Hjärtat bankar, benen skakar och tusentals fjärilar bråkar i magen. Och jag frågar mig själv - VARFÖR GÖR JAG DET HÄR?? Jag är en ja-sägare. En ja-sägare som inte tänker efter så mycket när förfrågningar och uppdrag dyker upp. Det är inte alltid jag säger ja för att det är kul. Jag säger ja för att utvecklas. För att få nya erfarenheter och för att klättra på min personliga utvecklings-stege. Ett ja kan i stunden låta väldigt bra och samtidigt som det får mig att le av att ha mycket nya saker planerade i kalendern så är det med skräckblandad förtjusning jag antecknar det.

 

En timme senare undrar jag vad jag gett mig in på. Kommer jag klara det här? 

 

Dagarna går och det börjar närma sig. Jag vill inte. Kan jag säga att jag är sjuk? Klart att jag inte kan. Jag klarar det här! Tänk vad bra det kommer kännas efteråt. TÄNK vad jag kommer växa! Jag gör det här för att någon tror på mig, för att jag faktiskt har blivit handplockad.

 

Så jag bestämmer mig för att göra mitt bästa.

 

Uppdraget som jag hade i onsdags alltså. Det där som gjorde att jag inte kunde sova i måndags. Att hålla ett föredrag för en grupp människor inom turism-branschen. Och så bra det gick, bara för att jag hade bestämt mig. Adrenalin-kicken som kommer efteråt man gjort något som man inte trodde sig skulle klara av, den är oslagbar.

 

Det var det där med att ta sig ur sin bekvämlighetszon och efter i onsdagskväll har jag verkligen taget ett steg på min utvecklingsstege. Jag älskar att jag faktiskt gör de där sakerna som jag är lite rädd för, det är de sakerna som får mig att utvecklas och vilja mer.

 

Jag fick den absolut finaste bedömningen efteråt, vilket bara gjorde det hela ännu bättre och ja, jag skryter lite grann för jag är både stolt, nöjd och otrolig glad att jag testar mina egna gränser till den grad att jag får uppleva den där adrenalin-kicken!