Okej, jättemycket tjat om mina skolklasser jag har på besök, men idag kom en av lärarna in och handlade och sa att de var såå nöjda och att det verkligen inte märktes att jag inte gjort detta tidigare. Jag som är så spynervös innan och tycker att allt jag säger bara är svammel. Jag pratar lätt lite för fort (får nog medhåll av morfar på den punkten...) och ibland det bara gegga av det jag säger. Orden rör ihop sig och ibland stannar det bara upp. Jag har aldrig varit någon riktig berättare, kan aldrig berätta en rolig historia så att någon skrattar åt den. De skrattar istället åt MIG för att jag helt tappar tråden och glömmer bort vad det egentligen är jag ska säga. Det kanske inte är någon big deal för andra, men det betyder jättemycket för mig när jag får höra att det jag gjorde var bra.

Efter första gången jag hade haft en klass sa jag att en sak var iallafall säker, och det var att jag ALDRIG skulle bli lärare. Nu börjar jag nästan ångra mig för för varje gång så blir det bara roligare och roligare. Haha. Nästa vecka ska vi till högstadiet och ha lektioner för sjuor och åttor, sen slipper ni höra om det här.


Nu väntar jag på att min stjärna som jag inte träffat sen i somras ska knacka på dörren. Vilken lyckokombo att jag är ledig den helgen hon kommer hem och hälsar på. Glad tjej!