Inatt så drömde jag att jag kom hem. Det var julafton och alla var hemma hos min storasyster för att fira. Jag öppnade dörren och kom inrullandes med en rosa cykel, en likadan som min egna. En stor damcykel. Det var min julklapp till Antonia, hon hade hunnit bli så stor medans jag var borta att hon nu kunde ha en lika stor cykel som moster Jonna. Jag rullade förbi alla andra och in i vardagsrummet där lilla Tonnis kom och slängde sig runt halsen på mig och kramade mig hårt hårt. Då kom mina tårar. I det ögonblicket förstod jag hur mycket jag hade saknat henne och att jag faktiskt hade henne i min famn nu. Sen vaknade jag och det kändes som om hjärtat hade stannat. Det kändes så tomt och som om det inte riktigt var där. En månad kvar, sen är de båda två äntligen där i min famn igen, mina älskade små prinsessor.

 

Anledningen till att jag började tänka på det just nu så mycket är att jag hittade dessa bilder, här var inte lilla Antonia stor. Lilla pluttan, så go!

 

 

 

Måndag, klockan är redan över lunchtid och jag har massor att göra. Helgen har bjudit på Thanskgivingsmiddag, midnight movie (vilken jag somnade till...), brazilian party och en hel lazy söndag. Igår hade vi värsta ovädret, men jag gillar verkligen sådana söndagar! Det är så mysigt att kunna spendera en hel dag i sängen och kolla film efter film, äta popcorn och glass och sova lite emellanåt. Det behövdes och var en bra uppladdning för idag. Idag har jag ett final paper att skriva klart. Det ska lämnas in dagen efter Thanskgivning-lovet och då vi inte kommer komma tillbaka förrän strax innan lektionen börjar måste jag ha det färdig innan vi åker imorgon. Jag ska också träffa en grupp som jag har från en anna klass och skriva på ett projekt som även det ska lämnas in veckan efter Thanksgiving. För tillfället står jag lite still, är inte alls i skriv-mode så jag ska strax förflytta mig till bibblan och ladda för en en heldag där. Och sen måste jag tvätta. Och packa. Och... ja, ni hör ju. En busy måndag.

 

Idag är det även exakt en månad kvar till julafton, det känns helt tokigt. Även om det har börjat julpyntats och affärerna har satt upp sina julavdelningar så är det inget jullikt väder precis. Solen skiner och idag tror jag inte ens att jag behöver ha jackan på mig!

 

Nehe, dags att sätta fart om jag ska få någonting gjort idag. Hoppas ni haft en bra måndag!

 

Idag på en av mina lektioner pratade professorn om hur vi marknadsför oss själva som produkter och bland annat hur vi framstår oss själva på sociala medier. Hur många människor väljer att visa sitt "idealiska jag", en bild som inte stämmer överens med verkligheten. Hur många gånger har vi inte blivit avundsjuka på folk som verkar leva det perfekta livet, som bara lägger upp bra, photoshopade bilder på facebook, instagram, twitter etc med en positiv beskrivning eller status? Hur många gånger har man själv lagt upp något som visar på ett "perfekt liv"? Ett liv utan motgångar och dåliga dagar. Det är klart man har.

 

Jag minns en gång när jag fick en kommentar som löd ungefär "du hittar alltid på så mycket roliga grejer, jag önskar att jag kunde göra lika mycket och verkligen njuta av dagarna som du gör". Sanningen är den att jag tyckte likadant tillbaka, jag tyckte att den här killen verkade ha ett bra liv. Inte så att jag var avundssjuk, för jag (vill iallafall gärna tro) att jag inte bara går på den där fasaden att allt är perfekt. Sociala medier gör oss stressade, utan tvekan. Jag är inte besatt av varken facebook eller instagram, men ändå så är det det första jag kollar när jag vaknar på morgonen. För telefonen ligger där brevid mig och det är en anledning till att ligga kvar några extra minuter i sängen. Jag kollar Internet för att jag är lite för lat för att gå upp helt enkelt. Och varje ledig stund så klickar man in på den där lilla ikonen på telefonen för att kolla de sista uppdateringarna. Men skulle jag må dåligt utan min facebook, eller utan min instagram? Svar nej. Jag har varit utan i perioder och har inte alls tänkt på att jag är utan det. Facebook är för mig ett sätt att hålla kontakten med folk och nätverka. Sorligt men sant, så handlar mycket om sociala medier idag, där finns alla möjligheter till att hitta jobb, integrera med människor som du aldrig annars skulle ha gjort, inte bara vänner utan människor som kan ha inflytande för din karriär. Helt enkelt, jag ser facebook som ett nätverk av kontakter samtidigt som jag erkänner att jag sitter där och bläddrar igenom statusuppdateringar. Och de statusuppdateringar som jag få gånger gör - ja de gör jag när jag har något positivt att berätta. Och det är klart att man fiskar likes. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gjorde det.

 

Jag ser mig själv som en positiv person och personligen ser jag ingen mening med att uppdatera om att jag har haft en dålig dag eller att allt suger. Jag är inte den personen. Ibland kan jag förundras över dem som gör det, som faktiskt skriver att allt är piss, eller att något har gått dåligt. Det är ett tecken på att man inte skäms över att man mår dåligt eller skäms över ett "misslyckande". I arbetssökandesyfte där arbetsgivare kollar upp din facebook, så är det ett teckan på trovärdighet om den sökande i fråga delar med sig av både bra och dåliga dagar. Men det är inte jag. Nu är det inte så att jag skriver statusar dag ut och dag in, men när jag gör det - då handlar det om något bra. Klart som fasen att jag vill dela med mig om att jag är på väg till USA eller att jag fått mitt visum godkänt. Det är sådana saker som jag är stolt över, som jag har kämpat för. Jag söker inte bekräftelse men på något sätt vill jag nog ändå visa upp en sida som säger "titta här så GRYM jag är!!". Varför skulle jag annars skriva den där statusen?

 

Det här har fått mig att fundera mycket och här om dagen så började jag skriva på ett inlägg som jag senare insåg var ganska negativt. Så jag raderade allt och började om och gjorde det istället till något positivt. Men varför? Alla har dåliga dagar ibland, alla kan ligga och sova en hel dag av utmattning, alla kan ha sömnlösa nätter eller ha ont i magen av oro/stress/för mycket funderingar. Alla kan må dåligt ibland utan att egentligen ha någon anledning, alla delar bara inte med sig av det. Jag vill inte visa upp en sådan sida, samtidigt som jag vill vara så ärlig som möjligt. Jag älskar livet här och det är sant som min syster sa, att refererat till alla bilder och de texter jag lägger upp, så är det ett paradis. Men det finns en vardag här också, och allt är inte guld och gröna skogar. Jag ville bara att ni skulle veta det, mitt liv är inte perfekt men jag väljer att dela med mig av de bra sakerna. Så hur mycket jag än vill visa upp mitt verkliga jag, är det nog ganska mycket mitt idealiska jag ni får se. För det är sån jag ser mig själv, som en positiv glad person med mycket driv och vilja. En person som älskar livet men samtidigt oroar sig lite för mycket över framtiden. En person som har lite svårt att leva i nuet, utan lever ett halvår framåt. Kan någon lära mig att sakta ner? Att njuta av studen? För om jag inte gör det så kommer jag missa tiden som är kvar för att jag i huvudet redan är hemma i Sverige och planerar hur jag ska komma tillbaka hit. Det är dags att börja tänka på idag, det är ändå en hel månad kvar här! En månad som kommer bli grym med resor till TVÅ drömstäder! Aaaah nu är jag redan i NYC i huvudet! Hur sätter man stopp?

 

 

Hej!

 

Insåg precis att dagarna springer förbi mig här och nu var det allt för länge sen (igen) som jag uppdaterade er om vad som händer här i Macon.

 

Så, vad har jag hittat på sen sist?

 

För att börja med det tråkigaste så har jag varit sjuk. Men nu är jag frisk, så den tråkigheten kan vi lämna.

 

Annars så har det som vanligt varit bra, lite för bra kanske eftersom att jag inte har hunnit skriva så mycket (eller orkat rättare sagt)

 

 

Nu ska ni få höra om en av baksidorna med att bo och leva här.

 

Det här med att dela lägenhet. Och det här med att städa. Städa är inte min favoritsyssla, inte alls faktiskt, jag tycker inte att det är kul att varken damma, dammsuga, diska, torka golv, bänkar, lister eller städa toan, men jag gör det. För jag älskar känslan efteråt. Jag älskar att leva i ett rent hem och jag skulle aldrig stå ut med att ha det skitigt. Jag bli allergisk om det ligger smulor på bänken eller om det fastnar grus under fötterna när jag går. Lite rörigt med kläder här och där efter morgonens ombyte, eller tvätt som hänger uppe i ett dygn ja, okej. Det kan till och med jag ha. Visst, när jag bodde hemma så såg mitt rum ut som ett bombnedslag, man fick vada igenom kläderna som låg på golvet och jag vägrade att städa tills jag fick måla om mitt rum (antar att det bara var en anledning till att "slippa" städa). Jag var en vanlig tonåring helt enkelt, min revolt var att inte hålla iordning på mitt rum. Men sen växte jag upp, flyttade hemifrån och även att jag kan lämna disken en dag så står dammsugaren alltid framme för att dammsuga upp smulor från golvet. Jag är långt ifrån pedantisk, jag gillar bara att ha det städat och rent, med nya sängkläder och en dammfri TV. Sen att mina böcker måste ligga i exakt ordning och att kryddburkarna måste stå i storleksordning i en rak linje med etiketterna rakt fram, ja det är en annan sak. Jag får bita mig i läppen angående det, även om jag går och snurrar på burkarna...

 

Tillbaka till det här med att dela lägenhet med tre andra tjejer och att hålla iordning. Jag förstår att man kommer från olika kulturer och har olika synsätt på saker men just det här med ett rent hem borde vara ett gemensamt intresse. Här är det Anna och jag som städar. Det är aldrig kul att städa efter någon annan, jag är till exempel superallergiskt mot hår i duschen som uppenbarligen inte är mitt, då jag är blond, if you know what I mean... Och om man ändå ska plocka upp håret, varför slänger man det inte i toaletten (som är inom räckhåll från duschen) utan lägger det på badrumskanten? Till en början var det okej att städa efter alla, för hur som helst så tänker inte jag bo i ett skitigt hem. Nu är det mest bara irriterande.

 

Jag vill inte säga att jag längtar hem, men ibland saknar jag min egna lägenhet. Där jag är den enda som skitar ner, och där jag är den som har ansvar för att det städas. Har jag torkat diskbänken vet jag att den fortfarande är ren när jag kommer hem, inte att jag behöver torka den igen för att där ligger någon spilld intorkad sås.

 

Som ni hör, allt är inte guld och gröna skogar som utbytesstudent och att bo på campus. Och det är hemskt att säga att jag "står ut", för jag vill inte att brist på städnings-förmågor ska bli den anledning som gör att jag längtar härifrån. Idag har jag dammsugit och för tillfället står dammsugaren mitt i vardagsrummet, bara för att se vad som händer. Det blir antagligen bara en misslyckad pik och jag eller Anna kommer förmodligen själva flytta på den innan morgondagen...

 

/ gnälligtjej89

Första helgen i oktober var det fall break och vi hade bokat en resa till Miami. Vi hyrde bil och körde ner, jag, Anna, Daniel från Brasilien och Alex och Julien från Frankrike. Det tog ca 9 timmar och jag och Julien turades om att köra (vad jag har saknat att köra bil!!). Det är häftigt att köra på de stora highwaysen och att komma och köra in i Miami på natten var SÅ häftigt! Jag hann dock inte se så mycket men känslan av att köra genom stan, över bron till South Beach var cool! Vi kom fram runt 1 på natten, var trötta efter resan och ville checka in och gå och lägga oss, för att inse att det hostel vi bokat inte längre existerade (!!!!). Det hade stängts igen av okända anledningar samma dag som vi kom och där stod vi fem personer och hade ingenstans att bo. "Näe, tyvärr, vi kan inte hjälpa er. Hotellet har stängt och nu är det ett annat hotell här istället. Det finns ett vandrarhem en bit bort". Aldrig i livet! De som stod i receptionen fick ringa sin manager (som var samma som det gamla hotellet, allt vara bara jättekonstigt) och det visade sig att vi blivit ombokade till ett annat hostel bara 50 meter bort. Det var den historien, och resten av resan vara bara jättebra! Förutom det regnoväder som jag och Anna fastnade i. Vi skulle åka downtown för att kolla lite och äta middag. På South Beach var det soligt och vi stod och väntade på en buss när det kom en dubbeldäckar-turistbuss som frågade om vi ville hoppa på och åka med dem. Vi satt uppe på taket och det var rätt så häftigt att se stan därifrån, åka över bron och kolla på alla mansions ute på öarna. Ända tills det började blåsa och till slut ÖSREGNA och åska!!! Vi förflyttade oss ner i bussen och blev sedan avsläppta nångonstans downtown. Letade efter något ställe och gå till (och äta!) men fastnade mitt i en stor väg där bilarna hade grönt och vi hade rött. Jag har ALDRIG I HELA MITT LIV varit SÅ blöt! Vi stod och skrek i mitten av vägen, "vi kommer dö!! alltså det blir ju aaaaldrig grönt. jag vill heem!!!" (det åskade och blixtrade rejält också). Haha alltså, jag kan se oss stå där och vara sjukt arga på vädret trots att vi inte kunde göra någonting åt det. Det såg ut som om vi hade duschat och när vi till sist kom över vägen hoppade vi in i första bästa taxi och åkte hem. Stackars taxichaufför, vi var helt dygnsura. Väl tillbaka mötte Julien oss i dörren med massor av handdukar och vi kunde äntligen skratta åt hur rolig hela situationen varit. Det slutade med att vi bytte om och gick till restaurangen på hörnet, där vi åt den godaste middagen som vi har haft sen vi kom till det här landet. Ibland behövs det inte mycket.

 

Men ja, förutom det så var det en helt galet bra resa och jag är förälskad i Miami Beach!!

 

Vilken mysig eftermiddag vi har haft idag! Vi var bjudna hem till en av våra professorer, Mrs Smith och hennes man. Vi har henne som international advisor men hon undervisar även i engelska. Varje år så bjuder de hem sina elever/internationella studenter till sitt hus för en stor middag. Så himla fint gjort! Amerikanarna är verkligen så gästvänliga, öppna och trevliga. Vi blev hämtade och körda till deras hus, ett stort, jättemysigt fint hus ute i skogen. Där väntade med massor (med betoning på MASSOR) med mat och efterrätter. Vi satt framför brasan och åt, pratade och en kille hade med sin gitarr och spelade. Jag är fortfarande mätt, och det är inte likt mig som i vanliga fall kan äta när  och hur mycket som helst.

 

Helgen har annars bestått av halloween-firande, fest, godisätande och fotbollsmatch. I fredags spenderade jag och Anna flera timmar med att sminka oss, resultatet blev kanon! Beroende på hur man ser det, vi var så sjukt läskiga att jag nästan blir rädd av att bara kolla på bilderna nu. Igår hade vi inte tänkt att klä ut oss men då Anna bara hade ett par trasiga strumpbyxor (och det var superkallt!) så tänkte vi att vi lika gärna kunde spöka ut oss. Dock blev det till en lite mildare grad och trots att vi höll på att frysa ihjäl i väntan på trolleyn, som aldrig kom för den var trasig, så hade vi lika kul som vanligt när vi väl kom downtown!

 

Nu är jag superdupertrött. Vi hörs snart igen, sov så gott!

 

Har ni kunnat räkna ut vart det är jag ska åka över Thanksgiving? Några ledtrådar: branta backar, cable cars, sneda hus, Alcatraz, soligt, dimmigt, västkusten, Golden Gate, Chinatown, Californien.....

 

Ja, såklart är det SAN FRANCISCO jag pratar om!!!!

 

San Francisco!! Ah, jag är så exalterad!!! Jag har alltid alltid alltid velat åka dit och hade nog egentligen inte tänkt åka över till västkusten när jag är här. Men sen insåg vi att även om det är 5 timmars flygning så kommer vi inte vara så nära Kalifornien som vi är just nu. Vi är lediga 5 dagar och vill inte sitta fast på campus, så ja sagt och gjort, om fyra veckor kommer jag vara i ännu en drömstad!! Ser fram emot att se alla de där sakerna som man sett på film, på bilder och hört om. Gå på gatorna jag drömt om, se Golden Gate Bridge på riktigt, åka ut till Alcatraz, åka spårvagnarna, få träningsvärk av att vandra upp och ner i backarna, strosa runt i Chinatown och runt Fisherman's Warf. Vi ska också träffa mina släktingar och är bjudna hem till dem på Thanksgivings-middag. Bara det ska bli så sjukt spännande. Att vara med om ännu en riktigt amerikansk högtid! Det är lite overkligt, kan bara säga att jag längtar!!!!