Ibland undrar jag hur allt skulle vara om man kunde spola tillbaka tiden. Om man skulle göra på ett annat sätt om man fick en andra chans. Skulle man ändra på någonting och vad skulle det egentligen leda till då? Om man ändrade på saker man gjorde, hur skulle det då se ut idag? Skulle det bli bättre eller sämre och skulle man vilja ändra på saken igen? De bra saker som hänt under den tidsperioden man vill spola över och tillbaka, skulle de inträffa? Eller skulle precis allt se helt annorlunda ut, på grund av ett litet litet beslut.

Jag vill inte ändra på någonting jag har gjort för jag tror att allt som händer har en mening, men det är lätt att vara efterklok. Och det är klart att man tänker "tänk om.." ibland. Jag har tankar och funderingar, känslor som svallar över och trots att jag vet att beslut jag tar nu kan vara helt fel så tror jag ändå på att lyssna till vad man vill och känner. Många gånger har jag gjort saker för att "det är det bästa". Men vadå det bästa? Vad är egentligen det bästa för mig, det som andra ser som så självklart kanske inte är det bästa för mig. Varför ska man sträva emot om kroppen skriker efter något? Om känslorna är så starka att allt kretsar runt en och samma sak, hela tiden, dygnet runt. I stundens hetta kan man ta snabba beslut som för stunden känns rätt, som känns som "det bästa". De där besluten kan man fundera över ifall de verkligen var rätt, men som skrivet innan så tror jag att det som händer, det är meningen. Det är också det jag lever efter, många gånger när jag mår dåligt tänker jag efter på de orden, de får mig att vilja fortsätta.
Om det är meningen att det ska vara på ett speciellt sätt, då blir det så.

Att må dåligt och visa det har blivit tabu för många, jag är inte den person som gärna visar att jag mår dåligt om jag gör det. Jag vill inte att de runt om kring mig ska se mig ledsen och framför allt, jag vill inte visa mig svag. Men varför ska man skämmas om man mår dåligt? Att må dåligt är ingen dålig sak. Alla mår dåligt ibland och någon gång kommer det till den punkten att allt bara bubblar över. Saker som man har hållt inom sig, saker man tror att man har bearbetat, nya hinder och problem, allt kommer på samma gång. När man har kommit till den punkten går det inte längre att dölja så bra att man faktiskt inte mår så bra, ett leende är alltid enkelt att klistra på framför såna man inte känner så väl men man kan aldrig dölja det på samma sätt för de som verkligen känner en utan och innan. Jag får oftast höra att jag är så glad och trevlig, och folk blir renutav chockade när de hör att jag faktiskt kan bli arg, att jag kan bråka med min mamma eller kasta en schampoo-flaska i huvudet på min lillasyster (nåja, många år sen nu...) och därför tror inte många att en sån som mig kan bli ledsen eller vara överkänslig för saker. Men det ska jag tala om för er, att jag kan bli ledsen och jag kan må dåligt. Trots att jag helst håller det för mig själv och försöker bearbeta det på egen hand.

Ibland blir det bara för mycket, och jag känner att den här texten kanske blev lite mycket och att det inte finns något logiskt sammanhang över huvudtaget. Jag vet inte vad jag egentligen ville säga med det här, men jag antar att jag gör det mest för mig själv. Det snurrar för mycket tankar i huvudet för att jag ska kunna slappa av på kudden så det här kanske var en hjälp på traven för att bli av med några av dem. Godnatt.