Det är med vemod jag skriver detta idag. Mycket blandade känslor.

Idag är det den första mars, ett år sedan jag lämnade sverige bakom mig. För något jag trodde skulle bli en lång tid. Det känns så avlägset. Samtidigt som jag minns dagen som igår så känns det som om det var tio år sedan jag kramade min familj hejdå och lämnade tryggheten bakom mig. Handfallen. Med förväntningar, förhoppningar och spänning. Jag visste inte vad som väntade mig eller hur något skulle komma till att utvecklas.

Jag har sagt detta innan, och jag säger det igen. Jag är så himla glad att jag åkte iväg, jag ångrar det inte för en sekund. Men jag är också så himla glad att jag redan efter sex veckor fick åka hem. På ett sätt kan jag känna att det inte har hänt någonting under detta året, jag skulle inte ha missat speciellt mycket om jag hade kommit hem nu i dagarna. Men på ett annat sätt skrämmer det mig när jag tänker på hur mycket jag skulle ha missat om jag inte hade kommit hem förrän nu. Antonia. Min älskade lilla Antonia. Vi hade inte känt varandra. Vi hade inte haft det där speciella bandet som finns mellan oss idag. Det är den största anledningen till att jag verkligen är lycklig över att jag kom hem när jag kom hem och ha fått spendera så mycket tid tillsammans med henne. Älskade hjärtat.

Men självklart, jag skulle ha upplevt så otroligt mycket i usa och jag vet att jag har missat mycket som hade kunnat bli minnen för livet. Helt klart. Fast sen är det ju så också, att det finns både negativa och positiva saker i allt man gör.

Jag kan inte riktigt fatta att det idag är ett år sedan jag lämnade kalmar flygplats bakom mig och tog ett steg rakt ut i ovissheten. Som jag sa, hela den här historien känns så avlägsen. Och nu efter ett år är det dags att lämna det bakom sig. Jag kommer alltid bära med mig mitt 6 veckors new york äventyr. Älskade NY, det finns så mycket kvar att se!


Två lyckliga tjejer första dagen i USA.


Älskar den här bilden. Sann lycka.




Jag hade aldrig träffat de här fina pärlorna om jag aldrig hade åkt, elin och lovvan.
Fina fina dom! Worlds greatest