Jag har så väldigt svårt att förstå att jag kommer bo här de närmsta månaderna. Längtar så att jag spricker!

 

Jag har i flera veckors tid sagt att någonting kommer hända innan jag åker iväg. Jag vet inte vad, men någonting, jag har känt det på mig. Min mamma har sagt att jag inte får säga sådär, bett mig sluta, men jag har i hela mitt liv varit ganska bra på att känna på mig saker. Men nu när jag ska iväg så tror jag att jag har känt det på mig för att jag inte ska bli så besviken om det händer. Och här om dagen hände det.

 

I onsdags var jag ledig och en roadtrip till Eksjö med mormor och morfar var planerad för att hälsa på vid USA-släktingarnas sommarställe. Vi hade en heldag med bad, lek, god mat och massa prat. Middagen drog ut på tiden och jag som skulle upp och jobba klockan sex dagen efter ville inte åka hem allt för sent. Vi lämnade sommarstället runt nio och åkte hemåt. Då jag hade erbjudit mig att köra hela vägen hem drack mormor och morfar varsitt glas till middagen och tyckte nog båda två att det var ganska skönt att slippa köra. Solen var på väg ner och vi hade den bakom oss och med ganska lite bilar ute på vägen var det rätt skönt att köra. Efter ca en timmes körning hade solen gått ner helt och jag hade växlat över till helljus. Vi diskuterade vilken väg vi skulle ta hem och bestämde oss för den lite större men aningens längre vägen, dels för att jag ville slippa de mindra vägarna med mer skog och antagligen mer djur. Vi hann inte så långt. Jag fick möte, bländade av och helt plöstligt står den bara där 1 meter framför bilen. Älgen. Jag hinner fatta att vi ska smälla, pressar mig bakåt, håller stenhårt i ratten och blundar när rutan smäller. Jag har redan innan vi krockar gått in i nåt sorts kontrollbehov och är fullt fokuserad för att behålla bilen på vägen. Efter ca 15 - 20 meter lyckas jag stanna och älgen har i det laget flugit över bilen. Av ren vana lägger jag ur växeln, drar i handbromsen och vrider om nyckeln. Jag kontrollerar mormor och morfar och inser att båda två är både rörliga, vid medvetande och ser hela ut. Till skillnad från mig vet jag inte riktigt om de förstått att vi krockat. Jag får på varningsblinkersen, springer runt till mormors sida, hjälper henne ut, springer bak till bagaget, rotar fram varningstriangeln och springer för att sätta upp den. Samtidigt som jag ropar till morfar och ber honom ringa 112, går för att möta mannen som hade kört den mötande bilen, går tillbaka till mormor, får fram en kudde och filt, sätter henne ner, baddar hennes blodiga panna med vatten, torkar och får på mig en reflexväst. Allt inom loppet av någon minut. Mormor och morfar befinner sig i chock, såklart, medan jag känner mig helt klar i huvudet och inser i efterhand att jag handlade och reagerade på precis rätt sätt.

 

Jag har aldrig varit med om en olycka innan. Jag har aldrig ens skadat mig. Mer än att jag en gång skar mig under stortån på en sten i vattnet. Det fick jag gå till vårdcentralen och lägga om två gånger. Att klara sig från en sån här olycka utan en skråma är nästintill skrämmande. Vi hade änglavakt men jag tror att likväl som vi hade tur handlar det om att jag hade så pass bra kontroll över bilen. Och givetvis, ett älgen varken flög in med några klövar eller hela sig i bilen utan träffade med rumpan och sedan studsade över bilen.

 

Det är först när sådana här saker händer som man inser hur skört livet är, att allt faktiskt kan förändras, och faktiskt försvinna, på en millisekund. Även att det nu har gått ett par dagar så kommer det ta tid innan det sjunker in och det är klart att man har mycket funderingar. Och även om tanken har slagit mig och jag har sagt "tänk om vi skulle ha stannat och sträckt på benen" så tror jag inte att det hade förändrat någonting. Det låter dumt, men jag tror att det var meningen. Inte meningen att vi skulle krocka, och absolut inte meningen att älgen skulle stå där (hallå - vem är så korkad att man ställer sig rakt på en en-filig väg med mitträcke när det är mörkt..?) men man kan inte påverka olyckor. Olyckor är olyckor av en anledning, de bara sker. Jag är bara tacksam över att det gick så bra som det gjorde och kan fortfarande inte förstå vilken otrolig tur vi hade. Mormor, som satt i passagerarsätet klarade sig med glassplitter och morfar bakom henne med två brutna revben på grund av bältet. Med tanke på den höga hastigheten (100 km/h) kunde det ha gått mycket värre. Det kanske till och med var den som räddade oss. Att jag körde kanske var det som räddade oss. Att mormor, som satt på det mest utsatta stället, är så liten räddade antagligen henne.

 

På ditresan så var våra två stora huvudsamtalsämnen älgar och tro. Komiskt nog. Vi kom fram till att jag tror på att det finns någonting, jag tor att alla tror på någonting annars hade man inte sett någon mening. Hoppet är det sista som överger en och även om man inte tror på någon Gud så finns där en tro. Jag sa att jag tror på ödet, men jag tror även att man kan påverka sitt egna öde om man vet vad man vill. Däremot, det som händer det händer. Och det som händer, det händer av en anledning. Efter krocken kom jag fram till att jag även tror väldigt mycket på mig själv. Jag är säker och trygg i mig själv och är helt säker på att det är en utav de stora anledningarna till att jag sitter här idag, hos mormor och morfar medan jag väntar på att de ska komma hem från sina vänner. När jag förstod att vi skulle smälla tänkte jag aldrig "nu dör vi". Jag tänkte "jag fixar det här!". Och bara det, det är jag helt säker på att det räddade oss.

 

Det är svårt att sätta sig in i situationer, och även svårt att veta hur man ska reagera. Det kan man aldrig förutse innan och jag är bara glad att jag reagerade som jag gjorde. Även nu efteråt är det svårt att förstå och det var först igår när jag såg bilder på bilen och hur demolerad den faktiskt var/är som jag insåg att vi hade änglavakt. Det hade verkligen kunnat gå illa. Jag har senaste dygnet hunnit tänka otroligt många tankar och trots att jag varit ganska beslutsam i mina val och om att följa mina drömmar, är jag bara ännu mer säker på det nu. Jag är säker på att jag gör rätt som följer min dröm om USA, jag ska bara börja leva mer i nuet. Jag är expert på att räkna ner och längta, vilket är känslor som jag tror att jag delar med många. Det är lätt att tänka på gårdagen och morgondagen, men inte lika lätt att leva idag. Det ska jag bli bättre på. Och jag tror inte att jag är ensam om att behöva tänka över det. Ett faktum som är säkert. Vi måste lära oss att uppskatta livet och det vi har, för det kan försvinna fortare än vi anar. Livet är skört, och det har jag precis fått vara med om. Jag är tacksam för att jag lever, för att vår olycka slutade bra och för att jag vågar följa mitt hjärta och mina drömmar. Det kanske är karma, jag vet inte, eller så har jag helt enkelt någon som vakar över mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en härlig ledig helg känner jag mig färdig i Sverige. Jag har räknat ner till denna helgen och psykiskt så sitter jag redan på flyget på väg till USA. Men än är det inte riktigt dags. Trots att nästan alla förberedelserna är klara och det jobbigaste avskedet taget. Tidigt idag på morgonen åkte mina små prinsessor iväg till Kroatien och vi drog ut på gårkvällen så länge vi kunde. Efter massa pussar och kramar så sa vi godnatt och ses snart igen!

 

 

 

När jag kom in till Stockholm i söndags visste jag bara en sak, att jag skulle ta röda linjen mot Ropsten och hoppa av vid Gärdet. Jag, som inte har någon vidare koll på hur stadsdelarna ligger i förhållande till varandra, visste inte hur långt det var till ambassaden från Andreas och Matilda, eller hur jag skulle ta mig dit. Ett senare problem, tänkte jag. När jag sedan på kvällen kollade på Google maps visade det sig att det var gångavstånd, så igår morse promenerade jag iväg rakt över Gärdet och hittade rätt (nästan) med en gång. Till skillnad från förra gången jag var i Stockholm för att ansöka om visum, en kall onsdag i februari, då vi bodde på ett hotell i andra änden av stan. Då hade jag också kollat Google maps, men missade nog hur många km det stod att det var. Tyckte att det såg relativt nära ut och tänkte att det skulle bli en skön morgonpromenad. Tji fick jag, och efter att ha hamnat ute i Gamla stan, inte visste åt vilket håll jag skulle gå och med en tidsplan som rann ifrån mig, hittade jag en taxi som körde i säkert 5 km innan vi var framme... Denna gången var jag aningen mer planerad och nog för att Google Maps visade en igenvuxen stig genom någon liten skogsdunge, kom jag fram iallafall. Med lite grenar i håret, men vad gjorde det? Sist jag var behövde jag heller inte stå i någon kö utanför men då jag har hört att det alltid (uppenbarligen inte riktigt alltid) är kö så var jag där i god tid. Klockan 8.15 ställde jag mig i kö och hade tid vid 9. Tiderna passas inte så bra, utan det är mer för att alla inte ska komma på samma gång under dagen. Solen gassade och det var riktigt svettigt att stå i den busskursliknande plexiglas-buren. Man kunde känna spänningen bland de som stod i kön var. Det var mest sådana som mig, unga som antingen skulle ansöka om ett student- eller au pair-visum. Killarna bakom mig pratade om hur intervjun skulle vara och jag ville vända mig om för att tala om för dem att de inte behövde oroa sig, men jag hade fullt sjå med mitt egna. Trots att jag visste hur det skulle gå till var jag lite nervös på grund av just det faktum att jag faktiskt har fått ett visum godkänt innan. Då fick jag ett visum för att jobba som au pair ett år, och som känt sen innan så stannade jag inte där under hela den perioden. Just det gjorde mig lite nervig och det är klart att man blir lite pirrig av själva grejen, man ska ju ändå in på amerikansk mark! Efter ca 1 timme var det min tur att bli framkallad till kuren där säkerhetsvakterna sitter. Där fick jag först visa upp mitt pass genom rutan och visa dem sulorna på skorna (!). Jag blev tillsagd att stänga av min mobiltelefon och ta av mig mitt skärp (vilket jag redan hade gjort - highfive!). Vakten öppnade dörren åt mig och jag fick gå igenom en flygplatsliknande säkerhetskontroll. Teknisk utrustning är inte tillåten att ta med in så mobiltelefonen fick jag så snäll lämna över till vakterna och fick till utbyte en liten nummerlapp. Jag blev sedan kroppsvisiterad (nej skojjar, metallbåge räckte) och blev visad till själva intervju-byggnaden. Intervjusalen ser ut som en läkarmottagningsväntehall med tidningar daterade 2002 och BBC rullandes på en TV-skärm. Ganska trevligt faktiskt, och inte alls så hemskt. Den första väntan är för att få lämna in sina dokument och när mitt nummer blev framtryckt gick jag till luckan, sköt under alla mina papper och var orolig att hon skulle säga att det saknades något. Men jag hade alla dokument (puuh) och fick sedan sätta mig för att vänta igen. Det är en evig lång väntan alltså. Jag hamnade bredvid två killar, riktiga stockholmare, som pratade i munnen på varandra, inte höll tyst en sekund och gjorde allt för att undvika den där klassiska "pinsam tystnad"-situationen. Eller okej, de behövde inte kämpa speciellt mycket för det. Jag satt på helspänn för att försöka höra när mitt namn skulle ropas upp, då det knappt hördes och de här två killarna som sagt inte verkade bry sig om ifall de skulle missa sina intervju-tider. Jag höll koll på de som hade gått in strax före mig och blev därför förvånad när de ropade upp mitt namn före många av dem. Den andra luckan man får gå till är för att lämna sina fingeravtryck, sedan får man vänta igen. Efter ca 15 minuter blev jag uppropad till den tredje och sista luckan där alltså själva intervjun är. Eller intervju och intervju, konversationen löd, ordagrant, enligt följande:

 

Efter drygt 2 timmars väntan var det alltså över så fort, det gamla visumet cancelled-stämplades och det nya är på väg hem till mig. Jag firade med en runda på stan och en härlig kväll med god mat och glassdrinkar med Ea och Matilda. Även om resan inte enbart var för visumet så känns det underbart att även detta nu är gjort. Det innebär att ytterligare några dagar har gått och nedräkningen visar nu 37 dagar. Jag längtar så mycket!!!!!

 

Det blir så påtagligt, fast ändå inte alls. Inatt har jag haft Antonia hos mig, med all säkerhet sista gången innan vi säger hejdå. Även om det är ett tag tills jag åker så åker min syster med familj till Kroatien om 2 veckor och stannar i 3. Vilket innebär att vi kanske, med lite tur, iallafall kan vinka till varandra någonstans mellan Sverige och Danmark när det är min tur. Det känns konstigt att veta att vi bara kommer träffas ett par gånger till innan vi kommer vara ifrån varandra så lång tid. Samtidigt är det väldigt svårt att ta på. Allt känns precis som vanligt. Det känns som om de ska åka på semester och när de kommer hem, så är jag här. och på ett sätt är jag ju alltid där, på skype!

 

Idag ska jag åka upp till Stockholm för ett par dagar hos min bror och hans tjej. Anledningen heter amerikanska ambassaden och imorgon har jag tid där för intervju om visum. Trots att jag varit där en gång innan och vet hur det går till så är jag nervös! Springer runt som en iller och dubbel-, trippel- och ännuflergångeränså-kollar att jag har alla dokument jag behöver. Jag hoppas lite att nervositeten kan släppa när jag varit där och (förhoppningsvis) fått ett godkännande om att visumet kommer komma hem till mig inom några dagar. Herregud, jag kan inte fatta att det är under 40 dagar kvar idag. Och ja, vad jag tjatar, men den här väntan är värre än någon annan jag varit med om. Vad ska jag vänta till den dagen när det står 0? Då kommer jag antagligen få lite panik och vilja att det åtminstonde står 10 dagar kvar. Haha. Man blir aldrig nöjd va? =)

 

Jag nämnde häromdagen att det är nu de där små detaljerna ska fixas. Igår så bokade jag en läkarundersökning som behövs, där bland annat mina vaccinationsdatum för vaccinationer som jag fick som liten måste finnas med och undertecknas av en läkare. Då jag inte riktigt vet vart mina lilla fina bok är (som jag vet att jag en gång för några år sen fick av mamma...) så tänkte jag att det måste de kunna hitta i gamla journaler. Men nehe, icke sa nicke. Vissa vaccinationer har jag fått i grundskolan. Så summa kardemumma, jag måste alltså hitta den där lilla boken och vart börjar man leta!? Lägenheten är redan utriven och vartenda papper är genomläst. Jag kämpade till och med för att få upp min brudkista som så fint, när jag målade den vit för många år sen, hade "torkat igen". Tack för brödknivar när ingen såg finns. Utan framgång igår alltså och nu får jag fortsätta till förrådet. Där finns det grejer vill jag lova. Tar på mig full mundering med huvtröja för att skrämma bort spindlarna och ser det som den rensning som faktiskt behövs innan jag flyttar. Jag har ett par timmar på mig så bäst att sätta fart. 

 

Det är alltså sådana här små detaljer som dyker upp, sådana detaljer tar tid. Och det är lätt att glömma. Tur att jag har min milslånga avpricknings-lista på kylskåpet som ständigt påminner mig om att jag inte kan slappna av än. Just det ja, det där gamla passet med mitt gamla visum var jag ju tvungen att leta fram också. Det som jag la på något sånt där bra ställe förra gången jag rensade... Jag gillar inte mina bra ställen. Föredrar mer ett organiserat kaos. Då vet jag iallafall vart jag har mina grejer.

 

 

 

Dagarna flyger förbi samtidigt som det känns som om de går hur sakta som helst. Jag går ständigt runt och väntar. I mitt huvud är sommaren redan förbi och längtat har jag gjort i hela mitt liv, men nu har den där längtan gått över till väntan och jag vill bara åka iväg nu. Det är svårt att försöka leva här och nu, njuta av sommaren, men jag försöker. Dels för att jag inte ska bli besviken när jag väl kommer iväg, förväntningarna är nämligen skyhöga och samtidigt som jag är en planerings-människa tror jag på att spontant bli bäst. Just därför, och för att dagarna ska gå lite snabbare, försöker jag att inte tänka så mycket på att jag snart åker iväg. Känslorna är redan nu blandade,och rädsla är en av dem. Jag är livrädd! Tänk om det inte blir som jag tänkt mig? Tänk om någonting händer? Tänk om jag blir sjuk? Bryter benet? Flygbolaget går i konkurs? Skolan inte godkänner kurserna? Jag inte får mitt visum? Jag inte får någon läkartid? Tänk om... Ständigt dessa tänk om. Det är fortfarande mycket kvar att fixa innan jag kan åka iväg, småsaker att komma ihåg som att säga upp abonnemang, boka tandläkartid, hämta ut recept, you name it. Jag längtar tills jag låser min dörr förs sista gången och vet att nu, nu finns det inte mycket kvar att göra innan jag lämnar Svedala. Fast tills dess att jag gör det ska jag slå ihjäl lite tid med att jobba, och inte en enda rolig sak har jag planerat för i sommar. Det får bli ändring på det! Jag borde njuta av sista tiden i Sverige, trots att jag tror att den där guldkanten - den kommer komma i USA!

/Soliga hälsningar i regnet från tjejen som tror att allt blir bättre. Och har svårt att leva i nuet...