Jag tänker ofta på saker som hänt och varför de hände, varför just små speciella grejer hände mig. Jag drömmer mig tillbaka och minns, oftast bara de bra sakerna. De sämre förtränger man gärna. Det är ingenting man vill minnas. Jag tänker mig tillbaka och kan komma på mig själv att tänka att för ett halvår sen var allt så bra, men tyckte jag det då? Nej, inte speciellt. Och var det egentligen bra eller är det någonting som jag försöker intala mig själv nu? Det handlar om att se saker i nutiden och hinna reflektera över saker samtidigt som de händer, kunna se både det bra och det dåliga. Men det är svårt, det blir så mycket att ta in på samma gång att man oftast undviker det. Jag pratar bara om mig själv nu när jag säger att jag har svårt att leva i nutiden. Om man inte tänker på det som varit så tänker man på framtiden, sånt man vill ska hända och sånt man tror. Inte allt för ofta tänker man på vad som händer ju här och nu, i den här stunden. Varför ska man komma på i efterhand att vill vara på något annat ställe, göra något annat och vara med någon man var med. Varför är begreppet carpe diem så svårt för mig att förstå?