Vad är kärlek? Hur definierar den? Och när vet man att man verkligen är kär. Den största kärleken, vilken är den? Och nu pratar jag om k ä r l e k. Den man känner för en annan person. Är det när det pirrar i magen av minsta lilla tanke på henne/honom? Är det när man är sådär puttefnuttgulliga mot varandra och aldrig skulle säga något elakt? Är det när man aldrig bråkar och inte ens skulle komma på tanken att höja rösten åt den andra personen. Är det när man aldrig blir svartsjuk på varandra och bara kan skratta åt saker tillsammans? När man pussas och kramas hela tiden, och håller handen framför alla andra. När man inte bryr sig om vad andra tycker och man bara har ögon för varandra. Är det när man har det där perfekta förhållandet där inte en endaste liten sak verkar vara fel?

Eller kan man känna den största kärleken först när man har gått igenom många jobbiga saker tillsammans. Bråk, hårda ord, svek och saker som man aldrig trodde man skulle kunna resa sig från igen. Om man har klarat de saker tillsammans, är det först då man kan känna den starka kärleken att man inte kan vara utan en person? Man har på något konstigt vis växt ihop efter varje liten prövning och svårighet som har kommit fram. Ibland klarar man det, ibland inte. Klarar man det, ja visst fasen måste det vara en förbaskat stark kärlek då. Eller är det bara en inbillning? Har det istället växt fram till ett beroende?


Man kan nog inte fråga sig själv, vad är kärlek? Den frågan vi måste ställa oss själva är, vad är kärlek för MIG? Hur mycket är vi beredda att offra och hur mycket är vi beredda att kämpa? Inget löser sig själv, det är vi som måste göra förändringarna. Om vi bara vill tillräckligt mycket, om vi bara visar att vi kan, så går det. Frågan är bara, är det värt det?