Ibland känns det som om jag har levt mer än de snart 21 åren jag har levt, det känns ibland som om jag har upplevt så mycket, inte bara negativa saker. Jag känner mig inte som 20 år, inte alls. Vissa dagar kan jag känna mig dubbelt så gammal, jag kan känna mig så mycket äldre än de i min egen ålder, samtidigt som jag också kan känna mig som 15 igen. Jag antar att alla kan känna så, avsett ålder.Jag har inte speciellt många vänner som jag vet att jag kan lita på och berätta allt för, inte i min egen ålder iallafall. Men jag känner inget behov av det heller, de som jag kan prata med är oftast de som är äldre än mig, som har hunnit vara med om så mycket och gärna delar med sig av det. Genom att prata med någon som har varit med om livets alla sidor, hunnit komma över det, bearbetat, reflekterat och på något sätt kan se saker ur ett annat persektiv än mig, kan jag också se saker på ett annat sätt. De säger att "man kommer över saker", "det kommer bli bättre" och att jag en dag kommer växa upp och se att de probelm jag anser som stora just nu i framtiden kommer vara småsaker. Just för att jag inte är äldre än 20, jag har inte hunnit se så mycket av livet och mött alla dess motgångar. Givetvis har jag inte gjort det, men om man upplever en motgång som är så stark och stor tror jag inte att det spelar någon roll när i livet den kommer. Någon gång kommer det en riktigt stor motgång, och för mig kom den redan innan jag gick ur tonåren. Det kommer komma fler jobbiga saker som man får bearbeta och kämpa mot. Om man bara vill något och är beredd att kämpa för det så klarar man vilken motgång som helst. Men då måste man vilja det riktigt mycket. Hoppet är det sista som överger en, och man kan många gånger känna att man inte orkar mer, att man bara vill ge upp. Men så länge det fortfarande finns en gnutta hopp kvar kan man göra vad man vill.