"Har tänkt på det länge, verkligen tänkt
Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel
Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag uttrycka det i klartext
Du är helt klart unik och speciell
Universum är vigt åt dig själv
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här

 

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…

 

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

 

Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv
Att du lever med det i all evig tid"

 

Jag hörde den här låten med Timbuktu på radion förut och tänkte att ”jäklar! En sån låt hade jag velat skriva” Inte för att det är min typ av musik men texten passade så bra. Den passade så bra på allt som jag kände för ett par år sen, den ilskan och besvikenheten jag hade. Jag hoppades att marken gick sönder för människor som sårade mig, människor som jag aldrig mer ville se. Jag gick varje dag och var arg, ledsen och besviken och trodde att jag skulle fortsätta vara det. Jag trodde att det var en känsla som aldrig skulle försvinna, trots att jag vet ”det blir bättre med tiden”. Jag vet att sår läks med tiden men känslorna man har för en person trodde jag inte kunde ändras så mycket. Idag vet jag det. Idag vet jag att man faktiskt kan lämna det där bakom sig, att ilskan kan suddas ut och man slutar bry sig. Man har bearbetat och brytt sig alldeles för länge att till slut så släpper det. Då är man färdig med det där ”arbetet” och kan gå vidare. Kanske till och med känna andra känslor, givetvis vara lite rädd för att man egentligen borde ”hata” och aldrig mer vilja prata med den personen som gjorde dig illa. Men vet ni, det går över. Man kommer till den gränsen då man känner sig trygg i sig själv, man vet vilka gränser man har, vart man ska säga stopp, hur mycket man vågar släppa in människor. Det tar så mycket energi att gå och grubbla över saker man inte kan göra någonting åt, man kan inte ändra på någon även om man så skulle vilja. Det är bara att acceptera att vi alla är olika och det är bara dig själv och din inställning som spelar någon roll. Väljer du att ha en positiv inställning så blir det mesta enklare. Till en början så lurade jag mig själv att jag mådde bra och att jag inte tänkte på det längre, jag tvingade mig själv att göra andra saker så att både jag och de i min omgivning skulle tro att jag faktiskt hade gått vidare. Att jag hade släppt på riktigt. För ett tag sen hände en grej som verkligen fick mig att inse, jag har verkligen släppt. Jag har kommit till sista bladet i det tunga, jobbiga, långa, komplicerade kapitlet och är verkligen redo för ett nytt nu. Jag erkänner att det är lite skrämmande för samtidigt som det är det här jag har velat hela tiden så känns det lite ovant och konstigt att ta steget ur.