Jag är envis. Jävligt envis. Bra många gånger men ibland är det bara jobbigt. Jag kan aldrig ge mig. Jag har alltid rätt. Även när jag har fel så har jag rätt. Och så kan jag aldrig erkänna när jag har fel, även att jag vet att jag har fel. Då blir jag tjurig. För jag hatar att ha fel. Och jag hatar att förlora. Och blir jag sur för något jag vet jag hade fel om, då ska man säga förlåt. Men det där med att säga förlåt har jag lite svårt för. För att jag är alldeles för envis. Fast sen beror det på vem man diskuterar med också. Ibland ger jag mig, men allt för sällan.