Efter att jag hade skrivit det förra inlägget om mina roomies så började jag tänka på hur bra jag har anpassat mig till att bo tillsammans med andra. Det var utan tvekan den saken som jag var mest orolig över, jag som gillar att vara ensam. Jag behöver min ensamtid, jag tror att alla behöver vara ensamma ibland men alla har inte samma behov utav att vara det. Jag är den personen som gärna sitter hemma ensam en kväll, inte för att jag inte har någonting att göra, utan för att jag tycker det är skönt. Här har det blivit lite tvärtom. Istället för att njuta av ensamtiden så känner jag mig just ensam när jag väl är själv. Jag har börjat uppskatta att äta frukost tillsammans med någon, laga mat tillsammans med andra och ha någon att äta kvällsmat tillsammans med. Jag har nog inte tänkt på det så mycket hemma, när jag alltid har det så, men jag har nog saknat det! Det är ju faktiskt fruktansvärt tråkigt att både laga mat till sig själv och äta den själv. Jag har aldrig bott i korridor, utan alltid haft min egna lägenhet. Jag kan tänka mig att som jag har det nu är lite som korridors-livet, man delar kök, badrum och vardagsrum. Det var jag orolig för men tänkte att "okej, det är bara för ett halvår. Sen kommer jag hem till min egna lägenhet igen". Det är klart att det kan uppstå små vardagsirritationer, som "vems hår är det i duschen?" "vem ska ta upp det?" "vem ska städa?" "är det BARA jag som ska städa?" "vem har stekt mat utan att torka spisen?"  men det är bara småsaker. Småsaker som iofs kan kännas ganska stora om man är hungrig, trött, stressad, på dåligt humör ja, you get it... Vi har olika kulturer, är i olika åldrar och har olika rutiner så ibland får man bita ihop och inse att alla inte är lika organiserade/ser att det är kladdigt på bordet/ser att det behöver dammsugas. Tålamodet testas och det är en enorm prövning som vi utsätts för men de positiva sakerna överväger de negativa med hästlängder! De stunder jag känner att humöret börjar tryta tar jag en time-out och går in på mitt rum. Det går oftast inte mer än några minuter innan jag känner att jag fått ta tre djupa andetag och kan gå ut igen. Tålamodet är inte alltid min bästa vän, beroende på situation och aktivitet, men jag biter mig i läppen. Undra vem jag fått den egenskapen ifrån?

 

Egentligen så ville jag bara säga att vardagen blir så himla mycket roligare när du vet att det är någon hemma när du kommer hem, du lagar mat till någon annan än dig själv och det finns någon som kommer med vatten och huvudvärkstabletter när du behöver. Kort sagt, jag kommer nog känna mig ganska ensam när jag kommer tillbaka till Kalmar. Så mopla, bli inte förvånade om jag flyttar in i mitt rum hos er =)

 

Idag är det en lazy-day hos oss, en vilar, en pluggar, en kollar valvaka och jag skriver och sorterar bilder. Igår var vi på ett T-shirt party. Man skulle göra sin egna t-shirt med temat "fest" och vi spenderade hela fredagskvällen med att pyssla. Jag lägger alltid ner så mycket tid på sånt där, blir lite för insatt, vill att det ska bli så bra som möjligt och ha ett riktigt genomtänkt motiv. Det blev en "absolut vodka"-flaska fast jag gjorde om den lite. Chris kom upp med idéen om att jag skulle måla bubblor. En massa rosa bubblor för att de kallar mig Bubbles. Jag befinner mig ofta i min bubbla, min egna lilla värld där jag inte hör någonting runt omkring mig och jag är onåbar. Tills någon spräcker den, då är jag med igen och den som nyss sa någonting får säga om det. Hur som helst, det blev en riktigt kul kväll som slutade downtown. Lagom roligt att gå in på klubben med en egengjord tröja, det skulle antagligen aldrig hända i Sverige. Om inte nollningen med lila overall räknas, det är snäppet värre.

 

Världens längsta söndagsinlägg, hoppas att ni mår bra. Idag är det förresten även den 14:e, vilket innebär att jag firar en månad i USA! Tiden går FÖR fort!! Ni saknar mig väl inte allt för mycket?