Varje tillfälle jag får att inspirera andra till att åka på utbytesstudier, det tar jag. Om jag kan inspirera bara en endaste till att åka på en utbytestermin så är jag nöjd, om jag bara kan få en enda till att uppleva det som jag upplevde. 

 

Idag var jag inbjuden att hålla ett föredrag på en föreläsning om internationella möjligheter. En presentation där jag skulle berätta om mina erfarenheter. Jag tycker sånt är superroligt, att stå och prata inför människor är verkligen någonting jag har lärt mig under de senaste åren med massor av presentationer i skolan. Jag är ju en teaterapa som alltid älskat att stå på scen, sjunga, spela teater så jag tycker bara att det är hur kul som helst!

 

Att få berätta om min termin (på så kort som 20 minuter, vad väljer man? Hur ska jag kunna få med så bra information som möjligt? Hur kan jag inspirera dem på 20 minuter att själva vilja åka på en utbytestermin?) gör att jag far tillbaka till mina minnnen. Jag spolas tillbaka och kan känna samma känslor som jag kände just då. Jag brinner verkligen för det här. Jag brinner för USA, och jag tror att det märks. Ögonen glimmar och jag blir engagerad till tusen. Jag pratade med en utav killarna efteråt som frågade vad jag gjorde nu: "jag jobbar på ett företag där det finns internationella möjligheter och så småningom vill jag tillbaka till USA". "Ja, det var det jag tänkte på under hela den tiden du pratade. Varför är du inte där nu?"

 

Ja, tänk om det vore så enkelt. Tänk om USA var ett sådant land som man bara kunde åka till och börja jobba. Tänk om det inte fanns alla de där visumreglerna och så vidare. Tänk om... 

 

I dagsläget har mina USA-planer skjutits fram. Men på nåt sätt är jag inte längre så stressad över det. Jag har fått ett jobb som kan leda mig till mitt drömjobb, som kan ta mig utomlands. Fast inte riktigt än. Det är inte så att jag har gett upp min dröm, jag har bara ritat ut en plan för hur jag ska uppnå den. Och det är ingen dagsplan, det är en plan som sträcker sig över flera år. För om det vore så enkelt kanske jag inte skulle haft samma dröm. Det kanske är det där svårtillgängliga jag vill åt. Jag vill kämpa. Jag vill att det ska vara en utmaning. 

 

Hur som helst så vill jag bara säga att allt jag på något sätt gör, är förberedelser för att uppnå min dröm. Och jag är en bra bit på vägen, och där jag är just nu planerar jag att stanna ett par år. Nu är det dags att jobba sig uppåt! Om 5 år kanske jag har min arbetsplats i landet over there. Framtiden är spännande!