Come fly with me
2014
"Runt omkring mig sprang det människor av alla möjliga nationaliteter. Stressade föräldrar med flera barn i släptåg skyndade förbi mig för att hinna med charterflyget till Gran Canaria, nyförälskade par gick lugnt med armarna omkring varandra för att hitta rätt gate till flyget som skulle ta dem till Paris för en romantisk weekend. Sammanbitna kostymklädda affärsmän med en take away kaffe i ena handen och en portfölj i andra gick vant mot gaten som skulle ta dem till affärsmötet i Bryssel. En grupp med svenska landslagsdräkter kom förbirullande i rullstolar på väg mot vinter OS i Vancouver. Och där mitt i allt satt jag, en ensam liten lantlolla som var på väg helt själv till USA. Jag hade tidigare på morgonen flugit från Kalmar och hade några timmars väntan på Arlanda. Jag hade med mig en bok men sidan som jag läste fick jag läsa om flera gånger för att jag var så okoncentrerad. Till slut tröttnade jag, slog ihop boken och bara satt och kollade. Var förundrad över alla dessa människor av olika slag, med så mycket olika bakgrunder och kulturer. Jag har alltid varit fascinerad av flygplatser. Det är en plats där alla möjliga människor möts, en plats för sammankomster, avsked, lycka, glädje och sorg. Folk på väg någonstans för första gången, barn som fascinerat står i fönsterna och kollar på de stora flygplanen, de rutinerade som inte längre bryr sig utan för dem har det blivit en vardag att sitta på ett flygplan på väg någonstans. Sen har vi turisterna som redan i ankomsthallen börjar fota med kameran som hänger runt halsen. Man ser de där människorna som inte drar sig för att peka på allt omkring sig och stolt posera vid varje ny sak. Med en glass i handen bredvid GB gubben, med en Coca Cola i handen utanför Pressbyrå eller med en älg gjord i trä utanför souvenirshopen. Man ser människor säga hejdå till varandra och med gråten i ögonen vända sig om för att gå åt varsitt håll. Jag hade själv gjort det några timmar tidigare. Klockan fem hade jag och min pojkvän åkt ifrån mitt barndomshem där vi hade spenderat de senaste dygnen i mitt gamla flickrum. Redan kvällen innan hade jag sagt hejdå till mina tre småsyskon. Det hade känts som vilken kväll som helst. Hela vardagsrummet var fyllt med packning, olika väskor till olika saker. Jag skulle packa ner ett helt år i två resväskor. 35 kg sammanlagt. Det var ju ingenting! Men jag hade aldrig hunnit känna någon stress över packningen, ingen stress över huvud taget för att åka. Det kändes så overkligt och det var inte förrän jag satt där på Arlanda och väntade som jag förstod att nu var jag på väg. På eftermiddagen dagen innan hade jag och min pojkvän varit och kollat på bio och på kvällen styrde jag och mamma med att packa om medan killarna satt i soffan och kollade på fotboll. Mina två småsystrar satt uppe vid datorn. Precis som vilken söndag som helst. Jag kramade mina syskon hejdå innan jag gick och la mig, "vi ses snart", sa vi och vi tyckte nog alla att det kändes lite konstigt. Det kändes ju inte som om jag skulle vara borta så länge. Men sen var vi där. Dagen som jag lämnade min familj. Min hemstad. Sverige. Dagen som jag hela livet hade drömt om. Dagen som mina vänner aldrig trodde skulle komma efter alla års uppskjutande.
Dagen då jag skulle flytta till USA ett år."
Jag har egentligen hur mycket som helst att skriva, dagligen så slås jag flera gånger av "det här måste jag skriva om". Så sätter jag mig, fäller upp datorn, tar fram ett tomt dokument och... stirrar på tangenterna som om de vore några slags köttätande dinosaurier som skulle slita mina fingertoppar sönder i slamsor om jag närmade mig bokstäverna. Nja okej, ytterst överdrivet men ni fattar. I mitt huvud finns det så mycket jag vill få ut, men jag tror att det är så att jag inte är färdig med de där grejerna. De är inte redo att lämna mina tankar än. Och det gör inget, för tids nog så kommer de också bara samlas till memoarerna och bli till minnen att kolla tillbaka på när jag läser om dem.
Kära barnbarn.Tacksam för att jag får ta del av dina tankar.Är det verkligen 4 år sedan Robin o du släpade alla dina kartongen genom snön och upp på vinden.Så synd att din tid i Usa bk
lev så kort då MEN så skönt att du tog dig från den familjen och fick några bra dagar hos Levins innan du kom hem.Så mycket du hunnit göra på de här 4 åren----jobb,studier,resor osv.Jag förstår att du väntar mycket på höstterminen nu.Vet du Jonna(har sagt det förr)jag skulle så gärna vilja skriva ner mina tankar och mina memoarer.En del för att bli av med själv och en del för att lämna efter mig.Sånt som ni barnbarn säkert kan tycka vara kul och bra att veta.Jag vet bara inte hur man börjar coh hur man gör.Du sa en gång att man kan börja med det som kommer i ens tanke och sedan kan man kanske redigera och datera.Tusen kramar från mormor
