För bara en vecka sen kunde jag känna våren på väg, fåglarna kvittrade, luften var lätt att andas och solens strålar värmde en aning. Men sen. Baam. Dimma i flera dagar, regn och regnar det inte så är det ändå fukt i luften som gör att man ser ut som en dränkt katt när man varit ute. Och toppen på det hela kom igår - snö. Hallå, snö?? Visserligen försvann den lika fort som dn kom men hoppet om våren som jag förra söndagen kunde ta på försvann lika fort och är nu tusentals mil iväg.

 

Från min pluggplats ser jag alla dessa väderförändringar och känner trots allt, konstigt nog, ett sug efter att dra på mig massa kläder och gå ut på en promenad. För att sen få komma in och mysa med en kopp te under min värmefilt. Tända lite ljus och bara njuta en stund med en av alla mina nya böcker. Jag hinner inte läsa så mycket "vanliga" böcker längre. Det blir lätt så när den mesta tiden spenderas åt kurslitteratur så de där små stunderna när jag faktiskt kan försvinna in i en annan värld, ja då somnar jag oftast innan jag hunnit läsa en sida. Haha.. Så därför borde jag egentligen unna mig själv en paus från plugget och njuta lite av denna hääärliga, regniga, ruskiga, gråa söndag. Så får det bli men jag kan inte sluta fundera på, vart tog våren vägen?

 

 

 

 

"Runt omkring mig sprang det människor av alla möjliga nationaliteter. Stressade föräldrar med flera barn i släptåg skyndade förbi mig för att hinna med charterflyget till Gran Canaria, nyförälskade par gick lugnt med armarna omkring varandra för att hitta rätt gate till flyget som skulle ta dem till Paris för en romantisk weekend. Sammanbitna kostymklädda affärsmän med en take away kaffe i ena handen och en portfölj i andra gick vant mot gaten som skulle ta dem till affärsmötet i Bryssel. En grupp med svenska landslagsdräkter kom förbirullande i rullstolar på väg mot vinter OS i Vancouver. Och där mitt i allt satt jag, en ensam liten lantlolla som var på väg helt själv till USA. Jag hade tidigare på morgonen flugit från Kalmar och hade några timmars väntan på Arlanda. Jag hade med mig en bok men sidan som jag läste fick jag läsa om flera gånger för att jag var så okoncentrerad. Till slut tröttnade jag, slog ihop boken och bara satt och kollade. Var förundrad över alla dessa människor av olika slag, med så mycket olika bakgrunder och kulturer. Jag har alltid varit fascinerad av flygplatser. Det är en plats där alla möjliga människor möts, en plats för sammankomster, avsked, lycka, glädje och sorg. Folk på väg någonstans för första gången, barn som fascinerat står i fönsterna och kollar på de stora flygplanen, de rutinerade som inte längre bryr sig utan för dem har det blivit en vardag att sitta på ett flygplan på väg någonstans. Sen har vi turisterna som redan i ankomsthallen börjar fota med kameran som hänger runt halsen. Man ser de där människorna som inte drar sig för att peka på allt omkring sig och stolt posera vid varje ny sak. Med en glass i handen bredvid GB gubben, med en Coca Cola i handen utanför Pressbyrå eller med en älg gjord i trä utanför souvenirshopen. Man ser människor säga hejdå till varandra och med gråten i ögonen vända sig om för att gå åt varsitt håll. Jag hade själv gjort det några timmar tidigare. Klockan fem hade jag och min pojkvän åkt ifrån mitt barndomshem där vi hade spenderat de senaste dygnen i mitt gamla flickrum. Redan kvällen innan hade jag sagt hejdå till mina tre småsyskon. Det hade känts som vilken kväll som helst. Hela vardagsrummet var fyllt med packning, olika väskor till olika saker. Jag skulle packa ner ett helt år i två resväskor. 35 kg sammanlagt. Det var ju ingenting! Men jag hade aldrig hunnit känna någon stress över packningen, ingen stress över huvud taget för att åka. Det kändes så overkligt och det var inte förrän jag satt där på Arlanda och väntade som jag förstod att nu var jag på väg. På eftermiddagen dagen innan hade jag och min pojkvän varit och kollat på bio och på kvällen styrde jag och mamma med att packa om medan killarna satt i soffan och kollade på fotboll. Mina två småsystrar satt uppe vid datorn. Precis som vilken söndag som helst. Jag kramade mina syskon hejdå innan jag gick och la mig, "vi ses snart", sa vi och vi tyckte nog alla att det kändes lite konstigt. Det kändes ju inte som om jag skulle vara borta så länge. Men sen var vi där. Dagen som jag lämnade min familj. Min hemstad. Sverige. Dagen som jag hela livet hade drömt om. Dagen som mina vänner aldrig trodde skulle komma efter alla års uppskjutande.

Dagen då jag skulle flytta till USA ett år."

 

Till dess, så tänkte jag dela med mig av detta, en liten del av allt det jag skriver. Dels för att det alldeles snart är fyra år sedan just denna händelsen, och dels för att inte tråka ut er med en ouppdaterad blogg. So, there go you. Välkommen till några av alla mina tankar den där dagen, 1 mars 2010.

Om den kunde göra det, så skulle det snart vara vår. Jag skulle snart kunna hänga in vinterjackan, ta av mig stövlarna och hoppa i conversen och skinnjackan istället. Det skulle snart bli ljusare på kvällarna och ljumma brisar skulle prägla dagarna med solglasögon och sopade gator.

 

Om tiden skulle gå snabbare så skulle det också alldeles strax vara sommar. Conversen skulle bytas ut till nätta klackar med öppen tå och skinnjackan mot en tunn kofta slängd över axlarna. Om det skulle vara sommar skulle jag imorgon ställa klockan tidigt, springa en runda i shorts och linne för att sedan slänga mig i solstolen med en bra bok.

 

Om tiden skulle gå bara liite fortare så skulle sommaren snart också vara över, det skulle vara augusti och jag skulle i mitten av månaden sitta på ett flygplan över Atlanten. Det är dit jag vill snabbspola för att sedan trycka på paus och låta tiden gå i slowmotion. Jag längtar till hösten, jag längtar till att uppfylla mina drömmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror att jag sagt det innan, men det är värt att sägas igen - en av de bästa sakerna med att plugga är utan tvekan att den där fruktade söndagsångesten aldrig infinner sig på samma sätt som när alarmet ringer klockan 5 på måndagsmorgonen för en hel dags jobb. Nej, jag törs nog säga att den aldrig infinner sig! Nog slås man som student ungefär var fjärde vecka av tentaångest men den är av en helt annan grad...

 

Idag är det strålande väder och jag har min sista lediga dag på "jullovet"! Veckan avslutades igår med trerätters, ett glas vin och film och började idag med en lång tvåtimmarspromenad runt hela stan och längs med havet ute på Stensö. Härliga, fina Kalmar! Fåglar som kvittrar, bitande kyla men ändå vårkänslor.. Dagar som denna uppskattar jag verkligen staden trots att längtan någon annanstans alltid finns där. Jag tror aldrig att jag kommer sluta längta efter nya platser, men också det är en charm i sig. Att ständigt vara nyfiken på att bo på andra ställen, uppleva nya vägar att gå på och nya hav att se.

 

Och bara för att jag kan, så ska jag nog ta en sväng runt Svinö också, men det blir nog med joggingskorna istället. Med tanke på förra årets skador i knä och benhinnor har jag bestämt mig för att börja ännu lugnare med löpningen i år, hur tråkigt det än är så är det ett nödvändigt ont för att gardera mig och förhoppningsvis kunna klara av nåt lopp eller två innan sommaren är slut. Det blir eftermiddagens projekt...

 

 

 

 

 

 

 

 

Att vara både storasyster och lillasyster är det bästa men kan vara, men inte alltid så himla enkelt. Att vara storasyster innebär att man får bestämma, eller får och får, en sorts oskriven regel som iallafall vi i min familj gick efter när vi var små. Idag är vi väldigt bra vänner allihop, och min storasyster har väl kanske insett att det inte är så kul för lillasyster att välja vilka roller hon får vara och inte vara när man sätter upp shower. För det gjorde vi väldigt ofta, vi, 6 syskon, var ju en perfekt uppställning till att ha musikaler och konserter, trots att minsta lilla sladdisen Benjamin kanske var lite för liten för att vara med alla gånger. Men att sätta upp shower kräver en regissör, vilket på något konstigt sätt alltid lyckades bli storasyster Hannah. Igår så gick musikalen The sound of music på TV och det fick mig att tänka tillbaka på när vi satte upp den showen hemma, igen och igen och igen. Sedan tvingade vi släkten att plåga sig igenom ytterligare en likadan musikal... En svensk version har gjorts av den här musikalen med Carola och Tommy Körberg och för er som inte vet vad den handlar om så handlar den om familjen von Trapp, som består av en pappa (Tommy Körberg) med sina sju barn och guvernanten Maria (Carola) som kommer till familjen för att ta hand om barnen. Gissa vem som fick vara Carola? Och vem som tvingades vara Tommy Körberg? Medan småsyskonen fick agera barnen. Ja, lätt uträknat. Jag fick alltså spela pappan och även  ibland den äldsta systern i syskonskaran von Trapp (tack Hanni). Vi pratar ofta om det här och någonstans har det nog satt sig lite, då jag varken fick vara Carola eller lucia i våra årliga luciatåg. Jag fick vara tärna - varenda eviga år! Gissa om jag var glad det året som Hannah var utomlands vid lucia och jag äntligen fick vara lucia! Haha, ja det är inte alltid lätt att vara lillasyster men jag älskar det och jag älskar min storasyster. Även fast hon än idag gärna skulle vilja styra och ställa lite. ;) Men jag antar att det är det som är charmen, jag i min tur styr och ställer säkert lite i min roll som storasyster. Men allt är av kärlek, för att vi bryr oss så mycket om varandra och har ett band som ingen någonsin kommer kunna bryta!

 

Efter en dag i skolan med plugg och seminarie mötte jag upp mormor och lillasyster som var i stan för en fika. Jag hoppade alltså de timmarna jag hade tänkt att sitta med plugget på eftermiddagen för välbehövlig kvalitétstid istället. De senaste dagarna har jag haft hemlängtan, vilket är rätt konstigt ändå med tanke på att jag har bara 4 och en halv mil, eller en halvtimme, hem. När jag började plugga så tänkte jag att det var perfekt att ha så nära hem för då skulle jag slippa sakna de där hemma och kunna åka hem när jag kände för det. Första året fungerade det rätt bra då jag hade rätt lite i skolan och spenderade mer tid på jobbet. Då hade jag tid att åka hem och kunde spendera mer tid med familjen. Men nu fungerar det inte riktigt så. Hela hösten har det varit väldigt mycket i skolan och jag har praktiskt taget bott i mina böcker, sammanfattningar, kalkyler, redovisningar, bokföringar och ja, so on. Jag vet inte vilket som är mest frustrerande, att ha så långt hem att hela höstterminens hemresor praktiskt taget redan är bestämde vid terminens start eller att som jag, ha familjen en halvtimme bort men ändå inte hinna åka och hälsa på. I princip så har jag varit hemma en gång i månaden sen den här terminen började, alltid dagarna efter tenta innan ny kurs drar igång. Jag pratade med min syster igår och när vi skulle lägga på sa jag "ja vi ses väl efter min tenta nästa onsdag, då tänkte jag komma hem". Hon började skratta lite, egentligen inte för att det var roligt utan mest lite komiskt. Och lite sorgligt på samma gång. Från att ha spenderat i princip nästan varje dag med, främst, Antonia och Filippa ses vi nu ungefär en gång i månaden. Och vissa dagar saknar jag ihjäl mig! Vissa dagar vill jag bara sätta mig i bilen och köra hem, men samtidigt så vet jag, att det är nu vi är vuxna. Ena brodern har redan flyttat till Stockholm och jag har svårt att tro att vi andra syskon kommer vara kvar på samma ställe. Jag kommer inte vara här för all framtid, även om jag i slutändan kanske kommer bo i närheten så vill jag ut i världen. Jobba, resa och uppleva saker. Inte för att det inte gått att uppleva saker här hemma, och alla är vi olika. Storebror i Stockholm, storasyster med familj i Mönsterås, ena lillasystern har precis blivit sambo och bor i hus, den andra lillasystern har liksom jag drömmar om att kanske jobba ett tag någon annanstans, lillebror har förhoppningsvis en karriär som fotbollsspelare någonstans i världen (vad jag som storasyster hoppas på i alla fall haha) och jag, ja för tillfället student i Kalmar. Med ett och ett halvt år kvar att läsa, plugg upp över öronen och knappt tid att hitta på andra saker. Men det är så jag vill ha det, och i slutändan vet jag att det kommer vara värt det. Därför gläds jag extra mycket åt de små stunderna som jag får tillfälle att träffa familjen, eller som idag, bara ta en fika med lillasyster och mormor.

 

Jag är inte disträ eller ego, jag är bara motiverad till hundratio procent att göra det jag gör just nu. Jag effektiviserar för att nå ett bättre resultat. Precis vad som står i mina böcker framför mig just nu. "Nya perspektiv på organisation och ledarskap", det är vad jag för tillfället lägger min energi på.

 

Så att ni inte tror att det enda jag gör är att sitta och pilla i naveln, glo på film och inte orkar hälsa på. För jag saknar er där hemma många gånger, trots att ni finns bara en halvtimme bort.

 

 

 

 

 

 

 

Det är underskattat att komma hem efter jobbet/skolan eller i detta fall, efter träningen på kvällen och maten är fixad. Underbart att kliva in genom dörren, fönsterlamporna är tända, TVn är påslagen och i köket står det någon som fixar middag och säger: "hoppa in i duschen du så är maten klar sen när du kommer ut". Tänk att komma hem till ett hem där någon redan är, någon som väntar på dig, redan fixat disken och bäddat den där sängen som du lämnade obäddad.

 

Men nej, inte ikväll. Idag kom jag hem helt slut efter träningen till en mörk lägenhet, där posten, som jag tidigare idag hade klivit över, fortfarande låg kvar på golvet innanför dörren. Disken stod kvar precis som jag hade lämnat den. Ingen fantasi till kvällsmat, inga tända ljus, ingen TV igång. Ingen som märker om jag lämnar disken en dag till, eller sätter mig och äter innan jag duschar. Ingen som väntat på mig och undrat när jag kommer hem. Ingen mamma som erbjuder massage...

 

Ibland saknar jag att bo hemma. Där det alltid fanns kvällsmat framme och mamma kokade te.

Eller. Ikväll saknar jag det iallafall. Efter dubbelpass på gymmet och en helt slut kropp. Då hade det varit jäkligt gött med nån som hade middagen färdig när jag kom hem och jag kunde slänga mig i soffan med en gång :)

 

 

Min bästa kompis Emelie och jag har bestämt oss för att göra söndagarna till något roligt, inte direkt för att jag har söndagsångest eller tycker det är en hemsk dag. I alla fall inte sen jag började plugga, då flyter alla dagar liksom ihop på något sätt. Annat var det när jag varje måndag började jobba klockan 6... Ja, jag kanske inte behöver säga att söndagen förde med sig lite ångest då?

Hur som helst, förra söndagen passade vi på att ta en lång cykeltur och var i "skogen" för att leta löv. Eller ja, vi tog första bästa träd som hade röda löv och plockade med oss lite för att pyssla med. Haha. Huvudsaken är att vi faktiskt hittade på något utöver det vanliga.

 

Idag har vi varit på hockey. Man kan säga att jag tog den för laget. Ioförsig är min familj en sportfamilj och förr spenderades varenda helg i sporthallen, men att jag skulle gå på hockey just idag var inte riktigt planerat. Förutom att det är så förbaskat kallt i ishallar är det ju ganska trevligt, men efter två perioder gav jag upp och kände att plugget ropade på mig lite för högt. Jag hade en pluggpaus på ett par timmar men hade planerat att klockan 19 skulle jag vara igång igen. Och se, så sitter jag här och bloggar istället? ;) Bra där Jonna.

 

Plugget går bra, om någon undrar. Jag läser kalkylering just nu och det är mycket och svårt, men samtidigt så kul. Jag har bestämt mig för att fixa denna kursen som 70 - 80% kuggar, och med motivationen som jag har finns det inget annat. Jag KOMMER klara den. Punkt slut. Jag tror, att om man bara har viljan och rätt inställning så fixar man det. Då fixar man allt. Går man in med inställningen om att "äh, går det så går det", då fixar man det inte. Lite jävlar anammar - då kommer det gå.

 

Nu ska jag laga lite mat och fortsätta plugga. Undrar hur nästa söndag kommer se ut? Vad hittar vi på då? :)

 

Jag fastnade fullständigt framför Malou i förmiddags där dagens avsnitt handlade om att vara rädd för att bli beroende av någon, vara rädd för relationer (både vänskap och kärlek) och helt enkelt ha inställningen att "ensam är stark". Ensam är inte alltid stark, vi svenskar är individualister och till skillnad från många andra länder i världen lever vi i tron om att vi är starkast ensamma, vi klarar oss själva och släpper gärna inte in någon i våra innersta vrår. Malou hade två gäster, Cimon Lundberg som är en manlig bloggare, och en tjej som lika gärna hade kunnat vara jag själv. Det var därför jag fastnade, det var som om mina tankar blev till ord och det var jag själv som talade fast ur en annan kropp. Jag är en av dem. En av de som är rädda för att öppna upp mig, jag är inte rädd för att bli sårad, men jag är rädd att bli beroende av någon annan. Vänner som killar. Jag trivs med att vara själv, jag är bekväm av mig och om jag bara har mig själv att tänka på kan jag bestämma själv hur saker och ting ska se ut och vad jag ska göra i framtiden. Jag har alltså ingen annan att ta hänsyn till. Som Cimon sa, "jag är personlig men inte gärna privat", och det stämmer så bra. Jag tror att många kan uppfattas som väldigt personliga och personligheten är något som är väldigt svår att dölja vilken situation vi än befinner oss i. Privat däremot, även om man uppfattas som en väldigt öppen person betyder inte det att folk vet allt om dig. Privata är sådana vi är, personliga som vi väljer att framstå oss själva som, det är så vi vill bli sedda och uppfattade.

 

Vad är det då som gör att vi är så rädda för att släppa in någon?

 

Våra bakgrunder, vilka sorts relationer vi haft innan, hur vi har växt upp, om vi fick ta mycket ansvar när vi var små. Ja, det finns många faktorer som påverkar och bidrar till denna relationsrädsla. Vi, för jag tror att jag fångar fler som känner samma sak, bygger upp murar och drar oss ur innan vi ens gett människor chansen att knacka ner en tegelsten och ta sig in. Nya bekantskaper ska inte behöva kämpa för att visa att de går att lita på, vi måste bara bli bättre på att ge folk chanser. För även om det känns som om du är starkast ensam, så är det ingen i grund och botten som vill vara ensam. Det är en fasad vi byggt upp och i många fall tror jag att vi lurar oss själva att vi vill vara ensamma. Det kanske är det mest bekväma, det enklaste men i det långa loppet - om vi aldrig låter människor få chansen att komma oss nära kommer muren, för varje dag som går, bli ännu högre. Och någon gång vill vi att den ska rivas, inte sant? Rivas behöver inte betyda att du kommer bli sårad eller känna dig svag, jag tror att vi kan känna så mycket mer känslor och det kommer i sådana fall alltid finnas någon vid din sida, som känner dig utan och innan, som skrattar med dig när du är glad, gråter med dig när du är ledsen och hjälper dig när du behöver hjälp. Någon som du kan lita på, eller någon du gett chansen till att lära känna dig helt enkelt. Vi kommer inte förlora oss själva för att vi släpper in nya människor i vårt liv, vi kommer bara bli rikare. På känslor och på relationer. Att bli sedd och att se, att uppskatta och bli uppskattad - det är det mest naturliga i livet. Ensam kanske är stark, men det är absolut inte starkast.

 

 

 

Kort sagt, det var ett väldigt intressant program som väckte tankar och funderingar.

 

 

 

 

 

På tal om hur viktiga färgpennor är för mig och hur små saker kan bli stora så fick jag igår ett wake up call. Ett wake up call på vad som egentligen är viktigt i livet och vad vi borde lägga energi på. Igår insåg jag hur fruktansvärt viktigt det är att ta hand om varandra och hur fort livet kan vända. Hur fort en familj kan raseras och en vardag vända till ett helvete. En kille jag kände har gått bort och jag bara önskar att det fanns någonting jag kunde göra för att människor ska må bättre. Jag önskar att jag kunde dela med mig av den energi, glädje och positivitet som jag går och bär på! Ett leende gör så mycket, men det räcker inte alltid. Tänk tänk tänk om JAG kunde få bestämma hur livet ska se ut, om jag kunde bestämma över hela världen. Det är självklart att livet har upp- och nedgångar, det är en del av det hela och fanns det inte dåliga stunder så skulle det heller inte heller finnas bra. Då skulle vi inte veta vad vi skulle uppskatta, men ändå. Tänk om jag kunde bestämma att ingen i hela världen skulle må så dåligt att man hamnar så långt ner att livsgnistan försvinner. Med lite vilja och jävlar anammar går allt, men nej fan alltså. Det är så förbannat orättvist. Nu kan jag inte bestämma, och tyvärr inte styra världen heller, men jag har förmågan att dela med mig av mitt skratt, min glädje och min livsgnista. Om jag så bara kan få en människa att må lite bättre, om än så bara för stunden, så kommer jag vara nöjd. Gör det du med, ta vara på det viktiga runt omkring dig, det som betyder någonting, se det fina i saker, gå in med inställningen om att problem är till för att lösas. Ge ett leende till nästa person du möter, om det så bara är en främling på stan. Du vet aldrig hur mycket det kan betyda för den personen. Kom ihåg, livet är kul!! och motgångar gör medgångarna så mycket mer värda. Vi kanske bara måste omprioritera lite.

 

Mina färgpennor kommer fortfarande vara en del av mig, men mer som en kul grej än en livsviktighet.

 

 

 

Min mormor skrev till mig här om dagen och frågade om jag hade lagt ner bloggandet, eller framför allt skrivandet var det nog hon tänkte på. Min mormor och morfar har länge tyckt att jag ska skriva en bok och har sedan skoltiden läst mina arbeten och noveller och upprepat otaliga gånger att jag borde skriva. Och jag gillar att skriva, men vad skriver man? Jag har ett långt dokument på datorn och har redan ungefär en halv bok, medan jag i huvudet har ungefär femton böcker (om inte mer). Det finns så mycket jag vill få ner att jag inte vet vart jag ska börja. Jag skriver ett litet stycke, kommer på något annat, börjar skriva ett annat lite stycke och till slut är det bara en enda röra med massa små stycken som inte har någon koppling. Eller koppling finns det, men det blir inte så sammanhängande. Det ser ut som i mitt huvud ungefär, alldeles för mycket innehåll för att försöka reda ut den oreda som råder. Jag skriver mest för mig själv, och framför allt om mig själv, vad jag känner, tycker, tänker och händelser som format den jag är. Det är ett försök att analysera och på något sätt kunna släppa saker. Får jag ner dem på papper kan jag lämna plats åt annat i mitt lilla huvud. Och det behövs, för där inne cirkulerar allt för mycket - allt från komplicerade känslor och tankar till värdsliga saker, så som vilken färgpenna jag ska använda till rubriker och vilken jag ska använda till underrubriker. Egentligen en helt obetydlig grej men som blir så stor för mig, värdsliga saker som jag gör till världens största grejer. Hur stor roll spelar det om jag skriver med en rosa eller grön penna? Egentligen? Ingen alls, och ändå kan en sådan liten grej ta upp mycket av mina tankar. Är det ett tecken på att jag egentligen inte har så mycket problem att tänka på eller saker att oroa mig för eller är det att jag har för mycket att tänka på att jag ersätter de jobbiga tankarna med sådana små värdsliga saker som just vilken färg jag ska ha på pennan? Jag vet inte. Dock vet jag att jag tänker alldeles för mycket, det blir ju uppenbart just i det här tillfället när jag inser att jag skrivit ett stycke text, som i vanlig ordning blivit ganska osammanhängande för att jag har för mycket att skriva att jag börjar på nya saker hela tiden. Haha, ja, det kanske finns en anledning till att jag inte har skrivit på ett tag. Jag har helt enkelt för mycket att skriva att jag inte vet vart jag ska börja. Nu har jag fått en liten början i alla fall, så mormor - nu kanske det kommer mera. Vi får väl se helt enkelt.