Här får jag ofta frågan varför jag åkte från Sverige till USA. Vad det var som gjorde att jag valde just USA av alla ställen. Mitt standardsvar har blivit "The American Dream, I guess". Innan jag åkte så var jag orolig att jag hade för mycket förväntningar, att det här landet inte skulle kunna leva upp till vad jag har drömt om. Trots att jag inte ser USA som "the land of freedom" är det så de ser sig själva. Ett exempel är när vi var i en stor affär där de bland annat sålde vapen. När mannen bakom disken fick reda på att vi var från Sverige så var hans första statement "Welcome to the land of freedom!" USA för mig är inte frihet. Men det är däremot ett land fullt av möjligheter. Ett land som jag ser upp till och utan tvekan ett land som påverkar och har inflytande över hela världen. Alla platser har sina positiva och negativa sidor, och varken Sverige eller USA är några undantag. Skillnaderna är enorma och att försöka sig på en jämförelse går inte. 

Här är Sverige exotiskt. Mycket på grund av den anledningen av att amerikanarna inte vet någonting om det. Den svenska stereotypen enligt amerikanarna är blond, lång, har blåa ögon och gillar att åka skidor. För här tror de att vi i Sverige ligger ungefär i Nordpolen. Många blir minst sagt chockade när de får reda på att vi faktiskt har sommar i Sverige också. Och att vi inte alltid har snö i hela landet. 

Vad jag försöker säga är att nej, jag saknar inte Sverige. Självklart saknar jag min familj och mina vänner. Jag saknar mina små prinsessor så mycket att hjärtat nästan brister. Men USA har tagit mig med storm. Det här är mitt liv just nu. Vad framtiden bjuder på är det ingen som vet, jag är ändå bara 24, men skulle jag få välja så skulle jag välja det här framför Sverige, alla gånger. Inte för att jag inte tycker om Sverige, utan för att jag tycker om USA snäppet mer. Det enda som jag skulle ändra på är möjligen avståndet hem. Eller så skulle mina hjärtan få komma hit! 

Åh så mycket kärlek!! 

Första riktiga veckan i USA är över och det har varit fullt upp hela tiden med nya kurser, skola, saker att göra på kvällarna, småsaker att fixa och nya vänner att hänga med. Speciellt såhär vid skolstarten är det mycket saker som händer. Som jag nämnde så rekryterar att fraternities och sororities och igår var det dags för de nya tjejerna att välja sorority. Det kallas bid day och var minst sagt en upplevelse i sig. Det mesta här är upplevelser i sig och de senaste dagarna har jag varit med om mycket sådant som man ser på film. Jag har nog inte ritkigt trott att allt stämmer och att det faktiskt är så i verkligheten. Allt är inte som på film men stereotyperna finns verkligen. Rätt ord att beskriva allt det här med kommer jag nog aldrig hitta men jag kort sagt säga - intressant. Det räcker. Och givetvis väldigt, väldigt roligt!

 

Bid day innebär att de nya tjejerna blir en del av sororityn, genom att springa upp för Mercer Hill. Hela campus lutar och mitten består utav en lång backe som slutar uppe på Greek Row. Där väntar alla sororities och de nya tjejerna springer upp för kullen till den sorority de vill tillhöra. Hög musik, party, glädje och folk som hejar på - fraternity-killar och föräldrar.

 

På kvällen var det party och vi var bjudna på, bland annat, fest hos ett fraternity. Det finns 7 olika fraternities och vi har vänner i 3 av dem. Där vi var igår var verkligen den amerikanska stereotypen med sportkillar, dans på borden, flödande alkohol i röda plastmuggar, beerpong och alldeles för mycket folk på en alldeles för liten yta. Återigen - intressant. Det räckte med en stund innan vi fortsatte och hängde tillsammans med de brasilianska utbytesstudenterna istället. Kvällen avslutades downtown och det var också, minst sagt - intressant.

 

in case of........ =) 

Jag vet att ni är nyfikna och undrar hur allting går, hur maten är, ifall myten om amerikanarna stämmer, hur varmt det är, hur klasserna är, hur det är att bo 4 tjejer i en lägenheten och dela på ett badrum och ja, så vidare.

 

Så, vart ska vi börja?

 

Vi kör en liten snabbspolning.

 

Okej. På campus finns det en cafeteria, typiskt collegetlikt med olika "stationer". En för pizza, en för hamburgare, en för omelett, en för toasts, en för pasta, en som altinerar mellan kyckling, kött, fisk, ris, broccoli, spenat och så vidare. En salladsstation och såklart, en med efterrätter och cookies. Mellan varje station är det dryckesstationer och första dagen hittade vi inget vanligt vatten. Det visade sig vara en liten gömd knapp så nu är Anna och jag nöjda och glada. Det finns många valmöjligheter och det behöver inte bli sådär typiskt amerikanskt med pizza varje dag. Faktum är att jag varken testat pizzan, hamburgaren, toasten eller pastan. Dessertstationen har jag däremot varit och nallat lite ifrån... Man måste ju testa.

 

Är alla amerikanare överviktiga, lata och väldigt vänliga?

Svar nej. Sanningen är den att även om övervikt är ett stort problem i detta land så drabbar det inte alla. Maten är onyttigare, ja. Det är mer socker i allt, ja. Men här finns även oändliga möjligheter till att välja bra alternativ och träningsmöjligheterna är bra mycket större än i Sverige. Ni skulle se vår träningsanläggning. Lata? Nej, det är de inte heller. Går man till gymmet på eftermiddagen/kvällen är det fullt. Nu har jag ju inte sett så mycket av USA och kan inte säga att det är såhär överlag. USA är trots allt landet överextremt så här finns alla delar representerade. Vänliga? Ja, där stämmer myten. Här är alla så mycket mer öppna, hälsar på varandra, frågar hur det är, kommer fram efter klasserna, de är intresserade av en. Det är en väldigt stor skillnad från Sverige. Här kan jag inte befinna mig i min bubbla någon längre stund innan någon kommer och sticker hål på den. Jag gillar det!

 

Varmt. Svettigt. Soligt. Konstigt. Underbart.

 

Jag har hittills haft 4 av 5 klasser. Jag skulle nog säga att det jag har hört innan, om att nivån här är aningen lägre än i Sverige, verkar stämma rätt bra. Nu har ju iofsförsig kurserna precis börjat så hur det utvecklar sig får tiden utvisa. Skillnaden mot Sverige, där vi läser en kurs i taget och sedan tentar av den innan vi börjar på nästa, är att här läser man alla kurser parallellt. Det här betyder att mid term och final exams ligger under samma vecka och det är nog där som problemen kan dyka upp. Svårigheter som att veta vad man ska fokusera på och när. Det blir ett senare problem. Klasserna är små och professorerna mer öppna för kommunikation och integration mellan professor - student.

 

Det som ni alla väntat på...

 

Hur är det att bo fyra tjejer i en lägenhet med delat badrum? 1 toalett, 1 dusch och (tack och lov) hela 2 handfat med speglar.

Det går jättebra! Vi har olika rutiner allihop, en duschar på kvällen, en annan på morgonen. En borstar tänderna medan en annan Skypear. En hänger med sina kompisar medan en annan pluggar. Efter snart en vecka tillsammans kan jag bara säga att jag är glatt förvånad över hur bra det funkar. Och hur jag faktiskt klarar av att dela lägenhet, och rum. Det var en stor utmaning för mig och en av de saker som jag var mest orolig över. Nu när jag har haft en timme ensam hemma känner jag mig väldigt rastlös, ensam och längtar till att någon kommer hem så att vi kan hitta på någonting. Det är konstigt det där, man vänjer sig fort.

 

Så blev det med den "snabb"uppdateringen. Förlåt. Ni får säga till mig om jag skriver för långa texter. Men jag har ju bara så mycket att berätta!

 

Hur är det hemma? Har hösten kommit än? Är det kallt? Ruskigt? Fortfarande sommar? Har det hänt någonting intressant som är värt att veta om? Uppdatera mig! Kommentera! =)

 

 

Ända sen jag var liten har jag längtat bort. Drömt om och längtat till det stora landet USA. I skolan så var det alltid jag som skulle iväg. Jag var den som absolut inte skulle bli kvar. Efter studenten så var det ändå jag av alla kompisar som var den som blev kvar i vårt lilla samhälle. Under våren så hade jag börjat med en ansökan för att åka som aupair och det enda som jag egentligen hade kvar var att fixa mitt körkort. Så planen var att jag skulle stanna kvar för att jobba över sommaren och sen åka iväg. Det blev inte riktigt så. Jag fixade inte mitt körkort och blev istället erbjuden ett vikariat på det jobb som jag hade. Jag tänkte att, okej, jag jobbar ett år och sen åker jag iväg. Så det året gick, och när jag för andra gången satt med ansökan så hade jag fixat mitt körkort. Vid det tillfället hade jag även flyttat hemifrån och var nog aningen bekväm och inte tillräckligt motiverad för att slutföra ansökan den gången. En månad senare hände det någonting som fick mig att öppna ögonen och inse att det var ju i USA jag skulle vara. Inte i Sverige. Inte när jag hela tiden drömt om landet over there. Så några månader senare satte jag för första gången mina fötter på amerikansk mark. Och det var precis så häftigt som jag hade tänkt mig! Tanken var att jag skulle bo här i 13 månader men på grund av många olika anledningar var jag hemma i Sverige igen redan efter 6 veckor. Redan på planet hem så visste jag - jag måste tillbaka. 

En annan sak som är imponerande är att se hur många ni är som vill följa mitt äventyr här på andra sidan Atlanten! Så kul, och jag kan förvarna om att ibland kommer inläggen vara långa, ibland korta, ibland kommer det eka tomt, ibland inga bilder, ibland många bilder. Ibland kommer ni inte förstå någonting av mitt svammel, det kan bli rätt rörigt. Men jag ska försöka. Försöka ge er en liten liten bild av hur USA är och hur jag uppfattar och upplever det. 

 

Tills att vi hörs igen, bye bye! 

Flygresan gick som ett rinnande vatten och trots att vi reste i ungefär 20 timmar så kändes det inte som så lång tid. Med två mellanlandningar, i Berlin och i Chicago, så fick vi tid att sträcka lite på benen och se något annat för en stund än en skärm i ryggen på sätet framför. Även att det fanns ungefär tusen filmer, serier, spel och musiklistor att välja på. Efter den långa resan kom vi till slut fram till Atlanta och tog oss med alla våra väskor till hotellet där vi skulle stanna över natten. Checkade in, bytte om och mötte sedan upp våra advisors och några av de andra utbytesstudenterna. Satt och pratade en stund och det slutade med att vi skulle gå ut för att ta en öl. Vilket i sin tur slutade med att vi hamnade på någon fancy (way to fancy) bar där vi, efter resan, inte alls kände att vi var tillräckligt fräscha för att hänga. Så vi gick tillbaka till hotellet och tanken var att hänga på någons rum men Anna och jag var så trötta att vi gick till vårt rum och somnade nästintill redan innan vi lagt huvudet på kudden. 

Och idag var det dagen D. Efter en frukost, där vi blev positivt överraskade av att det fanns havregrynsgröt (YEI! som jag varit så orolig för mina havregryn!), så blev vi hämtade med buss för att ta oss till vår slutdestination på hela denna långa resan - Mercer University! Som jag nämnde, jag har sett massor med bilder och föreställt mig hur det skulle vara men det var så mycket finare, så mycket häftigare och så mycket större! Jag lovar att bilder kommer när jag fått tillbaka mitt förstånd. Just nu befinner jag mig i en bubbla, ungefär som nollningsbubblan förra hösten. Det finns bara det. Det här. Just nu. Och jag är ganska förvånad över mig själv som för tillfället är så pass klar i huvudet som kan uppdatera er med lite från mina första dagar. Det finns så mycket mer att säga men nu är jag så trött att jag somnar när som helst. Jag vågar inte luta mig bakåt mot kudden för då skulle jag antagligen somna mitt i denna meningen. 

En sak innan jag somnar som jag har insett. Jag kommer aldrig kunna skriva om alla min upplevelser och jag vet inte när jag kommer ha tiden att uppdatera. Jag ska göra mitt bästa och välja ut de allra bästa delarna. De bästa minnena kommer finnas inom mig, och alla känslor som jag kommer känna här kommer inte kunna sättas ord på. Speciellt inte svenska ord, jag har redan börjat tänka på engelska. Och jag älskar det, amerikanska är så coolt! 

Hemma så städar jag. Packar, rensar och skrubbar. Händerna är trasiga av Svinto trots handskar och axlarna smärtar av ansträngning. På jobbet har jag blivit omplacerad för att slippa lyfta flera ton varje dag. Den där olyckan kändes väldigt oläglig. Samtidigt som det var tur att det gick så bra att jag faktiskt kan åka iväg som planerat. Tänk om... Nej, inte tänka om! Nu gick det bra och på torsdag sitter jag på planet på väg mot mitt stora äventyr. Innan dess ska jag hinna jobba sista dagarna, ha avskedsmiddag med alla mina Kalmar-brudar, tömma lägenheten, tvätta det sista, packa och lämna lägenheten. Har räknat med att bara ha två dagar kvar i Kalmar för att spendera sista dagarna i Mönsterås. 

6 dagar kvar, men jag är ännu inte nervös. När blir man det? Kommer jag ens bli det? 

Det blev ett riktigt bra avslut på denna ofrivillga semester aka sjukskrivning. Vädret har varit på topp och jag har hunnit med att träffa många av de vänner som jag inte har sett på hela sommaren. Igår var det också dags för den årliga Blomsterrocken. Jag tycker det är så charmigt med evenemang och traditioner i ens hem"by". För utomkommande ser det nog inte så mycket ut för världen och jag tvivlar på att jag själv skulle ha roligt om jag hamnade någon annanstans men charmen med just Blomsterrocken är att det sker en gång om året och det är ett tillfälle där flera generationer faktiskt kan festa och ha roligt tillsammans. Och det var så kul igår!! Det är svårt att sätta fingret på vad som är så roligt, men det faktum att man känner nästan alla och träffar folk som man kanske bara träffar just vid den här typen av evenemang, det är en av anledningarna till att det blir så lyckat. En av de största anledningar igår var även att Ea och Matilda kom hem! I år var det 10-års jubileum vilket innebär att jag var 14 första året som det kördes. Då var jag nog inte där, men däremot året därpå, när jag var 15 och skulle fylla 16 så var jag där. Spänningen av att planka in genom stängslet och sen gömma sig på mitten av dansgolvet för att inte vakterna skulle upptäcka en och fråga om legitimation för att vi kanske inte såg så gamla ut. Och sen efterfesterna som vi hängde på, strosade hem tidigt på morgonen och smög tyst in för att inte väcka mamma eller pappa. Ja det var tider. Det året jag skulle fylla 18 (men fortfarande bara var 17) så hade vi fest hemma hos oss. Min bror hade fyllt 18 och vi hade pool-party. Massor med folk och jag minns att vi drack billigt smuggel-vin i tetrapack och det var första gången som mamma såg mig dricka. För mamma och Johan var med på festen, Johan med gitarren i högsta hugg som vanligt. Mamma sa ingenting om vinet. Det året lyckades vi också planka in och inte förrän året därpå fick jag komma in i den vanliga entrén med mitt egna leg. Sedan dess har det varit tradition att vi har haft förfest på mamma och Johans trädgård och jag minns ett år som var särskilt roligt, 2010. Vilka minnen! Och sedan dess har jag av olika anledningar missat det varje år, men jag tror jag tog igen de 3 åren igår. Och ja, jag skulle nog egentligen bara säga att den här veckan avslutades med en riktig kanonkväll och en soft dag idag. Det sista jag ska göra är att kolla på film och äta jordgubbar. Sen däckar jag nog ganska snart. Med all rätt, för imorgon vankas jobb igen. En vecka kvar, 6 jobbdagar, sen är den här sommaren över. Och imorgon kan jag faktiskt säga att "nästa vecka åker jag", hur sjukt är inte det!?