Springtime
2016
Jag stämplar ut, byter om till jeans och sneakers, gör min veckorapport och lämnar ytterligare en veckas jobb bakom mig. När jag kommer ut har solen ännu inte gått ner och trots att jag jobbat stängning hinner jag fånga ett par minuters dagsljus. En stund dagsljus om dagen tillsammans med ett och annat tillskott i form av D-vitamin i pillerform är en nödvändighet för oss skandinavier som befunnit oss i Sverige under vinterhalvåret. Efter en lång och mörk vinter där solen går ner innan den knappt hunnit gå upp behöver vi all sol vi kan få för att humöret, motivationen och livsglädjen ska hålla sig på en bra nivå. Iallafall om man, som mig, är en utav de själar som har förmågan att drabbas av vårdepression.
Att bli deppig på hösten, när dagarna börjar bli kortare, sommarens färger byts ut mot höstens eldiga för att sedan tona ut i grått, grått, grått och kanske om vi har tur en gnutta brunt. Det man ser framför sig är långa, kalla, mörka dagar. Det känns långt till våren och istället för att fåglarna börjar kvittra ser vi dem flyga söderut, fåglarna som blir till små svarta prickar på himlen till att försvinna i det blå. Sen finns det inte längre något fågelkvitter, inga varma sommarbrisar som blåser genom björkarna, inga varma skvalpande vågor. De ljud som består är ilande vindar, ruskiga stormar, piskande regn och stormiga vågor på haven. I denna stund, där mitt i tråkigaste november är det lätt att falla in i en säsongsdepression, ganska förståeligt kan tyckas och det är nog många som känner igen sig i detta. Det är accepterat att vara lite höstdeppig och det har även blivit någonting att skylla på om man är lite trött och hängig.
För mig är det inte så, jag älskar hösten. Jag älskar de varma höstdagarna i september, när man kan gå i skinnjacka och halsduk, när solen lyser och det fortfarande är varmt nog att sitta på en uteservering och dricka kaffe. När träden är i sina allra vackraste skepnader och löven skiftar i gult, rött, grönt och orange. Men jag älskar även de där tråkigaste, kallaste och längsta dagarna i november. Precis innan snön kommer, när det regnar och blåser och man med gott samvete kan tända massor av ljus, krypa upp under en filt och värma sig efter friska och kalla promenader. Inte för att det är precis det bästa jag vet i hela världen, men jag har aldrig upplevt de känslorna som istället kan svämma över mig när våren kommer.
Ljusare, soliga och varmare dagar. Knoppar som börjar slå ut, fåglar som återvändit och åter fyller luften med sina kvitter, bäckar som porlar efter att isen sakta spruckit och smält bort, uteserveringar som öppnar, människor som krupit ur sina iden och åter befinner sig ute på gatorna. Lycka, glädje och hopp om att sommaren faktiskt kommer i år igen. Nu blir det bara ljusare. Det blir varmare, livet blir bättre. Och visst borde det mest logiska vara att motivationen kommer tillbaka, att det blir lättare att ta sig igenom dagarna, att man går runt med ett ständigt lyckorus.
För ca 5 % av Sveriges befolkning känns det inte så. Att förknippa våren med motivation och lycka är inte något som är så självklart, vilket också har sin förklaring i den långa, mörka period som våren föregåtts av: vintern. Vårdepression beror oftast på D-vitaminbrist. Under vintern får vi inte all den D-vitamin vi behöver och våra energidepåer är då ordentligt tömda, de har troligtvis gått på reserv de senaste månaderna och först när våren börjar titta fram börjar energin ta slut. Orken, energin, viljan - allt tryter och det mesta känns jobbigt och hopplöst. Den trötthet som svämmar över gör att man skulle kunna sova dagarna igenom. Man vill inte må så och man längtar bara tills det är över.
Efter undersökningar, läkarbesök och terapeutsamtal kom jag förra året fram till att jag ska göra allt jag kan för att motverka att hamna där igen. Innan jag hinner försvinna ner i någon vårdepression ska jag tanka D-vitamin (då jag tror stenhårt på att det varit den främsta orsaken till mitt mående), och det har jag gjort hela vintern. Jag har tagit tillvara på solens strålar mer än innan och äter D-vitamintabletter. Medvetenheten om bakgrunden till varför vissa människor drabbas av säsongsdepression är även det en faktor till att inte hamna där igen.
Idag när jag hade stämplat ut, satt i mina hörlurar och börjat gå hemåt samtidigt som jag såg solen gå ner över åkrarna och färga himlen rosaröd så tänkte jag på hur fantastiskt bra livet är och att jag är mer motiverad inför denna vår än vad jag känt senaste åren. Jag har ju alltid trott på att vilja är drivkraft, men i det här fallet är det nog kombinationen vilja, beslutsamhet och envishet som gör det. Nu är det jag som styr, välkommen våren!
Happy New Year
2015
30 december och bara timmar kvar av 2015. Ett år som har gått snabbare än något annat, hur nu det kan gå ihop sig. Jag ser tillbaka på året och minns både glada, lyckliga, jobbiga, ledsamma, känslosamma och härliga stunder. Men framför allt så minns jag alla roliga stunder detta året bjudit på. Jag minns alla skratt och alla tårar som runnit på grund av hysteriskt roliga stunder. Jag minns även stunder då jag känt hopplöshet, som när jag i våras tragglade med det sista av min utbildning, när jag i september blev av med min lägenhet, samtidigt som jag förtvivlat sökte jobb. Jag minns stunder då jag känt mig förvirrad men ändå trygg. Jag minns stunder då jag med mitt gamla jag skulle känt mig väldigt stressad, men istället känt mig lugn. Jag minns stunder då jag tänkt eller sagt "det löser sig". Jag minns stunder då jag släppt kontrollen och ändå kunnat känna en befriande och härlig känsla. Jag minns lyckliga stunder, som när jag både fick en ny lägenhet och ett drömjobb inom loppet av 24 timmar. Jag minns underbara stunder med mina systerdöttrar, att få se dem växa och att varje nytt ögonblick få underhållas av deras charm och humor. Jag minns tre första månader på ett jobb som erbjuder otaliga chanser till att utvecklas och ett jobb där jag varje dag skrattar och har fruktansvärt roligt. Jag minns gamla och nya bekanskaper, människor som kommit in och berikat mitt liv, några för en kort period och några som kommer stanna kvar. Jag minns många kärleksfulla stunder och stunder då jag känt att jag bubblat över av lycka. Som den där dagen när jag fick min examen och bara kände mig sådär löjligt stolt över min själv och mina närmsta klasskamrater. Jag minns de där klasskompisarna som förvandlats till nära vänner och som har fått en plats i mitt hjärta. Jag minns lugnet och tryggheten som stegvis sköljt över mig och tagit över många av mina stressade känslor. Jag minns ett år som började väldigt förvirrat och knasigt men som utvecklades till att bli riktigt riktigt bra. Det finns många fina minnen från 2015 som jag kommer bära med mig och jag är just nu bara väldigt nyfiken på vad 2016 kommer ge. Jag är redo för ett nytt år!
Every moment counts
2015
Varje tillfälle jag får att inspirera andra till att åka på utbytesstudier, det tar jag. Om jag kan inspirera bara en endaste till att åka på en utbytestermin så är jag nöjd, om jag bara kan få en enda till att uppleva det som jag upplevde.
Idag var jag inbjuden att hålla ett föredrag på en föreläsning om internationella möjligheter. En presentation där jag skulle berätta om mina erfarenheter. Jag tycker sånt är superroligt, att stå och prata inför människor är verkligen någonting jag har lärt mig under de senaste åren med massor av presentationer i skolan. Jag är ju en teaterapa som alltid älskat att stå på scen, sjunga, spela teater så jag tycker bara att det är hur kul som helst!
Att få berätta om min termin (på så kort som 20 minuter, vad väljer man? Hur ska jag kunna få med så bra information som möjligt? Hur kan jag inspirera dem på 20 minuter att själva vilja åka på en utbytestermin?) gör att jag far tillbaka till mina minnnen. Jag spolas tillbaka och kan känna samma känslor som jag kände just då. Jag brinner verkligen för det här. Jag brinner för USA, och jag tror att det märks. Ögonen glimmar och jag blir engagerad till tusen. Jag pratade med en utav killarna efteråt som frågade vad jag gjorde nu: "jag jobbar på ett företag där det finns internationella möjligheter och så småningom vill jag tillbaka till USA". "Ja, det var det jag tänkte på under hela den tiden du pratade. Varför är du inte där nu?"
Ja, tänk om det vore så enkelt. Tänk om USA var ett sådant land som man bara kunde åka till och börja jobba. Tänk om det inte fanns alla de där visumreglerna och så vidare. Tänk om...
I dagsläget har mina USA-planer skjutits fram. Men på nåt sätt är jag inte längre så stressad över det. Jag har fått ett jobb som kan leda mig till mitt drömjobb, som kan ta mig utomlands. Fast inte riktigt än. Det är inte så att jag har gett upp min dröm, jag har bara ritat ut en plan för hur jag ska uppnå den. Och det är ingen dagsplan, det är en plan som sträcker sig över flera år. För om det vore så enkelt kanske jag inte skulle haft samma dröm. Det kanske är det där svårtillgängliga jag vill åt. Jag vill kämpa. Jag vill att det ska vara en utmaning.
Hur som helst så vill jag bara säga att allt jag på något sätt gör, är förberedelser för att uppnå min dröm. Och jag är en bra bit på vägen, och där jag är just nu planerar jag att stanna ett par år. Nu är det dags att jobba sig uppåt! Om 5 år kanske jag har min arbetsplats i landet over there. Framtiden är spännande!
Det där med att bli vuxen
2015
Förra veckan fyllde jag 26. Jag är alltså officiellt närmre 30 än 20. Är det nu jag ska känna mig vuxen?
Det gör jag inte. Eller ibland gör jag nog det, som till exempel när jag såhär en måndagsmorgon, kontorsklädd med svart klänning, stövlar och glasögon, byter ett par ord med vice rektorn i fikarummet. Diskuterar mitt nuvarande uppdrag och min kommande nya tjänst. Som om det vore det naturligaste i världen. Det känns naturligt, men om jag tänker lite på det så känns det overkligt.
Jag tog alltså examen i juni, fick jobb på universitetet, sitter för tillfället och skriver en verksamhetsrapport som ingen någonsin har gjort innan. I denna stund är den uppe på 35 sidor, på engelska. I helgen flyttade jag till en större lägenhet, en lägenhet där jag kanske till och med kommer tycka det är roligt att laga mat och baka (okej, det kanske var att överdriva men ändå). En lägenhet som bara står och väntar på möblerna jag beställde förra veckan.
Morgonen har spenderats till att ringa elbolag, och efter tre år i en studentlägenhet där elen ingått (eller skulle ha gjort iallafall...) har jag läst mig in på de olika elavtalen, jämför fast med rörligt med mixat med... ja allt vad det nu kan tänkas vara. Anläggningsid hit och områdeskod dit. Man lär sig nåt nytt varje dag sägs det och idag har jag lärt mig allt om elavtal!
Imorgon börjar mitt nya jobb, det där jobbet som jag kämpat för, på företaget jag alltid velat in på. En av mina två drömmar, eller jag skulle nog vilja säga mål istället för dröm, är på väg att uppfyllas. Där glider jag in och får en tillsvidaretjänst. Jag ser möjligheterna, jag vet vart jag vill och jag visar det! Det är det som tagit mig dit jag är idag och det är det som kommer ta mig dit jag vill. Jag ska dela med mig av en hemlighet... Att bara man vill tillräckligt mycket så går det! Om viljan bara finns där så är det ingenting som är omöjligt. Kanske tar det lite tid, och kanske krävs det blod, svett och tårar. Det har det gjort för mig och jag är ännu inte där jag vill vara. Jag har lång väg kvar till mina mål och drömmar, men det här är en bit på vägen. Om man bryter ner sina drömmar i små små steg så blir det delmål som är enklare att uppfylla. Helt plötsligt är inte den där drömmen bara en dröm längre. Helt plötsligt har det omvandlats till ett mål och är därmed inte alls omöjlig att uppnå. Ni vet mitt mål? Det här är ett steg påväg dit.
Tillbaka till mitt liv som 26åring. Jag sopsorterar och åker till tippen, skaffar bredband och flera TV-kanaler. Jag gör matlådor, kollar på nyhetsmorgon och ringer bankärenden. Jag har tagit tag i mina försäkringar (vilken röra!) och börjar bli mer insatt i inte bara elavatal, utan även i vilka olika försäkringar jag behöver. Jag är mer intresserad av mattor och belysning än smink och kläder (trots att mitt hårvårdsskåp är till bristningsgränsen...).
När jag läser allt det här inser jag att jag kanske är rätt vuxen ändå. Om inte annat så gör jag iallafall de där sakerna en vuxen gör, men bara för att jag gör det - behöver jag då vara vuxen? Jag hade tänkt vara färdig här men herregud, ju mer jag funderar på det här nu desto konstigare blir det. Hur definieras egentligen vuxen?
"Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid 18 års ålder, vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen." (från wikipedia)
Enligt wikipedia har jag alltså varit vuxen länge, det var ju en väldigt tydlig beskrivning. Jag kanske skulle sluta fundera så mycket och inse att okej, jag är vuxen, men jag gillar fortfarande att leka med Antonia och Filippa i lekparken eller ligga i soffan hemma hos mamma och känna mig som ett barn igen som blir servad med pannkakor och glass! Vuxen är alltså inte en känsla, vuxen är man när man klarar sig själv, och det gör ju iallafall jag! Nu sätter vi punkt för det.
September love
2015
Ibland har jag så mycket ambitioner. För det mesta är det en bra grej. Men när det gäller den här bloggen... ja då kan det diskuteras. Jag hade en tanke i somras att jag skulle skriva om tiden på Summer Academy. I mitt huvud hade jag flera färdiga inlägg. Det skulle bli stort det här. Och på engelska skulle det vara också. Vad hände? Jo, det ska jag tala om. Tiden rann iväg. Ambitionerna lades på hyllan. Det gick en hel sommar och hela tre inlägg fick jag ihop.
Det blir ofta osammanhängande i den här bloggen, ingen riktigt röd tråd. Ibland har jag en tanke om att jag ska skriva varje dag och verkligen ha en "livsstilsblogg" (vad är egentligen det?). Ibland tänker jag att jag bara ska skriva ner tankar och känslor (känslor... varför ska jag dela med mig av dem?). Under tiden i USA var det enklare, då fanns det en helt annan anledningen till att skriva. Då handlade det mest om att uppdatera de här hemma i Sverige. Och så såg jag det som en dagbok (en officiell sådan).
Jag har haft den här bloggen i fem och ett halvt år. Jag startade den när jag kom hem från USA första gången, då var det mycket tankar och funderingar jag delade med mig av. I över fem år har den här bloggen hängt med och varierats till och från. Givetvis beror det på livssituationen just då, och jo, visst har det hänt en hel del under dessa år. En hel del.
Ambitionerna finns där, men det finns ingen riktigt klar väg. Jag vet inte vart jag ska och jag vet inte hur jag ska fortsätta från därifrån jag är just nu. Ja, jag pratar om bloggen. Inte om mitt liv. Livet är rätt så okej just för tillfället. Det är ganska så mycket mer än okej faktiskt. Hösten är här och jag är full av energi. Hösten är min absoluta favoritårstid och med den verkar alla mina ambitioner komma tillbaka! Därav detta inlägget, sen får vi väl se hur lång tid det dröjer till nästa gång...
Second week of classes
2015
A new week has started and almost passed by... I had some days off in the beginning of this week and now when I'm back at work it's almost weekend again! The days are flying by and we are almost halfway through Summer Academy - how crazy?!
Today it's Thursday, which means classes for almost everyone. The building is full of students and so is the harbour. The sun is shining and people are drinking coffee on the wharf, watching the boats come and leave. We have the best office view in the whole city and it's a really good place for our students to experience the best of Kalmar and the Swedish summer. Here's a lot of people every day, having coffee, eating lunch, enjoying an icecream or just walking around watching all the nice boats. There are a few yachts but mostly sail boats. God, I really wish I wasn't that motion sick. I would really like to sail, but would probably throw up even before we've left the harbour...
Last Saturday Isabelle, who is social responsible, took about 60 students to Öland for a guided bus tour. Each weekend we offer field trips and tours and these are really popular! The trip consisted of a tour through the south fo Öland where they had a few different stops, for example Stora Alvaret (English translation: "Serioussness"), the dominant environmental feature of the island. This is the habitat of numerous rare and endangered species. The first known scientific study of the biota of the Stora Alvaret occured in the year of 1741 with the visit of Carl Linnaeus (for fact: the man Linnaeus University is named after). The weather wasn't the best but I heard a little bird whisper in my ear that the trip was really appreciated! Swedish summer is not really world known for having the best weather, so you always have to be prepared for rain and coldness. On the other hand, when the weather is good it is really great, then Sweden probably is the best place to be!
This weekend the trip goes to the deeper Småland. The students will visit IKEA in Älmhult, Kosta, an elk park, the place where Carl Linnaeus was born and so on. The trip is divided into two parts and the first one is on Saturday. The second is on Sunday. I will not be joining these trips either, but next weekend I will join the biggest trip - to Stockholm! We will be away for three days and we have a packed schedule - only with fun things of course! The most spectacular thing with the Stockholm trip is that it's the Gay Pride Festival - a festival that is held once a year. This will probably be a very memorable thing for many international students. The gay culture isn't that big/well-known in every country as in Sweden. It's the first time for me as well being in Stockholm at the same time as Pride so I really looking forward to see it!
I will tell you more about the Stockholm trip, now it's time for me to clear my notice board of post-its. Later!
/Jonna
GRADUATION
2015
In the middle of this Summer Academy hysteria it struck me that I forgot to update you about June 6th. I am talking about that day, the day I have been fighting for the last three years, the day that has been the light in the tunnel during this spring of essay writing. Of course I'm talking about graduation day! It is more than a month ago since I graduated and just that feels crazy. After a spring that not resembled something else, frigid days and long nights, it was finally our turn to march down the stairs in Kalmarsalen, listen to graduation speeches and receive our diplomas at the stage. A pretty surreal day.
We started the day by having champange breakfast at one of the city beaches, the sun was shining and the happiness flowed. After the graduation ceremony I had lunch with my grandparents, my two sisters and my mom. My two little nieces wanted to celebrate me as well so we had a "fika" (very Swedish for those of you that don't know. Fika is a term that really needs an explanation, it'll come later) in the afternoon before it was time to celebrate with all my friends. It was an epic night for sure!
IT WAS JUST A JOKE
2015
Yesterday I said that the sun was shining. Well, I lied. Or at least the sun was shining in the forenoon, but after that the sky opened up. Kalmar was on the news because it came so much rain that the streets flooded. And the rain continued today... I feel bad for the students that has arrived to a rainy Sweden but hopefully the summer will arrive (or come back... after all we did had summer for a week) pretty soon.
Some information about Summer Academy (from the webpage http://lnu.se/education/linnaeus-university-summer-academy?l=en):
Linnaeus University Summer Academy was introduced in the summer of 2014. The Summer Academy runs from July 6 – August 14, including an optional introduction week. The location is the beautiful city of Kalmar, one of our study sites.
The courses within Linnaeus University Summer Academy originate in Swedish culture and an innovative mindset. They are workshop-oriented and have a strong student focus. Through Summer Academy you get a feel for what it is like to study at Linnaeus University, both for you who want to try university studies in Sweden for a shorter period of time or for you who will continue your academic studies in the autumn semester 2015. The courses range from language, human rights and entrepreneurship to sports, glass design and sustainable development. All courses are 7.5 credit full-time courses, many with general entry requirements.
The courses within Linnaeus University Summer Academy originate in Swedish culture and an innovative mindset. They are workshop-oriented and have a strong student focus. Through Summer Academy you get a feel for what it is like to study at Linnaeus University, both for you who want to try university studies in Sweden for a shorter period of time or for you who will continue your academic studies in the autumn semester 2015. The courses range from language, human rights and entrepreneurship to sports, glass design and sustainable development. All courses are 7.5 credit full-time courses, many with general entry requirements.
More update will come! Just wait for it =)
Linnaeus University Summer Academy
2015
So, Hi!
Summer has started and so my new job. This summer I will work with the Summer Academy at Linnaeus University as administrative responsible. Fancy, I know! After weeks of preparations the official introduction day is here! We had about 450 admitted students but hopefully around half of them will show up. I will really try to blog and update about this summer, mostly because I want to use it as a diary to go back and look at in the end of this summer. I will try to write everything in english (so momo and popla - if you don't understand you can use Google translate!).
I will describe everything in deeper details, now I just wanted to make a small update and the only thing I have to say now is: let's get this summer started!
Vad är väl en bal på slottet?
2015
Alltså den här helgen!
Jag tror inte ens att jag ska försöka mig på att beskriva hur fantastisk fredagens examensbal var. Eller hela fredagen rättare sagt! På morgonen skickade jag in min färdiga uppsats, och bara den känslan är rätt så obeskrivlig. I 10 veckor har jag kämpat. Jag har gråtit, jag har varit frustrerad, jag har varit glad, jag har skrattat, jag har varit arg. Jag har spenderat många nätter framför datorn, raderat, skrivit om, blivit nöjd, raderat igen, skrivit om igen, blivit ännu mer nöjd. Jag har velat slänga hela dokumentet och bara strunta i det, men med min envishet och inställningen om att aldrig ge upp så blev det till slut ett färdigt resultat. 76 sidor. Och nu ska jag aldrig mer skriva en C-uppsats!
Klockan kvart över sju var jag uppe i fredags, klockan 8 skulle den vara inskickad. När jag hade skickat in den började jag baka och styra, efter ett tag kom mammi och lillasyster för att hjälpa mig med massa fix. Klockan 11 kom alla mina fina saknade Kalmar-tjejer på brunch och jag var så uppspelt att jag knappt kunde stå still, och spänningshuvudvärken var ett faktum. Det var så härligt att träffa alla igen! För oss var det inte bara en bal utan för oss blev det ett återseende. Att läsa turismprogrammet innebär att alla i princip läser olika saker. Några har en utbytestermin, några väljer ekonomi, några har praktikplats, antingen i Sverige eller utomlands, vissa är redan färdiga och vissa jobbar. Att träffa alla igen var helt otroligt roligt!
På kvällen var det bal på Kalmar slott. Jag finner inga ord, kvällen var helt magisk! Verkligen helt underbar och en kväll som jag kommer minnas länge. Istället för att försöka förklara kommer här massa bilder:
Min fina Felle som varit min kompanjon sen dag 1!
Mina små prinsessor kom och kramades utanför slottet.
Alltså den här bilden.. Hahaha, så lyckad på alla att jag bara var tvungen att lägga upp den.
Limo till efterfesten på klubben..
Så glad att jag lärt känna denna tjej. Sara, min fina Sara!
Som sagt, en dag jag sent kommer glömma. En dag som var helt, helt underbar på alla sätt och vis!
Bubbly
2015
Jag har börjat lyssnat på Håkan Hellström.
Jag som tidigare aldrig haft någon dragning till honom, visst har ett par låtar fastnat på huvudet - men inte mer än de där klassiska efterfest-låtarna-som-alla-andra-kan-så-jag-låtsas-att-jag-också-kan-dem. Som halva refrängen i en midsommarnattsdröm och kom igen Lena, vad skulle vi annars göra? Det är ungefär dit min Håkan-passion (eller snarare brist på passion) har sträckt sig. Men nu, nu rullar Håkan-låtar om och om igen, och fingrarna glöder som aldrig förr. Okej, det var lite överdrivet kanske men idag har fingrarna glödit (glött? vad säger man?), och det välkomnar jag med öppna armar. På fredag är min egna deadline att vara helt färdig för att gå igenom formalia, för på fredag är det en vecka kvar till uppsatsen ska lämnas in. Klockan 8.00 rättare sagt. Klockan 11.00 kommer tjejerna till mig på champange-brunch! Jag kämpar för att inte planera för mycket, trots att det är svårt. Varför jag inte planerar? För att jag verkligen borde lägga all fokus på att göra färdig uppsatsen så att jag kan släppa den sen och fira riktigt ordentligt! För fira - det ska vi göra nästa fredag. Från champange-brunch till smink- och hårfix till bal på slottet. Trots att jag inte ska lägga för mycket tid på det just nu, har jag redan börjat förbereda och skrivit inköpslista... Det är ju så kul!
Det blir min andra bal på slottet. Nästan exakt sju år sedan studentbalen på Kalmar slott kommer jag nu få gå på min examensbal på samma ställe. Nu när jag skriver om det kommer fjärilarna i magen, inte för att jag ska få gå på bal på slottet utan för att det är så fruktansvärt nära nu. Jag har inte hunnit tänka den senaste tiden, och därför inte hunnit reflektera över att det faktiskt snart är över.
Så ja, vad kan vi dra för slutsater av detta?
- Uppsatsen börjar fylla sitt syfte och jag längtar tills den är klar
- Jag längtar tills den är färdig, utskriven och redo att lämnas in. Med MITT namn på den
- Mitt namn = jag lyckades alltså, 3 års studier knyts ihop med denna uppsats
- Jag längtar till att fira med mina tjejer
- Jag längtar efter att TRÄFFA alla mina Kalmar-tjejer igen!
- Motivationen som länge varit obefintlig börjar komma tillbaka allt mer och mer, magen bubblar av förväntan och rus
- Jag har börjat lyssna på Håkan Hellström, vem vet, snart kanske till och med Veronica Maggio spelas hos mig?
Nej, den dagen kommer dröja. Håkan räcker!
En lycklig sommarkväll med två av mina Kalmar-tjejer
Where dreams grows
2015
10 maj och mindre än en månad kvar till examen. Mindre än 3 veckor kvar till uppsatsen ska lämnas in och det är dags för examensbal. Om en månad är jag alltså nyutexaminerad och har börjat på mitt nya jobb. Hur galet är inte det?
Våren har varit intensiv och så snabbt som de senaste veckorna har gått, har tiden aldrig gått. I veckan började graduations days på Mercer och många av de internationella studenter som anlände samtidigt som mig i augusti, har nu lämnat Macon. Den tiden som jag önskade att jag kunde ha stannat på Mercer hade nu varit över. Vart har den här tiden tagit vägen?
Jag klarade min sista tenta och kommer därmed aldrig mer skriva en tenta, iallafall inte som turismekonomstudent. Vad som händer efter sommaren är fortfarande oklart och om jag kommer jobba eller plugga lite till, ja det vet jag inte. Och det känns faktiskt väldigt skönt! Jag, som alltid vill planera och veta vad jag ska göra, känner en lättnadskänsla av att inte veta vad jag ska göra efter augusti. Det är spännande, pirigt och samtidigt lite läskigt. Vart ska jag egentligen bli när jag blir stor?
Mormor och morfar befinner sig för tillfället i USA, och det är klart att jag är avundssjuk. Det har spenderat tid i New York, San Francisco och befinner sig förmodligen just nu någonstans på vägarna i Cali för att avsluta i San fran och NYC igen. Samtidigt skriver jag uppsats och är inför näst sista inlämningen uppe i 53 sidor. Hur kunde det bli så mycket?
Det är fortfarande väldigt surrealistiskt att jag ska lämna in en klar uppsats, då det för tillfället bara känns som om det är smådelar överrallt som kommer vara omöjliga att sätta ihop till en helhet. Men det kommer gå, det är klart det kommer! Den 29 maj ska alltså uppsatsen skickas in, och den 3 juni är det dags för slutopponering. Den 4 juni klockan 10.00 examineras vi i Kalmarsalen och efter det är jag färdig med 3 års studier.
Hur galet är inte det!?
Sunny Franny, Happy Jonney!
CHASING DREAMS
2015
Jag har kört fast.
Det är min C-uppsats som jag pratar, det allra sista jag gör som 3-årig programstudent på universitetet. Jag kan inte förstå hur dessa år har gått så fort och att det snart är dags för examensdagen. Att jag dessförinnan dessutom ska ha en färdig examensuppsats att presentera och lämna in i ett slutgiltigt resultat, det är för tillfället ganska surrelalistiskt. Men om andra har lyckats innan mig, så ska väl ändå jag kunna nå en slutpunkt i det här arbetet.
Var försvann dessa åren? Det var ju nyss som jag med nervösa steg gick mot Ekonomihögskolan för upprop. Jag minns vad jag hade på mig, att jag dagen innan hade färgat håret så att det var nytt och fräscht, jag minns hur länge jag stod framför spegeln (nåväl, det var nog iofs inte mer än tio minuter) och hur jag noga valde vad jag skulle ha för skor. Så fruktansvärt ytligt. Jag minns väl vad jag själv hade på mig och såg ut, men inte vad någon annan hade på sig. Det enda som är etsat fast i minnet och som jag med säkerhet vet att alla hade - det var det där lila nollebandet i pannan.
Det känns som om det var igår jag fick nycklarna till min lägenhet, samtidigt som det känns som om jag allid har bott i den där lilla ettan. Snart 3 år. Det är lång tid på ett och samma ställe! Iallafall för mig, sanningen är att jag har aldrig bott så länge i något som varit mitt alldeles egna. Och då är det ändå mer än 7 år sen jag flyttade hemifrån, men däremellan har jag hunnit med fler boenden är jag kan räkna på en hand. Snart 3 år på dessa 30,2 kvadrat alltså. Och snart 3 år i denna stad som jag aldrig trodde att jag skulle bo i. Den stad som jag aldrig VILLE bo i. Men nu gör jag det, och trots att dessa tre åren har gett mig så otroligt mycket (varav ett halvår utomlands) är jag färdig här. Nu vill jag vidare!
Jag har inte haft något riktigt mål sen jag kom hem från USA. Det jag såg framför mig var en termin med plugg och sen examen då, såklart. Men efter det har jag haft svårt att se framtiden. Nu låter det som om jag inte ser någon mening med livet eller att framtiden inte kommer ge mig någonting, så är det absolut inte. Problemet är, jag har alltid kämpat hårt för att uppnå mina drömmar. Drömmar som varit visioner som blivit till mål. Min stora dröm, och mål, har alltid varit USA och när jag åkte hem därifrån var jag fast besluten om att vara tillbaka inom ett år. Årsskiftet 15/16 - ja, det satte jag som mål. Sedan kom jag tillbaka till Sverige och slungades in i verkligheten igen, en verklighet jag under hela hösten hade tryckt undan. En verklighet som... En verklighet - vad är egentligen det? Vad är egentligen MIN verklighet? Är det vad jag lämnade "hemma", här i Sverige, under hösten eller är det det jag hade i USA? Där jag såg de små problemen när de uppkom och direkt gjorde någonting åt dem. En verklighet där jag var den viktigaste i mitt liv, och där jag gjorde det som jag mådde bra av.
Nu är det ju inte heller så att allt var guld och gröna skogar i USA, men den känslan jag hade när jag lämnade var att jag skulle tillbaka så fort som möjligt. Det gjorde ont i hela mig för att det kändes som om jag gjorde någonting som gick emot mitt hjärtas vilja. Jag var fast besluten om att åka tillbaka så fort som möjligt.
Nu sitter jag alltså här, skriver på min alldra sista uppsats och funderar över framtiden. Min dröm är fortfarande densamma, men jag har nu brutit ner den i mål och delmål. Att göra det ger en överskådlig bild som faktiskt är realistisk. En målbild som är uppnåbar. Dock inte utan hårt arbete och om jag kommer klara av att vara tillbaka till årsskiftet 15/16, det återstår att se.
Eller nej förresten, jag ska vara tillbaka till årsskiftet 15/16. Och då är det för längre period än ett halvår. Det är mitt mål och nu är det officiellt. Dags att dra igång den här snurran, men först har jag ett metodkapitel att skriva.
Jag hade glömt bort mitt motto lite grann, men blev plötsligt väldigt medveten om det.
Allt är möjligt, så länge man har viljan! Kom ihåg det.
Take me to the places where I wanna be
2015
Det finns så många ställen jag skulle vilja vara på. Just idag drömmer jag mig bort till Miami, längtar till gymmet men ligger hemma framför TVn. De senaste två veckorna har varit tuffa med mycket plugg och sjukdom. Idag hoppas jag (håller alla mina tummar) för att det ska vara sista dagen jag ligger hemma, för nu vill jag faktiskt tillbaka till vardagen och till träningen! Igår var det en tung koncernredovisningstenta som gällde och det innebär att den vilan som hade behövts för att sjukdomen skulle gå över har uteblivit och istället har mestadelen av tiden spenderats med huvudet i böckerna. Förhoppningsvis har det hjälpt och nu är det en lite lugnare period innan det är tenta igen. Eller vänta nu, sa jag lugn? Här ska ingen tid förspillas, jag har uppgifter att göra till mina distanskurser och planeringen inför TUR-mässan, där jag är i projektgruppen, är i full gång. Och snart drar C-uppsatsen igång. Lite resor och intervjuer på det med. Jag har så mycket att göra att jag inte ens hinner bli stressad. Det tjänar ingenting till och ju mer man har att göra, desta effektivare blir man! Jag ser ljuset på tunneln och examensdagen är en av de saker jag drömmer mig bort till. Ett ställe där jag skulle vilja vara just nu är alltså i Kalmarsalen den 4 juni. Kommer gråta av lycka den dagen! Jag längtar även till mars, som kommer innebära mycket roliga saker, och såklart - mycket plugg. Jag har mer än någonsin att göra men på något sätt är jag inte stressad över huvudtaget. Som sagt, det tjänar ingenting till och jag gör allt det här arbetet för att det kommer ta mig någonstans! Längtar tills jag får påbörja allt som jag drömmer om! Känns som om den här våren bara är en mellangångsperiod :)
Skulle gärna sitta i den där bilen och roadtripa till Miami just nu, med hög musik och goa vänner!
Hello monday!
2015
Är ni laddade för en ny vecka med 7 nya tomma blad att fylla med nya erfarenheter och möjligheter? Det är jag!
Jag har aldrig förstått dem som har måndagsångest, jag älskar måndagar. Det innebär att en helt ny vecka ligger framför mig, jag som lever med min kalender i handen kan vända blad och blicka framåt på nya dagar. Mina kalenderblad är dock inte helt tomma, tvärtom så är de ganska fullskrivna redan flera veckor innan (jag älskar planering och struktur). Veckans schema består av plugg, en hemtenta på 48 timmar, träning och en flytt i helgen. Jag har längtat till kommande helg, inte för att flytta är den roligaste aktiviteten jag vet, utan för att det är min syster med familj som ska flytta till Kalmar. Äntligen!! Jag har också redan hunnit med en föreläsning och två möten och i eftermiddag ska jag träffa Aaron för en "swedish fika". Aaron var våran mentor i USA och han är i Kalmar i vår för att plugga en termin, superkul! Det, tillsammans med att min klocka fortfarande visar att klockan bara är 8 gör att jag har med mig USA lite extra mycket. På något sätt vill jag inte riktigt ändra tiden, och det är ju bara att räkna sex timmar framåt!
Hoppas ni får en bra vecka, för det tänker jag ha!
Home "sweet" home
2015
Det var ju faktiskt inte alls tänkt såhär galet att jag helt plötsligt bara skulle sluta skriva sådär, men ja, ni vet hur det är. Andra saker som prioriteras före - nöjen, resor, skolan, familj, vännerna, så som det är ibland (eller för det mesta rättare sagt).
Tiden har gått fort och i tisdags är det hela fyra veckor sedan jag landade i Sverige, jag kan inte säga det nog många gånger men det är faktiskt helt galet. Samtidigt som det kändes som om jag aldrig hade varit iväg den sekunden jag satte mina fötter på svensk mark, så känns det helt sjukt att jag redan varit hemma i snart en månad. Vardagslivet här är tillbaka, med skola, jobb och allt där emellan - träffa familjen, fika med vännerna och kolla på samma serier på TVn som vanligt. Jag vet inte vad jag tycker om det, hemhemma (i Mönsterås hos mina små systerdöttrar) känner jag mig hemma, men inte här i Kalmar, i den lägenheten som har varit min i över två och ett halvt år. Visst var det skönt att få nycklarna, låsa upp för att möta en tom, städad, ren och fin lägenhet med min säng och mina saker. Men en halvtimme senare, när delar av kläderna var uppackade igen i garderoben (som dessutom tog emot att packa upp) så kändes allt som vanligt och min längtan om att lämna Kalmar smög sig inte bara så sakta tillbaka, utan knockade mig hårt i magen. Jag antar att det är det som kallas livet, för att komma dit vi vill måste vi kämpa igenom oss de saker som vi inte tycker lika mycket om. Visst är det skönt att vara tillbaka på ett sätt, jag har bara en termin kvar tills dess att jag får min examen och jag är superladdad för dessa sista månaderna i skolan! Det är skönt att vara tillbaka på jobbet och det är skönt att kunna gå ut och gå när jag vill utan att riskera att springa på någon med en pistol. Det är skönt att bara ha en halvtimme till familjen (och ännu bättre att min syster med familj flyttar till Kalmar nästa helg och jag har gångavstånd till dem igen efter två och ett halvt år. Hallå! Det väger ju upp allt annat!!). Men de där känslorna som jag alltid har haft, den där längtan som var så stark redan innan jag åkte, den är ännu starkare nu. Jag ska tillbaka. På ett eller annat sätt. Så är det bara!
Jag hade tänkt sammanfatta min tid i Macon men jag har insett att jag inte riktigt vet vart jag ska börja, så jag suger på den karamellen ett litet tag till. Det blir antagligen tillräckligt mycket att läsa ändå. Så istället tänkte jag berätta om vår allra sista veckan i Staterna, från avsked i Georgia till promenader i NYC.
Fredagen den 12 december skrev jag mitt allra sista final exam och efter det hade jag vinterlov. Vinterlov - som jag inte har haft på väldigt många år! Ett lov som varade i över en månad då terminen här hemma i Sverige inte började förrän i måndags (dock har jag spenderat dagarna på jobbet, så lov och lov - det kan diskuteras). Vi spenderade helgen med att packa, städa och givetvis gå ut tillsammans med våra favoritkillar, Alex och Alonso, en sista gång. Sista lördagen på Crazy Bull och någon gång efter midnatt sa vi hejdå till killarna som skulle påbörja sin jullovsresa tidigt på söndagmorgonen. Vi avdramatiserade avskedet genom att säga hejdå på klubben - alldeles perfekt tyckte vi! Själva så fortsatte vi tills att musiken tystnade och lamporna tändes innan vi åkte hem. Söndagen gick mest åt till att packa, promenera runt på campus och beställa hem flyttpizza till en tom lägenhet då våra roomies hade lämnat innan under helgen. Ännu ett par avsked skedde under kvällen innan vi la oss för att sova sista natten i våra små 90-sängar. Morgonen efter gick vi upp tidigt för att äta frukost, packa det sista och hämta hyrbilen som vi hade beställt. Det var dags att lämna Mercer och köra uppåt i landet. Första destinationen var Washington D.C. och efter att ha fått åka omväg runt Atlanta för att byta bil så var vi äntligen påväg. Även avskedet från Mercer avdramatiserades på grund av att vi hade en grym roadtrip med avslut i världens bästa stad att se fram emot! Hela dagen spenderades till att köra, äta godis i bilen och sjunga med högt till låtarna i vår USA-lista på Spotify. Det rullade på (bokstavligt hehe) tills dess att det hade mörknat och det från ingenstans dyker upp ett par blåljus bakom oss... Det är en historia för sig, men jag kan bara säga som så att myten om att man slipper böter för att man är två blonda svenskor stämmer verkligen......
Huvudstaden spenderade vi en dag och två nätter i. Njöt av lyxsäng och gofrulle, turistade utanför Vita Huset och då det regnade sprang vi runt på muséer - väldigt mysigt faktiskt! På onsdagen satte vi oss på en buss för att åka vidare mot NYC - en bussresa på cirka 4 timmar. Känslan av att åka in mot city, se hela New Yorks skyline och samtidigt höra följande meningar i hörlurarna;
"Concrete jungle where dreams are made of
There's nothing you can't do
Now you're in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it from New York, New York, New York!"
There's nothing you can't do
Now you're in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it from New York, New York, New York!"
Lusselelle lusselelle
2014
Igår så hade jag mitt sista final och skolan är nu officiellt över. Några av våra vänner har redan lämnat campus och dessa två dagar lämnar de flesta andra. Många av bytisarna stannar några dagar in på nästa vecka men Anna och jag lämnar på måndag morgon. Jag packar och städar, sakta men säkert med många pauser. Jag är inte redo att packa än. Har tagit ner alla mina bilder från väggen och det börjar se tomt ut (så länge man inte kollar på andra halvan av rummet...). Gud vad det här är sorgligt! Hur ska jag kunna säga hejdå till alla dessa fantastiska människor som jag har träffat och knytit an med under denna hösten? Det kommer nog kännas ganska overkligt (tack och lov) då vi faktiskt har en fantastisk sista resa att se fram emot! På måndag bilar vi upp till Washington DC och stannar där i två dagar innan vi åker vidare mot NYC. Alltså, den här hösten. Kan inte sätta ord på hur underbar den har varit på alla sätt och vis och hur mycket jag har varit med om. Det har utan tvekan varit de mest minnesvärda och äventyrligaste månaderna i hela mitt liv. Jag är tiotusentals erfarenheter rikare och har lärt mig så mycket om mig själv. Inte minst har jag insett att detta verkligen är min dröm, och att jag ska tillbaka så fort jag kan. På ett sätt vill jag hem, få packa upp allt, njuta av att ha min egen lägenhet och hitta tillbaka till mat- och träningsrutiner. Jag vet inte riktigt vad som väntar mig i Kalmar, många av mina vänner kommer vara borta men jag kommer få dit min bästa vän och syster och mina små prinsessor. Ler av tanken på att ha dem inom gångavstånd igen efter två och ett halvt år! Det här har varit den bästa perioden i mitt liv och även om jag inte vill att den ska ta slut så vill jag hem och börja jobba på att komma tillbaka igen. Riktigt än är det inte över, men med en halvpackad resväska bredvid mig och en utsikt från fönstret på folk som packar sina bilar, så inser jag att det är nära. Kan man skippa alla avsked och bara dra?? Eller bara snabbspola förbi det och slippa alla dessa känslostormar. Jag är inte redo för det här, men samtidigt - blir man någonsin redo för att säga hejdå? Jag ska inte säga hejdå, jag ska säga "vi ses snart igen". ❤️
Saknar att lussa som liten, att få höra från storasyster från år till år att jag inte fick vara lucia i år heller. Men vad gjorde det - jag var gärna hennes tärna och nothållare! Glad lucia till er där hemma!
CITY OF MY DREAMS - SAN FRAN
2014
För två veckor sen så var jag i San Francisco, åt världens godaste Thanksgivingsmiddag med mina amerikanska släktingar och njöt av att bara vara och ha semester. Sen kom jag tillbaka hit och kastades direkt in i det sista plugget, så fort att jag har glömt skriva om resan (och allt annat som vi gjort sen vi kom tillbaka). Jag har hur mycket bilder som helst, här kommer några:
Vädret var inte alls speciellt likt SF-väder. Vi förväntade oss regn och dimma, istället fick vi strålande sol och vårkänslor
Första dagen så promenerade vi bara runt och kollade på allt, bland annat Union Square, Chinatown, Fisherman's Wharf där vi var nere vid the piers (vet inte ordet på svenska - pirerna??) och åt spännande mat från ett matstånd som sålde skaldjur.
Vi hyrde cyklar och cyklade längst med hela hamnen tills vi kom till Golden Gate-bron. Soligt men blåsigt!
The bridge!!!
Lycklig tjej som äntligen fick komma till San Fran!
Bästa beslutet på resan var antagligen att cykla över Golden Gate - så coolt!
Världens kringligaste gata, vackert!
Och vyn uppifrån. San Fran består av bara backar men vilka utsikter det ger. Helt amazing!
Vi såg de kända housen Painted Ladies (från bland annat Fullt hus)
O
Och promenerade runt i the Castro district - som är San Frans gayområde. Som vi letade efter detta övergångsställe som Anna hade hört talas om. Gissa vår lycka när vi fann det!
Castro theathre
Vi drack drinkar i solen mitt på dagen
Och mina släktingar tog med oss till The golden gate park och bland annat the japanese garden - vackert!
Mina små söta sysslingar
The golden gate park
Vi fick julkänsla på Union Square
Sen så besökt vi Alcatraz - WOW! Om ni åker till San Fran måste ni besöka Alcatraz Island, audio touren som vi gick var hur bra och intressant som helst. Eller, "om ni åker till San Fran". ÅK till San Fran!!!!!
Vackert på Alcatraz.
San Francisco var precis lika underbart som jag hade kunnat tänka mig. Min drömstad nr 1 är NYC men SF är i närheten. Nu ser jag fram emot att komma till NYC igen. Snart fem år sen sist och om en vecka får jag uppleva julstämningen där. Kommer bli så mäktigt! Och innan dess ska vi hinna med en sväng i Washington DC, känns inte alls så jobbigt=)
Dags att återgå till plugget, mitt sista final väntar imorgon och jag har planerat att naila det lika bra som jag gjort med de andra. Hej svejs, vi hörs snart igen!
Black hole
2014
Sista lektionen gjord, första final examet skrivet, sagt hejdå till bästa professorn, gjort sista presentationen och lämnat in det sista arbetet och det är inte utan en tår i ögat som jag inser att fyfan vad svårt det kommer vara att lämna det här. Jag vill inte!! Jag vill inte säga hejdå till alla och veta att jag förmodligen inte kommer se mer än någon utav dem någonsin igen. Det gör ont i hjärtat!!! En vecka kvar av finals och sen är det dags att packa ihop och förbereda sig för att lämna. Jag är inte redo än!! Jag är inte redo för fem öre att lämna allt detta och jag är inte redo att komma hem. Jag känner mig tom, hittar inte orden men jag vet bara att nej, jag vill inte. Jag vill verkligen inte lämna. Mina ögon är grusiga och jag vill inte ens tänka på nästa vecka. Jag KAN inte ens tänka på det, för då kommer magen vända sig ut och in och bröstet krampa. Visst att det skulle bli jobbigt, men inte såhär jävla jobbigt. Önskar att jag kunde spola tillbaka tiden lite, önskar att det var den 14 augusti igen och jag önskar mig ett green card i julklapp. Tack på förhand tomten, det skulle betyda ovärderligt mycket. / en ledsen och deppig tjej
My loves
2014
Inatt så drömde jag att jag kom hem. Det var julafton och alla var hemma hos min storasyster för att fira. Jag öppnade dörren och kom inrullandes med en rosa cykel, en likadan som min egna. En stor damcykel. Det var min julklapp till Antonia, hon hade hunnit bli så stor medans jag var borta att hon nu kunde ha en lika stor cykel som moster Jonna. Jag rullade förbi alla andra och in i vardagsrummet där lilla Tonnis kom och slängde sig runt halsen på mig och kramade mig hårt hårt. Då kom mina tårar. I det ögonblicket förstod jag hur mycket jag hade saknat henne och att jag faktiskt hade henne i min famn nu. Sen vaknade jag och det kändes som om hjärtat hade stannat. Det kändes så tomt och som om det inte riktigt var där. En månad kvar, sen är de båda två äntligen där i min famn igen, mina älskade små prinsessor.
Anledningen till att jag började tänka på det just nu så mycket är att jag hittade dessa bilder, här var inte lilla Antonia stor. Lilla pluttan, så go!
