Enligt statistik är gårdagen den deppigaste dagen på hela året. Det märktes. På jobbet. På gymmet. På internet. Och inte minst på mig själv. Likadant idag och inte blev det bättre av att jag sträckte låret på morgonpromenaden och hade planerat in ett benpass på gymmet efter en lång kursdag med alldeles för många människor i ett alldeles för litet rum vilket resulterade i yrsel, huvudvärk, illamående och trötthet. Passet klarade jag mig igenom med linement, vatten och huvudvärken sprang jag bort. Kvällen räddades av min bästa vän och utan det sällskapet hade jag troligtvis brutit mot mitt godisförbud och legat i soffan och tyckt synd om mig själv. Nej, deppigaste två dagarna på länge och fyfan vad bittert det är. Det värsta är att min lillasyster upplyste mig om statistiken när jag hade klagat för henne i tio minuter, eller kanske var det bra för det borde ju betyda att jag absolut inte är ensam om det just nu. Men man behöver de här dagarna också, det är ju dem som gör de bra dagarna till just SÅ BRA. Nu ska jag lämna mitt dåliga humör i soffan, eller helst slänga ut det genom fönstret, ta en sekund till att tänka på alla positiva mål jag har satt upp och sova mig till en ny dag. Och sen hoppas jag att jag vaknar på en bättre sida imorgon, för nu orkar jag inte vara låg en enda minut till. Det är förbaskat tråkigt och bara genom att ha skrivit detta kan jag tala om att jag sitter här och skrattar åt mig själv för att jag låter som en bitter jävla surtant som är så le åt allt i livet. Haha. Nej vet ni vad, godnatt.