Förra veckan fyllde jag 26. Jag är alltså officiellt närmre 30 än 20. Är det nu jag ska känna mig vuxen? 

 

Det gör jag inte. Eller ibland gör jag nog det, som till exempel när jag såhär en måndagsmorgon, kontorsklädd med svart klänning, stövlar och glasögon, byter ett par ord med vice rektorn i fikarummet. Diskuterar mitt nuvarande uppdrag och min kommande nya tjänst. Som om det vore det naturligaste i världen. Det känns naturligt, men om jag tänker lite på det så känns det overkligt. 

 

Jag tog alltså examen i juni, fick jobb på universitetet, sitter för tillfället och skriver en verksamhetsrapport som ingen någonsin har gjort innan. I denna stund är den uppe på 35 sidor, på engelska. I helgen flyttade jag till en större lägenhet, en lägenhet där jag kanske till och med kommer tycka det är roligt att laga mat och baka (okej, det kanske var att överdriva men ändå). En lägenhet som bara står och väntar på möblerna jag beställde förra veckan. 

 

Morgonen har spenderats till att ringa elbolag, och efter tre år i en studentlägenhet där elen ingått (eller skulle ha gjort iallafall...) har jag läst mig in på de olika elavtalen, jämför fast med rörligt med mixat med... ja allt vad det nu kan tänkas vara. Anläggningsid hit och områdeskod dit. Man lär sig nåt nytt varje dag sägs det och idag har jag lärt mig allt om elavtal! 

 

Imorgon börjar mitt nya jobb, det där jobbet som jag kämpat för, på företaget jag alltid velat in på. En av mina två drömmar, eller jag skulle nog vilja säga mål istället för dröm, är på väg att uppfyllas. Där glider jag in och får en tillsvidaretjänst. Jag ser möjligheterna, jag vet vart jag vill och jag visar det! Det är det som tagit mig dit jag är idag och det är det som kommer ta mig dit jag vill. Jag ska dela med mig av en hemlighet... Att bara man vill tillräckligt mycket så går det! Om viljan bara finns där så är det ingenting som är omöjligt. Kanske tar det lite tid, och kanske krävs det blod, svett och tårar. Det har det gjort för mig och jag är ännu inte där jag vill vara. Jag har lång väg kvar till mina mål och drömmar, men det här är en bit på vägen. Om man bryter ner sina drömmar i små små steg så blir det delmål som är enklare att uppfylla. Helt plötsligt är inte den där drömmen bara en dröm längre. Helt plötsligt har det omvandlats till ett mål och är därmed inte alls omöjlig att uppnå. Ni vet mitt mål? Det här är ett steg påväg dit. 

 

Tillbaka till mitt liv som 26åring. Jag sopsorterar och åker till tippen, skaffar bredband och flera TV-kanaler. Jag gör matlådor, kollar på nyhetsmorgon och ringer bankärenden. Jag har tagit tag i mina försäkringar (vilken röra!) och börjar bli mer insatt i inte bara elavatal, utan även i vilka olika försäkringar jag behöver. Jag är mer intresserad av mattor och belysning än smink och kläder (trots att mitt hårvårdsskåp är till bristningsgränsen...). 

 

När jag läser allt det här inser jag att jag kanske är rätt vuxen ändå. Om inte annat så gör jag iallafall de där sakerna en vuxen gör, men bara för att jag gör det - behöver jag då vara vuxen? Jag hade tänkt vara färdig här men herregud, ju mer jag funderar på det här nu desto konstigare blir det. Hur definieras egentligen vuxen? 

 

 

Enligt wikipedia har jag alltså varit vuxen länge, det var ju en väldigt tydlig beskrivning. Jag kanske skulle sluta fundera så mycket och inse att okej,  jag är vuxen, men jag gillar fortfarande att leka med Antonia och Filippa i lekparken eller ligga i soffan hemma hos mamma och känna mig som ett barn igen som blir servad med pannkakor och glass! Vuxen är alltså inte en känsla, vuxen är man när man klarar sig själv, och det gör ju iallafall jag! Nu sätter vi punkt för det.