Ibland känns det som om livet är en film. Ni vet, där man står utanför och ser sig själv som huvudpersonen. Man ser allt dumt man gör, alla fel, och man skulle så gärna vilja kliva rakt in i huvudakten och fråga: Vad håller du på med?? Varför gör du på det sättet? Tänk efter. Du VET att du inte borde göra så. Det är så enkelt att stå och se på. Man blir så mycket klokare då, man vet vad man egentligen borde göra. "Enklare sagt än gjort". Ett av mina favorticitat som stämmer så jäkla bra. För visst är det så att det är mycket enklare att säga till andra vad de ska göra än att göra det själv. Man vet egentligen vad som är rätt och ser man samma situation på tv/film eller helt enkelt i sin omgivning, ja då kan man bara skratta åt det. Tills det slår en, det skulle kunnat vara jag. Så dumt ju. Så fruktansvärt dumt. Man inbillar sig att man är unik, att man är ett speciellt fall. Men sanningen kommer alltid ifatt en, och när den gör det, ja då faller man platt. Då inser man att man bara är en korkad tjej som trodde sig vara någon för någon. Att det var en film med ett dåligt slut, att huvudpersonen var en vek jävel som alltid gjorde allt för alla andra, men inget för sig själv. Det skulle jag vilja dissa.

Men dissar man något måste man också hissa något. Och det jag vill hissa ikväll är spontanitet. Jag hade inga speciella planer för kvällen då hanna ringde och frågade vad jag skulle hitta på och att jag gärna fick komma dit och äta lite mat. Visst, varför inte, tänkte jag. Hoppade i duschen och tog en promenad bort till dem där det bjöds på trerätters och vin. Sådana kvällar gillar jag. De är de bästa.