Nikki och jag säger ofta att vi ska ses. Eller att vi ska höras. Sen så går tiden och vi träffas när hon är inne och handlar. Då säger vi "vi måste verkligen ses snart". Det händer inte iallafall och vi träffas igen när hon kommer in för att handla. Till slut säger vi "den här gången behöver vi inte säga att vi ska ses. det händer ju inte ändå".

Känner ni igen det där? Att man glider ifrån folk som man en gång var supertajt med. Nikki och jag bodde praktiskt taget tillsammans, det fanns inte en ledig stund då vi var utan varandra. Vi gjorde allt tillsammans, och sen helt plötsligt. Poff. Så hände nåt. Jag skaffade pojkvän och efter ett par månader även hon. Och vi som trodde att det alltid skulle vara vi på något sätt. Oväntat. Men det är väl så livet är. Man träffar nya människor och går vidare med sitt, ibland på helt olika håll och ibland fortfarande ganska nära varandra. Men sen vet man också att de gamla vännerna alltid finns där. De som en gång visste allt om dig, som sett dig gråta, skratta och allt där emellan. De äkta vännerna. De kommer alltid finnas kvar, det spelar ingen roll om det går en vecka eller tio år. Jag har bara några få såna vänner, och nikki är en av dem.
 

Igår när hon var inne och handlade bestämde vi ändå att vi skulle ta en promenad idag, så när jag hade slutat mötte jag upp henne och vi tog en timmes promenad. Det var dagens träning det.








Och sen en sak till, är det verkligen möjligt att bli på så här bra humör bara på grund av vädret? Jag går ständigt runt med ett leénde på läpparna och idag gick jag emot mina principer på jobbet och beställde ojämt antal. Bara för att liksom. Det händer aldrig annars, det går bara inte. Helt galet. Jag har nog aldrig blivit så påverkad av solen som jag blir just nu!