har inte hunnit se så mycket av livet och mött alla dess motgångar. Givetvis har jag inte gjort det, men om man upplever en motgång som är så stark och stor tror jag inte att det spelar någon roll när i livet den kommer. Någon gång kommer det en riktigt stor motgång, och för mig kom den redan innan jag gick ur tonåren. Det kommer komma fler jobbiga saker som man får bearbeta och kämpa mot. Om man bara vill något och är beredd att kämpa för det så klarar man vilken motgång som helst. Men då måste man vilja det riktigt mycket. Hoppet är det sista som överger en, och man kan många gånger känna att man inte orkar mer, att man bara vill ge upp. Men så länge det fortfarande finns en gnutta hopp kvar kan man göra vad man vill.

Trots att kylan inte vill lämna oss riktigt än och släppa fram värmen så kan man ana vissa tecken på vår. Så fort solen tittar fram går gräsklipparna igång och trädens alla knoppar får extra växtenergi av solens strålar. Grillarna åker fram och vad slår väl doften av nyklippt gräs och grillat kött? Det är då man suger in ett extra djupt andetag och känner att nu, nu är det faktiskt vår. Nu saknas bara en sak. Värmen - vi är redo för dig nu!

Iväg och vara barnvakt åt gulla. When she smiles, I smile

Ibland undrar jag hur allt skulle vara om man kunde spola tillbaka tiden. Om man skulle göra på ett annat sätt om man fick en andra chans. Skulle man ändra på någonting och vad skulle det egentligen leda till då? Om man ändrade på saker man gjorde, hur skulle det då se ut idag? Skulle det bli bättre eller sämre och skulle man vilja ändra på saken igen? De bra saker som hänt under den tidsperioden man vill spola över och tillbaka, skulle de inträffa? Eller skulle precis allt se helt annorlunda ut, på grund av ett litet litet beslut.

Jag vill inte ändra på någonting jag har gjort för jag tror att allt som händer har en mening, men det är lätt att vara efterklok. Och det är klart att man tänker "tänk om.." ibland. Jag har tankar och funderingar, känslor som svallar över och trots att jag vet att beslut jag tar nu kan vara helt fel så tror jag ändå på att lyssna till vad man vill och känner. Många gånger har jag gjort saker för att "det är det bästa". Men vadå det bästa? Vad är egentligen det bästa för mig, det som andra ser som så självklart kanske inte är det bästa för mig. Varför ska man sträva emot om kroppen skriker efter något? Om känslorna är så starka att allt kretsar runt en och samma sak, hela tiden, dygnet runt. I stundens hetta kan man ta snabba beslut som för stunden känns rätt, som känns som "det bästa". De där besluten kan man fundera över ifall de verkligen var rätt, men som skrivet innan så tror jag att det som händer, det är meningen. Det är också det jag lever efter, många gånger när jag mår dåligt tänker jag efter på de orden, de får mig att vilja fortsätta.
Om det är meningen att det ska vara på ett speciellt sätt, då blir det så.

Att må dåligt och visa det har blivit tabu för många, jag är inte den person som gärna visar att jag mår dåligt om jag gör det. Jag vill inte att de runt om kring mig ska se mig ledsen och framför allt, jag vill inte visa mig svag. Men varför ska man skämmas om man mår dåligt? Att må dåligt är ingen dålig sak. Alla mår dåligt ibland och någon gång kommer det till den punkten att allt bara bubblar över. Saker som man har hållt inom sig, saker man tror att man har bearbetat, nya hinder och problem, allt kommer på samma gång. När man har kommit till den punkten går det inte längre att dölja så bra att man faktiskt inte mår så bra, ett leende är alltid enkelt att klistra på framför såna man inte känner så väl men man kan aldrig dölja det på samma sätt för de som verkligen känner en utan och innan. Jag får oftast höra att jag är så glad och trevlig, och folk blir renutav chockade när de hör att jag faktiskt kan bli arg, att jag kan bråka med min mamma eller kasta en schampoo-flaska i huvudet på min lillasyster (nåja, många år sen nu...) och därför tror inte många att en sån som mig kan bli ledsen eller vara överkänslig för saker. Men det ska jag tala om för er, att jag kan bli ledsen och jag kan må dåligt. Trots att jag helst håller det för mig själv och försöker bearbeta det på egen hand.

Ibland blir det bara för mycket, och jag känner att den här texten kanske blev lite mycket och att det inte finns något logiskt sammanhang över huvudtaget. Jag vet inte vad jag egentligen ville säga med det här, men jag antar att jag gör det mest för mig själv. Det snurrar för mycket tankar i huvudet för att jag ska kunna slappa av på kudden så det här kanske var en hjälp på traven för att bli av med några av dem. Godnatt.