Det är underskattat att komma hem efter jobbet/skolan eller i detta fall, efter träningen på kvällen och maten är fixad. Underbart att kliva in genom dörren, fönsterlamporna är tända, TVn är påslagen och i köket står det någon som fixar middag och säger: "hoppa in i duschen du så är maten klar sen när du kommer ut". Tänk att komma hem till ett hem där någon redan är, någon som väntar på dig, redan fixat disken och bäddat den där sängen som du lämnade obäddad.

 

Men nej, inte ikväll. Idag kom jag hem helt slut efter träningen till en mörk lägenhet, där posten, som jag tidigare idag hade klivit över, fortfarande låg kvar på golvet innanför dörren. Disken stod kvar precis som jag hade lämnat den. Ingen fantasi till kvällsmat, inga tända ljus, ingen TV igång. Ingen som märker om jag lämnar disken en dag till, eller sätter mig och äter innan jag duschar. Ingen som väntat på mig och undrat när jag kommer hem. Ingen mamma som erbjuder massage...

 

Ibland saknar jag att bo hemma. Där det alltid fanns kvällsmat framme och mamma kokade te.

Eller. Ikväll saknar jag det iallafall. Efter dubbelpass på gymmet och en helt slut kropp. Då hade det varit jäkligt gött med nån som hade middagen färdig när jag kom hem och jag kunde slänga mig i soffan med en gång :)

 

 

Min bästa kompis Emelie och jag har bestämt oss för att göra söndagarna till något roligt, inte direkt för att jag har söndagsångest eller tycker det är en hemsk dag. I alla fall inte sen jag började plugga, då flyter alla dagar liksom ihop på något sätt. Annat var det när jag varje måndag började jobba klockan 6... Ja, jag kanske inte behöver säga att söndagen förde med sig lite ångest då?

Hur som helst, förra söndagen passade vi på att ta en lång cykeltur och var i "skogen" för att leta löv. Eller ja, vi tog första bästa träd som hade röda löv och plockade med oss lite för att pyssla med. Haha. Huvudsaken är att vi faktiskt hittade på något utöver det vanliga.

 

Idag har vi varit på hockey. Man kan säga att jag tog den för laget. Ioförsig är min familj en sportfamilj och förr spenderades varenda helg i sporthallen, men att jag skulle gå på hockey just idag var inte riktigt planerat. Förutom att det är så förbaskat kallt i ishallar är det ju ganska trevligt, men efter två perioder gav jag upp och kände att plugget ropade på mig lite för högt. Jag hade en pluggpaus på ett par timmar men hade planerat att klockan 19 skulle jag vara igång igen. Och se, så sitter jag här och bloggar istället? ;) Bra där Jonna.

 

Plugget går bra, om någon undrar. Jag läser kalkylering just nu och det är mycket och svårt, men samtidigt så kul. Jag har bestämt mig för att fixa denna kursen som 70 - 80% kuggar, och med motivationen som jag har finns det inget annat. Jag KOMMER klara den. Punkt slut. Jag tror, att om man bara har viljan och rätt inställning så fixar man det. Då fixar man allt. Går man in med inställningen om att "äh, går det så går det", då fixar man det inte. Lite jävlar anammar - då kommer det gå.

 

Nu ska jag laga lite mat och fortsätta plugga. Undrar hur nästa söndag kommer se ut? Vad hittar vi på då? :)

 

Jag fastnade fullständigt framför Malou i förmiddags där dagens avsnitt handlade om att vara rädd för att bli beroende av någon, vara rädd för relationer (både vänskap och kärlek) och helt enkelt ha inställningen att "ensam är stark". Ensam är inte alltid stark, vi svenskar är individualister och till skillnad från många andra länder i världen lever vi i tron om att vi är starkast ensamma, vi klarar oss själva och släpper gärna inte in någon i våra innersta vrår. Malou hade två gäster, Cimon Lundberg som är en manlig bloggare, och en tjej som lika gärna hade kunnat vara jag själv. Det var därför jag fastnade, det var som om mina tankar blev till ord och det var jag själv som talade fast ur en annan kropp. Jag är en av dem. En av de som är rädda för att öppna upp mig, jag är inte rädd för att bli sårad, men jag är rädd att bli beroende av någon annan. Vänner som killar. Jag trivs med att vara själv, jag är bekväm av mig och om jag bara har mig själv att tänka på kan jag bestämma själv hur saker och ting ska se ut och vad jag ska göra i framtiden. Jag har alltså ingen annan att ta hänsyn till. Som Cimon sa, "jag är personlig men inte gärna privat", och det stämmer så bra. Jag tror att många kan uppfattas som väldigt personliga och personligheten är något som är väldigt svår att dölja vilken situation vi än befinner oss i. Privat däremot, även om man uppfattas som en väldigt öppen person betyder inte det att folk vet allt om dig. Privata är sådana vi är, personliga som vi väljer att framstå oss själva som, det är så vi vill bli sedda och uppfattade.

 

Vad är det då som gör att vi är så rädda för att släppa in någon?

 

Våra bakgrunder, vilka sorts relationer vi haft innan, hur vi har växt upp, om vi fick ta mycket ansvar när vi var små. Ja, det finns många faktorer som påverkar och bidrar till denna relationsrädsla. Vi, för jag tror att jag fångar fler som känner samma sak, bygger upp murar och drar oss ur innan vi ens gett människor chansen att knacka ner en tegelsten och ta sig in. Nya bekantskaper ska inte behöva kämpa för att visa att de går att lita på, vi måste bara bli bättre på att ge folk chanser. För även om det känns som om du är starkast ensam, så är det ingen i grund och botten som vill vara ensam. Det är en fasad vi byggt upp och i många fall tror jag att vi lurar oss själva att vi vill vara ensamma. Det kanske är det mest bekväma, det enklaste men i det långa loppet - om vi aldrig låter människor få chansen att komma oss nära kommer muren, för varje dag som går, bli ännu högre. Och någon gång vill vi att den ska rivas, inte sant? Rivas behöver inte betyda att du kommer bli sårad eller känna dig svag, jag tror att vi kan känna så mycket mer känslor och det kommer i sådana fall alltid finnas någon vid din sida, som känner dig utan och innan, som skrattar med dig när du är glad, gråter med dig när du är ledsen och hjälper dig när du behöver hjälp. Någon som du kan lita på, eller någon du gett chansen till att lära känna dig helt enkelt. Vi kommer inte förlora oss själva för att vi släpper in nya människor i vårt liv, vi kommer bara bli rikare. På känslor och på relationer. Att bli sedd och att se, att uppskatta och bli uppskattad - det är det mest naturliga i livet. Ensam kanske är stark, men det är absolut inte starkast.

 

 

 

Kort sagt, det var ett väldigt intressant program som väckte tankar och funderingar.

 

 

 

 

 

På tal om hur viktiga färgpennor är för mig och hur små saker kan bli stora så fick jag igår ett wake up call. Ett wake up call på vad som egentligen är viktigt i livet och vad vi borde lägga energi på. Igår insåg jag hur fruktansvärt viktigt det är att ta hand om varandra och hur fort livet kan vända. Hur fort en familj kan raseras och en vardag vända till ett helvete. En kille jag kände har gått bort och jag bara önskar att det fanns någonting jag kunde göra för att människor ska må bättre. Jag önskar att jag kunde dela med mig av den energi, glädje och positivitet som jag går och bär på! Ett leende gör så mycket, men det räcker inte alltid. Tänk tänk tänk om JAG kunde få bestämma hur livet ska se ut, om jag kunde bestämma över hela världen. Det är självklart att livet har upp- och nedgångar, det är en del av det hela och fanns det inte dåliga stunder så skulle det heller inte heller finnas bra. Då skulle vi inte veta vad vi skulle uppskatta, men ändå. Tänk om jag kunde bestämma att ingen i hela världen skulle må så dåligt att man hamnar så långt ner att livsgnistan försvinner. Med lite vilja och jävlar anammar går allt, men nej fan alltså. Det är så förbannat orättvist. Nu kan jag inte bestämma, och tyvärr inte styra världen heller, men jag har förmågan att dela med mig av mitt skratt, min glädje och min livsgnista. Om jag så bara kan få en människa att må lite bättre, om än så bara för stunden, så kommer jag vara nöjd. Gör det du med, ta vara på det viktiga runt omkring dig, det som betyder någonting, se det fina i saker, gå in med inställningen om att problem är till för att lösas. Ge ett leende till nästa person du möter, om det så bara är en främling på stan. Du vet aldrig hur mycket det kan betyda för den personen. Kom ihåg, livet är kul!! och motgångar gör medgångarna så mycket mer värda. Vi kanske bara måste omprioritera lite.

 

Mina färgpennor kommer fortfarande vara en del av mig, men mer som en kul grej än en livsviktighet.

 

 

 

Min mormor skrev till mig här om dagen och frågade om jag hade lagt ner bloggandet, eller framför allt skrivandet var det nog hon tänkte på. Min mormor och morfar har länge tyckt att jag ska skriva en bok och har sedan skoltiden läst mina arbeten och noveller och upprepat otaliga gånger att jag borde skriva. Och jag gillar att skriva, men vad skriver man? Jag har ett långt dokument på datorn och har redan ungefär en halv bok, medan jag i huvudet har ungefär femton böcker (om inte mer). Det finns så mycket jag vill få ner att jag inte vet vart jag ska börja. Jag skriver ett litet stycke, kommer på något annat, börjar skriva ett annat lite stycke och till slut är det bara en enda röra med massa små stycken som inte har någon koppling. Eller koppling finns det, men det blir inte så sammanhängande. Det ser ut som i mitt huvud ungefär, alldeles för mycket innehåll för att försöka reda ut den oreda som råder. Jag skriver mest för mig själv, och framför allt om mig själv, vad jag känner, tycker, tänker och händelser som format den jag är. Det är ett försök att analysera och på något sätt kunna släppa saker. Får jag ner dem på papper kan jag lämna plats åt annat i mitt lilla huvud. Och det behövs, för där inne cirkulerar allt för mycket - allt från komplicerade känslor och tankar till värdsliga saker, så som vilken färgpenna jag ska använda till rubriker och vilken jag ska använda till underrubriker. Egentligen en helt obetydlig grej men som blir så stor för mig, värdsliga saker som jag gör till världens största grejer. Hur stor roll spelar det om jag skriver med en rosa eller grön penna? Egentligen? Ingen alls, och ändå kan en sådan liten grej ta upp mycket av mina tankar. Är det ett tecken på att jag egentligen inte har så mycket problem att tänka på eller saker att oroa mig för eller är det att jag har för mycket att tänka på att jag ersätter de jobbiga tankarna med sådana små värdsliga saker som just vilken färg jag ska ha på pennan? Jag vet inte. Dock vet jag att jag tänker alldeles för mycket, det blir ju uppenbart just i det här tillfället när jag inser att jag skrivit ett stycke text, som i vanlig ordning blivit ganska osammanhängande för att jag har för mycket att skriva att jag börjar på nya saker hela tiden. Haha, ja, det kanske finns en anledning till att jag inte har skrivit på ett tag. Jag har helt enkelt för mycket att skriva att jag inte vet vart jag ska börja. Nu har jag fått en liten början i alla fall, så mormor - nu kanske det kommer mera. Vi får väl se helt enkelt.