Kan det vara så att vi är rädda för våra känslor? Rädda för att känna för mycket. Eller känna för lite. Eller känna alls. Vad är det som får känslorna att bli undantryckta, varför blir dem det? För att rädslan över att bli ledsen, sårad eller utelämnad är så pass stor. Att gå emot det som känns för att slippa känna alls. Det är som att ha en stor godispåse, äta alla de där äckliga bitarna (som man plockat tills sig för att få en bra blandning, varför tar man dem ens? De bitarna man "kanske kommer vilja ha sen") först och sparar de godaste till sist. När de där äckliga bitarna väl är slut kommer mättnadskänslan och de godaste bitarna blir kvar. Det bästa man sparat till sist blir kvar men man orkar inte äta upp dem. Då blir de liggandes i påsen på hyllan under soffbordet och till nästa gång har de blivit för gamla. Sen börjar det om. Godisplockandet ser detsamma ut, trots att det senaste gången blev bitar kvar plockar man lika mycket och likt förbannat tar man de äckliga bitarna också, och de bästa blir kvar. Vad handlar det om? Att vilja ha allt men ändå vilja spara det man tycker bäst om? Tänk att våga välja bort de äckliga bitarna, lita på att man kommer nöja sig med att bara äta de bästa. Det gör vi inte. Bekvämlighet får oss att plocka mer än vi orkar med för att vi inte ska bli besvikna på att ha för lite. Varför inte våga ta risken? Det är ju bara göra annorlunda till nästa gång om det skulle visa sig att det inte gick. Att inte våga chansa, att inte våga känna kommer leda till att vi inte heller kommer bli ledsna eller besvikna men vafan, livet ska väl inte gå ut på att göra val för att man inte tillåter sig själv att våga känna? Att inte göra det man egentligen vill. Våga vilja. Våga känna. Våga släppa fasaden. Våga lita. Våga älska. Våga välja bort de äckliga bitarna. Våga välja det bästa. Våga välja Nr 1.
