Förra veckan fyllde jag 26. Jag är alltså officiellt närmre 30 än 20. Är det nu jag ska känna mig vuxen? 

 

Det gör jag inte. Eller ibland gör jag nog det, som till exempel när jag såhär en måndagsmorgon, kontorsklädd med svart klänning, stövlar och glasögon, byter ett par ord med vice rektorn i fikarummet. Diskuterar mitt nuvarande uppdrag och min kommande nya tjänst. Som om det vore det naturligaste i världen. Det känns naturligt, men om jag tänker lite på det så känns det overkligt. 

 

Jag tog alltså examen i juni, fick jobb på universitetet, sitter för tillfället och skriver en verksamhetsrapport som ingen någonsin har gjort innan. I denna stund är den uppe på 35 sidor, på engelska. I helgen flyttade jag till en större lägenhet, en lägenhet där jag kanske till och med kommer tycka det är roligt att laga mat och baka (okej, det kanske var att överdriva men ändå). En lägenhet som bara står och väntar på möblerna jag beställde förra veckan. 

 

Morgonen har spenderats till att ringa elbolag, och efter tre år i en studentlägenhet där elen ingått (eller skulle ha gjort iallafall...) har jag läst mig in på de olika elavtalen, jämför fast med rörligt med mixat med... ja allt vad det nu kan tänkas vara. Anläggningsid hit och områdeskod dit. Man lär sig nåt nytt varje dag sägs det och idag har jag lärt mig allt om elavtal! 

 

Imorgon börjar mitt nya jobb, det där jobbet som jag kämpat för, på företaget jag alltid velat in på. En av mina två drömmar, eller jag skulle nog vilja säga mål istället för dröm, är på väg att uppfyllas. Där glider jag in och får en tillsvidaretjänst. Jag ser möjligheterna, jag vet vart jag vill och jag visar det! Det är det som tagit mig dit jag är idag och det är det som kommer ta mig dit jag vill. Jag ska dela med mig av en hemlighet... Att bara man vill tillräckligt mycket så går det! Om viljan bara finns där så är det ingenting som är omöjligt. Kanske tar det lite tid, och kanske krävs det blod, svett och tårar. Det har det gjort för mig och jag är ännu inte där jag vill vara. Jag har lång väg kvar till mina mål och drömmar, men det här är en bit på vägen. Om man bryter ner sina drömmar i små små steg så blir det delmål som är enklare att uppfylla. Helt plötsligt är inte den där drömmen bara en dröm längre. Helt plötsligt har det omvandlats till ett mål och är därmed inte alls omöjlig att uppnå. Ni vet mitt mål? Det här är ett steg påväg dit. 

 

Tillbaka till mitt liv som 26åring. Jag sopsorterar och åker till tippen, skaffar bredband och flera TV-kanaler. Jag gör matlådor, kollar på nyhetsmorgon och ringer bankärenden. Jag har tagit tag i mina försäkringar (vilken röra!) och börjar bli mer insatt i inte bara elavatal, utan även i vilka olika försäkringar jag behöver. Jag är mer intresserad av mattor och belysning än smink och kläder (trots att mitt hårvårdsskåp är till bristningsgränsen...). 

 

När jag läser allt det här inser jag att jag kanske är rätt vuxen ändå. Om inte annat så gör jag iallafall de där sakerna en vuxen gör, men bara för att jag gör det - behöver jag då vara vuxen? Jag hade tänkt vara färdig här men herregud, ju mer jag funderar på det här nu desto konstigare blir det. Hur definieras egentligen vuxen? 

 

 

Enligt wikipedia har jag alltså varit vuxen länge, det var ju en väldigt tydlig beskrivning. Jag kanske skulle sluta fundera så mycket och inse att okej,  jag är vuxen, men jag gillar fortfarande att leka med Antonia och Filippa i lekparken eller ligga i soffan hemma hos mamma och känna mig som ett barn igen som blir servad med pannkakor och glass! Vuxen är alltså inte en känsla, vuxen är man när man klarar sig själv, och det gör ju iallafall jag! Nu sätter vi punkt för det. 

 

 

Ibland har jag så mycket ambitioner. För det mesta är det en bra grej. Men när det gäller den här bloggen... ja då kan det diskuteras. Jag hade en tanke i somras att jag skulle skriva om tiden på Summer Academy. I mitt huvud hade jag flera färdiga inlägg. Det skulle bli stort det här. Och på engelska skulle det vara också. Vad hände? Jo, det ska jag tala om. Tiden rann iväg. Ambitionerna lades på hyllan. Det gick en hel sommar och hela tre inlägg fick jag ihop. 

 

Det blir ofta osammanhängande i den här bloggen, ingen riktigt röd tråd. Ibland har jag en tanke om att jag ska skriva varje dag och verkligen ha en "livsstilsblogg" (vad är egentligen det?). Ibland tänker jag att jag bara ska skriva ner tankar och känslor (känslor... varför ska jag dela med mig av dem?). Under tiden i USA var det enklare, då fanns det en helt annan anledningen till att skriva. Då handlade det mest om att uppdatera de här hemma i Sverige. Och så såg jag det som en dagbok (en officiell sådan).   

 

Jag har haft den här bloggen i fem och ett halvt år. Jag startade den när jag kom hem från USA första gången, då var det mycket tankar och funderingar jag delade med mig av. I över fem år har den här bloggen hängt med och varierats till och från. Givetvis beror det på livssituationen just då, och jo, visst har det hänt en hel del under dessa år. En hel del. 

 

Ambitionerna finns där, men det finns ingen riktigt klar väg. Jag vet inte vart jag ska och jag vet inte hur jag ska fortsätta från därifrån jag är just nu. Ja, jag pratar om bloggen. Inte om mitt liv. Livet är rätt så okej just för tillfället. Det är ganska så mycket mer än okej faktiskt. Hösten är här och jag är full av energi. Hösten är min absoluta favoritårstid och med den verkar alla mina ambitioner komma tillbaka! Därav detta inlägget, sen får vi väl se hur lång tid det dröjer till nästa gång...