Att bli deppig på hösten, när dagarna börjar bli kortare, sommarens färger byts ut mot höstens eldiga för att sedan tona ut i grått, grått, grått och kanske om vi har tur en gnutta brunt. Det man ser framför sig är långa, kalla, mörka dagar. Det känns långt till våren och istället för att fåglarna börjar kvittra ser vi dem flyga söderut, fåglarna som blir till små svarta prickar på himlen till att försvinna i det blå. Sen finns det inte längre något fågelkvitter, inga varma sommarbrisar som blåser genom björkarna, inga varma skvalpande vågor. De ljud som består är ilande vindar, ruskiga stormar, piskande regn och stormiga vågor på haven. I denna stund, där mitt i tråkigaste november är det lätt att falla in i en säsongsdepression, ganska förståeligt kan tyckas och det är nog många som känner igen sig i detta. Det är accepterat att vara lite höstdeppig och det har även blivit någonting att skylla på om man är lite trött och hängig. 

För mig är det inte så, jag älskar hösten. Jag älskar de varma höstdagarna i september, när man kan gå i skinnjacka och halsduk, när solen lyser och det fortfarande är varmt nog att sitta på en uteservering och dricka kaffe. När träden är i sina allra vackraste skepnader och löven skiftar i gult, rött, grönt och orange. Men jag älskar även de där tråkigaste, kallaste och längsta dagarna i november. Precis innan snön kommer, när det regnar och blåser och man med gott samvete kan tända massor av ljus, krypa upp under en filt och värma sig efter friska och kalla promenader. Inte för att det är precis det bästa jag vet i hela världen, men jag har aldrig upplevt de känslorna som istället kan svämma över mig när våren kommer.

Ljusare, soliga och varmare dagar. Knoppar som börjar slå ut, fåglar som återvändit och åter fyller luften med sina kvitter, bäckar som porlar efter att isen sakta spruckit och smält bort, uteserveringar som öppnar, människor som krupit ur sina iden och åter befinner sig ute på gatorna. Lycka, glädje och hopp om att sommaren faktiskt kommer i år igen. Nu blir det bara ljusare. Det blir varmare, livet blir bättre. Och visst borde det mest logiska vara att motivationen kommer tillbaka, att det blir lättare att ta sig igenom dagarna, att man går runt med ett ständigt lyckorus.

För ca 5 % av Sveriges befolkning känns det inte så. Att förknippa våren med motivation och lycka är inte något som är så självklart, vilket också har sin förklaring i den långa, mörka period som våren föregåtts av: vintern. Vårdepression beror oftast på D-vitaminbrist. Under vintern får vi inte all den D-vitamin vi behöver och våra energidepåer är då ordentligt tömda, de har troligtvis gått på reserv de senaste månaderna och först när våren börjar titta fram börjar energin ta slut. Orken, energin, viljan - allt tryter och det mesta känns jobbigt och hopplöst. Den trötthet som svämmar över gör att man skulle kunna sova dagarna igenom. Man vill inte må så och man längtar bara tills det är över.

Efter undersökningar, läkarbesök och terapeutsamtal kom jag förra året fram till att jag ska göra allt jag kan för att motverka att hamna där igen. Innan jag hinner försvinna ner i någon vårdepression ska jag tanka D-vitamin (då jag tror stenhårt på att det varit den främsta orsaken till mitt mående), och det har jag gjort hela vintern. Jag har tagit tillvara på solens strålar mer än innan och äter D-vitamintabletter. Medvetenheten om bakgrunden till varför vissa människor drabbas av säsongsdepression är även det en faktor till att inte hamna där igen. 

Idag när jag hade stämplat ut, satt i mina hörlurar och börjat gå hemåt samtidigt som jag såg solen gå ner över åkrarna och färga himlen rosaröd så tänkte jag på hur fantastiskt bra livet är och att jag är mer motiverad inför denna vår än vad jag känt senaste åren. Jag har ju alltid trott på att vilja är drivkraft, men i det här fallet är det nog kombinationen vilja, beslutsamhet och envishet som gör det. Nu är det jag som styr, välkommen våren!