7.30. Klockan ringer. Jag är ledig och behöver ju faktiskt inte gå upp. Jag som är världens tröttaste på morgonen. Det är så lätt att trycka av och somna igen. Det är ju ingen som märker nåt. Eller säger nåt. Eller ens bryr sig överhuvudtaget. Det är ingen som vet att jag ställde klockan eller planerade att gå ut på morgonpromenad. Jag skulle kunna.... Men så ringer snoozen igen efter tio minuter och jag bestämmer mig. Nu eller aldrig. Första snoozen eller ingen alls. Jag gör det ju faktiskt bara för mig själv. Ett andetag utanför dörren i den kyliga luften och jag piggnar till.

Hur tänkte jag när jag övervägde att ligga kvar? Jag kommer må så mycket bättre efter den här milen!