Igår så hade jag mitt sista final och skolan är nu officiellt över. Några av våra vänner har redan lämnat campus och dessa två dagar lämnar de flesta andra. Många av bytisarna stannar några dagar in på nästa vecka men Anna och jag lämnar på måndag morgon. Jag packar och städar, sakta men säkert med många pauser. Jag är inte redo att packa än. Har tagit ner alla mina bilder från väggen och det börjar se tomt ut (så länge man inte kollar på andra halvan av rummet...). Gud vad det här är sorgligt! Hur ska jag kunna säga hejdå till alla dessa fantastiska människor som jag har träffat och knytit an med under denna hösten? Det kommer nog kännas ganska overkligt (tack och lov) då vi faktiskt har en fantastisk sista resa att se fram emot! På måndag bilar vi upp till Washington DC och stannar där i två dagar innan vi åker vidare mot NYC. Alltså, den här hösten. Kan inte sätta ord på hur underbar den har varit på alla sätt och vis och hur mycket jag har varit med om. Det har utan tvekan varit de mest minnesvärda och äventyrligaste månaderna i hela mitt liv. Jag är tiotusentals erfarenheter rikare och har lärt mig så mycket om mig själv. Inte minst har jag insett att detta verkligen är min dröm, och att jag ska tillbaka så fort jag kan. På ett sätt vill jag hem, få packa upp allt, njuta av att ha min egen lägenhet och hitta tillbaka till mat- och träningsrutiner. Jag vet inte riktigt vad som väntar mig i Kalmar, många av mina vänner kommer vara borta men jag kommer få dit min bästa vän och syster och mina små prinsessor. Ler av tanken på att ha dem inom gångavstånd igen efter två och ett halvt år! Det här har varit den bästa perioden i mitt liv och även om jag inte vill att den ska ta slut så vill jag hem och börja jobba på att komma tillbaka igen. Riktigt än är det inte över, men med en halvpackad resväska bredvid mig och en utsikt från fönstret på folk som packar sina bilar, så inser jag att det är nära. Kan man skippa alla avsked och bara dra?? Eller bara snabbspola förbi det och slippa alla dessa känslostormar. Jag är inte redo för det här, men samtidigt - blir man någonsin redo för att säga hejdå? Jag ska inte säga hejdå, jag ska säga "vi ses snart igen". ❤️