Ilska. Det är det första man känner när man har blivit sviken. Det känns som om hjärtat slitits i tusen bitar och aldrig kommer kunna bli helt igen. Besvikelse. Det är nästa stadie. Det är så mycket tankar som snurrar i huvudet. Vad gjorde jag för fel? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Sorg. Tårarna vill aldrig sluta rinna, man funderar. Sömnlösa nätter. Sen kommer det nya löften om att allt ska bli bra igen. Vid det här laget är man så sårbar att man gör vad som helst för att allt ska bli bra igen, att det ska bli som innan. Det kan det aldrig bli, men för ett tag inbillar man sig det. Förlåtelse. Man försöker igen. Rädsla och svartsjukhet. Blåögd och naiv.

Till slut inser man att det inte funkar längre, det är nog då det gör som mest ont i hjärtat. Då kommer allt tillbaka, de sömnlösa nätterna kommer tillbaka och tårarna rinner för minsta lilla grej. Det känns som om man aldrig kommer ta sig upp igen, hjärtat är inte bara slitet i tusen bitar, det är stampat på, ihopknycklat och det känns som om tusen knivar hugger. Man orkar inte längre gå upp på morgonen, det finns ingen mening med någonting och man undrar vart livet tog vägen. Vart tog energin vägen? Skratten? Lyckan?

Efter ett tag börjar det sakta ljusna, man börjar kämpa igen och tänka i andra banor.

Så kommer det till det där sista stadiet, då man känner att man kan börja släppa. Man kan gå vidare och lämna det bakom sig, utan att vara arg, utan att vara ledsen och utan att vara besviken. De dåliga sakerna börjar sakta tyna bort och såren blir allt mindre för varje dag som går. Man kan se tillbaka och minnas de bra sakerna och man inser att man inte kunde gjort någonting annorlunda för att förhindra det som hände. Anlendingarna till att det hände var inte på grund av mig, jag kunde inte ha gjort någonting annorlunda och skulle jag ha gjort det skulle det inte varit jag, inte den personen jag egentligen är.

Jag är här. Jag är nu och jag är på väg upp mot toppen igen.