Sommaren har varit och hälsat på här i Kalmar ett tag. Idag sa den tack och hej för sig och lämnade över till nästa besökare, istiden. Varma brisar, shorts och strandhäng har bytts ut mot jacka, sjal och motvind som gör att det känns som att sitta på en spinningcykel när man cyklar ute. Jag trampar på men kommer inte framåt. Det gör mig iofs inte så mycket att sommaren bestämt sig för att vila ett tag till - så länge jag slipper vara ute, och allra främst slipper cykla i motvinden, förbanna mig över Kalmar och vilja stanna, ställa mig och stampa på stället och gråta. Jag älskar Kalmar men jag hatar blåsten. Det är dagar som denna jag saknar min bil extra mycket. Trots att jag älskar min rosa cykel.

 

Anledningen till att det för tillfället inte gör mig så mycket att det är sådant här väder är för att vi fortfarande har ett par saker kvar i skolan innan vi får ta sommarlov. Idag hade jag terminens sista tenta, och efter att ha suttit ett par timmar med vår affärsplan är även den färdig nu! Det som återstår är ett seminarie nästa måndag så nu kan snart det där jobbschemat dra igång. Men inann dess ska jag ha liiite semester, och de dagarna tänker jag spendera hemma i Mönsterås!

 

Och lite uppdatering om USA: flygbiljett bokad och betald så nu är jag ett steg närmre! 79 dagar kvar!! :)

 

 

 

Veckorna susar förbi i en ruskigt snabb fart just nu och jag hinner inte riktigt med. Vi har tre saker kvar i skolan, en tenta, en inlämning och ett seminarie. Om två veckor har jag fått sommarlov, men inte ens det verkar vara motivation nog just nu. Motivationen tryter och jag försöker verkligen se att snart är det över, men det går inte riktigt. Hjärnan har redan checkat ut för ledighet och där inne rör sig för tillfället så mycket att det sista plugget inte får plats. På något sätt så kommer jag ju fixa det, det gör man ju alltid, men det känns tungt. Och allt eftersom jag skriver detta skrattar jag lite åt mig själv när jag ser det såhär svart på vitt, tre saker kvar sen sommarlov. Det positiva är att jag inte är ensam om de här känslorna, det verkar som om de flesta är väldigt skoltrötta och bara längtar efter att klockan ska ringa ut och den blomstertid nu kommer ska sjungas. Nåja, nu är det ju tyvärr inte riktigt på det sättet vi får sommarlov längre, i bästa fall går vi och fikar. Inte en hemmagjord jordgubbstårta som när vi var små, men fika är gott nog ändå. Trots att vi inte är i kyrkan på skolavslutningen, med nya fina klänningar så är fortfarande känslan den samma. En hel sommar utan böcker, miniräknare och deadlines. En sommar där varje dag kan spenderas på stranden, men kompisarna eller med en bok på en altan med plasttak de där regninga men ändå varma dagarna. Nja, riktigt så bra blir det inte. Det väntas jobb men vi har redan planerat många afterworks, häng på Öland lediga dagar och soliga grillkvällar. De där regninga dagarna som jag är ledig kommer jag spendera åt att packa ner min lägenhet men jag ska även hinna med att beta av den där bokhögen som jag samlat på mig under våren. Längtar efter att läsa något annat än kurslitteratur (även om jag för tillfället är lite lat och mest läser sammanfattningar). Jag ser fram emot sommaren och trots att jag inte har så mycket planerat så tvivlar jag inte på att jag har ett par grymma månader framför mig! Hallå Jonna, två veckor kvar - klart det går!

 

Och där kom motivationen tillbaka. Win!

 

 

 

Jag vet inte vart min längtan efter USA har kommit ifrån eller när den började men så länge jag kan minnas har min största dröm varit att bo i USA. Det är svårt att beskriva den känslan jag har men tänk er att man längtar efter något sådär jättejättejättesuperdupermycket. Sådär så att det nästan gör ont. Så där mycket som man kan längta efter en människa. Det gör inte jag. Längtar efter en människa alltså. Jag längtar efter ett land. Jag längtar efter USA. Sådär mycket så att det är tar upp mycket av mina vardagliga tankar och jag ser mig själv redan där.

 

När jag gick i skolan var jag den som skulle bort. Jag skulle inte bli kvar i Sverige, iallafall skulle jag bort ett tag. Jag hade redan bestämt mig sedan långt tillbaka att jag skulle åka som au pair efter gymnasiet, vilket jag också gjorde. Det blev en ganska olycklig historia som jag helst inte pratar om, men sen den där dagen i april för 4 år sedan som jag vid soluppgången flög in över London, såg den finaste utsikt över Themsen med alla dess broar, Big Ben, London Eye och egentligen hela Londons stad, för att mellanlanda på Heathrow och flyga sista biten hem till Sverige, ja sen den dagen har jag längtat tillbaka.

 

Det finns dock lite delade känslor angående det där, samtidigt som jag bara vill återvända så har det funnits någonting i mig som gjort att jag stannat kvar här hemma. För det första, USA är inget lätt land i den meningen att man kan inte bara åka dit för att testa söka jobb eller se om man trivs. Det krävs visum, ansökningar och hårda kontroller. Inte minst krävs det ett green card om chansen ens ska finnas att kunna stanna kvar i landet. Och om man inte gifter sig med en amerikan eller har en jäkla tur i green card-lotteriet, ja då är det inte så himla enkelt. Jag vet inte hur länge jag kommer vilja vara där, men jag vet att jag vill dit. JAG SKA DIT. Ett par månader, ett par år eller om jag till slut kommer bo där, det är det ingen som vet. Ett steg i taget, och ett par månader räcker gott och väl till en början. (Eller okej, inte alls. Skulle jag få välja skulle jag packa ner alla mina grejer, shippa över dem, köpa en enkelbiljett och åka imorgon. Fast jag skulle dock packa med mig hela min familj också..). Det där med familjen, givetvis är dem anledningen till att jag vill vara hemma! Att ha en halvtimmes avstånd är lyx, men i dagens teknologiska samhälle så finns alla möjligheter att kunna prata och "ses" lika ofta och när man vill ändå. Skype är en otrolig uppfinning, det är ju iallafall näästan som att vara i samma rum :) (eller hur min kära storasyster?).

 

 

Men ja, hur som helst, jag hade ju egentligen bara en liten sak att säga och för att göra en lång historia kort:

 

Om tre månader åker jag tillbaka!!!!!

 

Det har varit en lång väntan med nomineringar, ansökningar och tester men idag - äntligen - så fick jag mitt officiella antagningsbesked för att plugga en termin på Mercer university i Georgia. OCH JAG ÄR VÄRLDENS GLADASTE TJEJ JUST NU!!!!!

 

Om man kan längta lite till, då gör jag det!! :D