Jag håller på att vända redan innan jag kommit dit, får tvinga fötterna framåt, känner hur yrseln kommer, börjar nästan hyperventilera och klumpen i magen växer. Jag mår illa men försöker att tänka på att om jag vänder nu måste jag komma hit en gång till. Jag känner själv hur vit jag är i ansiktet, men jag går fort. Jag vet precis vart jag ska.

Sjukhus.
Vet inte vart mitt fruktansvärda obehag kommer ifrån, men jag hatar känslan, stämningen, korridorerna, lukten. Allting. Nej fy usch och nej inget roligt.

Jag har som sagt börjat min vecka med ett besök på sjukhuset, nu är jag laddad för att göra kommande vecka så jäkla mycket bättre än vad förra var. Nu kör vi!