Jag har i flera veckors tid sagt att någonting kommer hända innan jag åker iväg. Jag vet inte vad, men någonting, jag har känt det på mig. Min mamma har sagt att jag inte får säga sådär, bett mig sluta, men jag har i hela mitt liv varit ganska bra på att känna på mig saker. Men nu när jag ska iväg så tror jag att jag har känt det på mig för att jag inte ska bli så besviken om det händer. Och här om dagen hände det.

 

I onsdags var jag ledig och en roadtrip till Eksjö med mormor och morfar var planerad för att hälsa på vid USA-släktingarnas sommarställe. Vi hade en heldag med bad, lek, god mat och massa prat. Middagen drog ut på tiden och jag som skulle upp och jobba klockan sex dagen efter ville inte åka hem allt för sent. Vi lämnade sommarstället runt nio och åkte hemåt. Då jag hade erbjudit mig att köra hela vägen hem drack mormor och morfar varsitt glas till middagen och tyckte nog båda två att det var ganska skönt att slippa köra. Solen var på väg ner och vi hade den bakom oss och med ganska lite bilar ute på vägen var det rätt skönt att köra. Efter ca en timmes körning hade solen gått ner helt och jag hade växlat över till helljus. Vi diskuterade vilken väg vi skulle ta hem och bestämde oss för den lite större men aningens längre vägen, dels för att jag ville slippa de mindra vägarna med mer skog och antagligen mer djur. Vi hann inte så långt. Jag fick möte, bländade av och helt plöstligt står den bara där 1 meter framför bilen. Älgen. Jag hinner fatta att vi ska smälla, pressar mig bakåt, håller stenhårt i ratten och blundar när rutan smäller. Jag har redan innan vi krockar gått in i nåt sorts kontrollbehov och är fullt fokuserad för att behålla bilen på vägen. Efter ca 15 - 20 meter lyckas jag stanna och älgen har i det laget flugit över bilen. Av ren vana lägger jag ur växeln, drar i handbromsen och vrider om nyckeln. Jag kontrollerar mormor och morfar och inser att båda två är både rörliga, vid medvetande och ser hela ut. Till skillnad från mig vet jag inte riktigt om de förstått att vi krockat. Jag får på varningsblinkersen, springer runt till mormors sida, hjälper henne ut, springer bak till bagaget, rotar fram varningstriangeln och springer för att sätta upp den. Samtidigt som jag ropar till morfar och ber honom ringa 112, går för att möta mannen som hade kört den mötande bilen, går tillbaka till mormor, får fram en kudde och filt, sätter henne ner, baddar hennes blodiga panna med vatten, torkar och får på mig en reflexväst. Allt inom loppet av någon minut. Mormor och morfar befinner sig i chock, såklart, medan jag känner mig helt klar i huvudet och inser i efterhand att jag handlade och reagerade på precis rätt sätt.

 

Jag har aldrig varit med om en olycka innan. Jag har aldrig ens skadat mig. Mer än att jag en gång skar mig under stortån på en sten i vattnet. Det fick jag gå till vårdcentralen och lägga om två gånger. Att klara sig från en sån här olycka utan en skråma är nästintill skrämmande. Vi hade änglavakt men jag tror att likväl som vi hade tur handlar det om att jag hade så pass bra kontroll över bilen. Och givetvis, ett älgen varken flög in med några klövar eller hela sig i bilen utan träffade med rumpan och sedan studsade över bilen.

 

Det är först när sådana här saker händer som man inser hur skört livet är, att allt faktiskt kan förändras, och faktiskt försvinna, på en millisekund. Även att det nu har gått ett par dagar så kommer det ta tid innan det sjunker in och det är klart att man har mycket funderingar. Och även om tanken har slagit mig och jag har sagt "tänk om vi skulle ha stannat och sträckt på benen" så tror jag inte att det hade förändrat någonting. Det låter dumt, men jag tror att det var meningen. Inte meningen att vi skulle krocka, och absolut inte meningen att älgen skulle stå där (hallå - vem är så korkad att man ställer sig rakt på en en-filig väg med mitträcke när det är mörkt..?) men man kan inte påverka olyckor. Olyckor är olyckor av en anledning, de bara sker. Jag är bara tacksam över att det gick så bra som det gjorde och kan fortfarande inte förstå vilken otrolig tur vi hade. Mormor, som satt i passagerarsätet klarade sig med glassplitter och morfar bakom henne med två brutna revben på grund av bältet. Med tanke på den höga hastigheten (100 km/h) kunde det ha gått mycket värre. Det kanske till och med var den som räddade oss. Att jag körde kanske var det som räddade oss. Att mormor, som satt på det mest utsatta stället, är så liten räddade antagligen henne.

 

På ditresan så var våra två stora huvudsamtalsämnen älgar och tro. Komiskt nog. Vi kom fram till att jag tror på att det finns någonting, jag tor att alla tror på någonting annars hade man inte sett någon mening. Hoppet är det sista som överger en och även om man inte tror på någon Gud så finns där en tro. Jag sa att jag tror på ödet, men jag tror även att man kan påverka sitt egna öde om man vet vad man vill. Däremot, det som händer det händer. Och det som händer, det händer av en anledning. Efter krocken kom jag fram till att jag även tror väldigt mycket på mig själv. Jag är säker och trygg i mig själv och är helt säker på att det är en utav de stora anledningarna till att jag sitter här idag, hos mormor och morfar medan jag väntar på att de ska komma hem från sina vänner. När jag förstod att vi skulle smälla tänkte jag aldrig "nu dör vi". Jag tänkte "jag fixar det här!". Och bara det, det är jag helt säker på att det räddade oss.

 

Det är svårt att sätta sig in i situationer, och även svårt att veta hur man ska reagera. Det kan man aldrig förutse innan och jag är bara glad att jag reagerade som jag gjorde. Även nu efteråt är det svårt att förstå och det var först igår när jag såg bilder på bilen och hur demolerad den faktiskt var/är som jag insåg att vi hade änglavakt. Det hade verkligen kunnat gå illa. Jag har senaste dygnet hunnit tänka otroligt många tankar och trots att jag varit ganska beslutsam i mina val och om att följa mina drömmar, är jag bara ännu mer säker på det nu. Jag är säker på att jag gör rätt som följer min dröm om USA, jag ska bara börja leva mer i nuet. Jag är expert på att räkna ner och längta, vilket är känslor som jag tror att jag delar med många. Det är lätt att tänka på gårdagen och morgondagen, men inte lika lätt att leva idag. Det ska jag bli bättre på. Och jag tror inte att jag är ensam om att behöva tänka över det. Ett faktum som är säkert. Vi måste lära oss att uppskatta livet och det vi har, för det kan försvinna fortare än vi anar. Livet är skört, och det har jag precis fått vara med om. Jag är tacksam för att jag lever, för att vår olycka slutade bra och för att jag vågar följa mitt hjärta och mina drömmar. Det kanske är karma, jag vet inte, eller så har jag helt enkelt någon som vakar över mig.