Jag hatar känslan av att känna mig beroende av någon annan, att klättra på väggarna så fort jag blir lämnad ensam. Jag hatar att vara ensam, det kryper i hela kroppen, men ändå är jag väldigt bra på att vara ensam. Väldigt bra på att vara lat och inte ta tag i det. Jag är väldigt bra på att isolera mig, väldigt bra på att jobba för mycket, väldigt bra på att inte ha tid för vänner och familj, och väldigt dålig på att höra av mig till mina nära. Jag har förlorat mycket och många på grund av det. Stor cred till de som stannar kvar ändå, som fortfarande bryr sig trots att jag inte hör av mig på flera månader. Som tar emot med öppna armar om jag skulle falla. Sen är jag väldigt bra på att ta på mig för mycket också, tro att allt är mitt fel. Väldigt bra på att tänka för mycket och bilda felaktiga bilder i huvudet. Rita upp saker som jag går och blir irriterad för, ibland tror jag att jag är knäpp. Undrar om det bara är jag som gör så. Får för mig saker och blir arg och ledsen? Saker som kommer från tomma intet. Familjen finns alltid där, jag kan åka hem till mamma om jag vill det, jag vet att jag alltid är välkommen hos mina syskon, men ändå. Man kan känna sig så ensam även när man är omringad av människor. Sen kryper det i kroppen om det är för mycket folk runt mig också. Om jag blir som en grå prick, en liten plutt i en stor massa. Då blir jag stressad, för vem ser mig då? Antingen är jag väldigt udda som tänker såhär eller så är jag bara ganska normal, bara att ingen annan nånsin pratar om det. Vad tror ni?

"The person who tries to live alone will not succeed as a human being. His heart withers if it does not answer another heart. His mind shrinks away if he hears only the echoes of his own thoughts and finds no other inspiration"