Idag på en av mina lektioner pratade professorn om hur vi marknadsför oss själva som produkter och bland annat hur vi framstår oss själva på sociala medier. Hur många människor väljer att visa sitt "idealiska jag", en bild som inte stämmer överens med verkligheten. Hur många gånger har vi inte blivit avundsjuka på folk som verkar leva det perfekta livet, som bara lägger upp bra, photoshopade bilder på facebook, instagram, twitter etc med en positiv beskrivning eller status? Hur många gånger har man själv lagt upp något som visar på ett "perfekt liv"? Ett liv utan motgångar och dåliga dagar. Det är klart man har.

 

Jag minns en gång när jag fick en kommentar som löd ungefär "du hittar alltid på så mycket roliga grejer, jag önskar att jag kunde göra lika mycket och verkligen njuta av dagarna som du gör". Sanningen är den att jag tyckte likadant tillbaka, jag tyckte att den här killen verkade ha ett bra liv. Inte så att jag var avundssjuk, för jag (vill iallafall gärna tro) att jag inte bara går på den där fasaden att allt är perfekt. Sociala medier gör oss stressade, utan tvekan. Jag är inte besatt av varken facebook eller instagram, men ändå så är det det första jag kollar när jag vaknar på morgonen. För telefonen ligger där brevid mig och det är en anledning till att ligga kvar några extra minuter i sängen. Jag kollar Internet för att jag är lite för lat för att gå upp helt enkelt. Och varje ledig stund så klickar man in på den där lilla ikonen på telefonen för att kolla de sista uppdateringarna. Men skulle jag må dåligt utan min facebook, eller utan min instagram? Svar nej. Jag har varit utan i perioder och har inte alls tänkt på att jag är utan det. Facebook är för mig ett sätt att hålla kontakten med folk och nätverka. Sorligt men sant, så handlar mycket om sociala medier idag, där finns alla möjligheter till att hitta jobb, integrera med människor som du aldrig annars skulle ha gjort, inte bara vänner utan människor som kan ha inflytande för din karriär. Helt enkelt, jag ser facebook som ett nätverk av kontakter samtidigt som jag erkänner att jag sitter där och bläddrar igenom statusuppdateringar. Och de statusuppdateringar som jag få gånger gör - ja de gör jag när jag har något positivt att berätta. Och det är klart att man fiskar likes. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gjorde det.

 

Jag ser mig själv som en positiv person och personligen ser jag ingen mening med att uppdatera om att jag har haft en dålig dag eller att allt suger. Jag är inte den personen. Ibland kan jag förundras över dem som gör det, som faktiskt skriver att allt är piss, eller att något har gått dåligt. Det är ett tecken på att man inte skäms över att man mår dåligt eller skäms över ett "misslyckande". I arbetssökandesyfte där arbetsgivare kollar upp din facebook, så är det ett teckan på trovärdighet om den sökande i fråga delar med sig av både bra och dåliga dagar. Men det är inte jag. Nu är det inte så att jag skriver statusar dag ut och dag in, men när jag gör det - då handlar det om något bra. Klart som fasen att jag vill dela med mig om att jag är på väg till USA eller att jag fått mitt visum godkänt. Det är sådana saker som jag är stolt över, som jag har kämpat för. Jag söker inte bekräftelse men på något sätt vill jag nog ändå visa upp en sida som säger "titta här så GRYM jag är!!". Varför skulle jag annars skriva den där statusen?

 

Det här har fått mig att fundera mycket och här om dagen så började jag skriva på ett inlägg som jag senare insåg var ganska negativt. Så jag raderade allt och började om och gjorde det istället till något positivt. Men varför? Alla har dåliga dagar ibland, alla kan ligga och sova en hel dag av utmattning, alla kan ha sömnlösa nätter eller ha ont i magen av oro/stress/för mycket funderingar. Alla kan må dåligt ibland utan att egentligen ha någon anledning, alla delar bara inte med sig av det. Jag vill inte visa upp en sådan sida, samtidigt som jag vill vara så ärlig som möjligt. Jag älskar livet här och det är sant som min syster sa, att refererat till alla bilder och de texter jag lägger upp, så är det ett paradis. Men det finns en vardag här också, och allt är inte guld och gröna skogar. Jag ville bara att ni skulle veta det, mitt liv är inte perfekt men jag väljer att dela med mig av de bra sakerna. Så hur mycket jag än vill visa upp mitt verkliga jag, är det nog ganska mycket mitt idealiska jag ni får se. För det är sån jag ser mig själv, som en positiv glad person med mycket driv och vilja. En person som älskar livet men samtidigt oroar sig lite för mycket över framtiden. En person som har lite svårt att leva i nuet, utan lever ett halvår framåt. Kan någon lära mig att sakta ner? Att njuta av studen? För om jag inte gör det så kommer jag missa tiden som är kvar för att jag i huvudet redan är hemma i Sverige och planerar hur jag ska komma tillbaka hit. Det är dags att börja tänka på idag, det är ändå en hel månad kvar här! En månad som kommer bli grym med resor till TVÅ drömstäder! Aaaah nu är jag redan i NYC i huvudet! Hur sätter man stopp?