Förra veckan hade vi brandövning på jobbet. De hade fyllt hela ytterlagret, som vi måste gå igenom för att komma till personalrummet, med teaterrök. Jag var först ut att öppna dörren och stängde genast igen när jag möttes av rökmolnet. Dumt nog så stod killen från anticimex i närheten av mig, så självklart så frågade jag ju bara vad det var. Han kollade på mig och höjde ögonbrynen, som om han inte förstod vad jag menade. - "Vadå menar du? " - "Men det är ju masa rök där ute", sa jag. Fick ett frågande "okej?" tillbaka. "Vart hade du tänkt att gå då?", frågade han. Svarade honom att jag skulle upp till personalrummet. Han kollade på mig igen med höjda ögonbryn och jag kände mig som en idiot. Han tyckte nog lite synd om mig innan han sa att det bara var en brandövning.

"Spring ut till de andra och säg att det brinner. Ni måste få ut alla ur butiken!".

Ska jag göra det NU?? Ehhh jaha.
Iväg sprang jag. Spelade med ganska bra om att det brann faktiskt. Och vi fick ut alla kunder. 

Det dumma i den här situationen var hur jag reagerade. Brinner det på rätt ställe kan hela butiken vara rökfylld inom fem minuter, och så länge som jag stod i chock hade vi inte kommit långt på. Nu visste jag ju att den här killen (och chefen som också stod där och visste om övningen) också såg röken och om det verkligen hade brunnit, varför hade inte de gjort något innan mig?? Så summa sumarum, hade jag varit ensam hade jag troligtsvis reagerat annorlunda. Men det här har fått mig att tänka.

Det är så enkelt att förutse hur man ska reagera i vissa situationer och att man skulle göra si och så. Men när det verkligen händer, så är det bara de psykiska reflexerna som bestämmer handlandet. Det skrämmer mig lite, fast samtidigt så tror jag att om det är en riktigt pressad situation så gör man rätt sak utan att tänka på det.

Fast precis som jag sa, man vet inte förrän man är där.