Att vara rädd för att bli beroende av någon

 

Jag fastnade fullständigt framför Malou i förmiddags där dagens avsnitt handlade om att vara rädd för att bli beroende av någon, vara rädd för relationer (både vänskap och kärlek) och helt enkelt ha inställningen att "ensam är stark". Ensam är inte alltid stark, vi svenskar är individualister och till skillnad från många andra länder i världen lever vi i tron om att vi är starkast ensamma, vi klarar oss själva och släpper gärna inte in någon i våra innersta vrår. Malou hade två gäster, Cimon Lundberg som är en manlig bloggare, och en tjej som lika gärna hade kunnat vara jag själv. Det var därför jag fastnade, det var som om mina tankar blev till ord och det var jag själv som talade fast ur en annan kropp. Jag är en av dem. En av de som är rädda för att öppna upp mig, jag är inte rädd för att bli sårad, men jag är rädd att bli beroende av någon annan. Vänner som killar. Jag trivs med att vara själv, jag är bekväm av mig och om jag bara har mig själv att tänka på kan jag bestämma själv hur saker och ting ska se ut och vad jag ska göra i framtiden. Jag har alltså ingen annan att ta hänsyn till. Som Cimon sa, "jag är personlig men inte gärna privat", och det stämmer så bra. Jag tror att många kan uppfattas som väldigt personliga och personligheten är något som är väldigt svår att dölja vilken situation vi än befinner oss i. Privat däremot, även om man uppfattas som en väldigt öppen person betyder inte det att folk vet allt om dig. Privata är sådana vi är, personliga som vi väljer att framstå oss själva som, det är så vi vill bli sedda och uppfattade.

 

Vad är det då som gör att vi är så rädda för att släppa in någon?

 

Våra bakgrunder, vilka sorts relationer vi haft innan, hur vi har växt upp, om vi fick ta mycket ansvar när vi var små. Ja, det finns många faktorer som påverkar och bidrar till denna relationsrädsla. Vi, för jag tror att jag fångar fler som känner samma sak, bygger upp murar och drar oss ur innan vi ens gett människor chansen att knacka ner en tegelsten och ta sig in. Nya bekantskaper ska inte behöva kämpa för att visa att de går att lita på, vi måste bara bli bättre på att ge folk chanser. För även om det känns som om du är starkast ensam, så är det ingen i grund och botten som vill vara ensam. Det är en fasad vi byggt upp och i många fall tror jag att vi lurar oss själva att vi vill vara ensamma. Det kanske är det mest bekväma, det enklaste men i det långa loppet - om vi aldrig låter människor få chansen att komma oss nära kommer muren, för varje dag som går, bli ännu högre. Och någon gång vill vi att den ska rivas, inte sant? Rivas behöver inte betyda att du kommer bli sårad eller känna dig svag, jag tror att vi kan känna så mycket mer känslor och det kommer i sådana fall alltid finnas någon vid din sida, som känner dig utan och innan, som skrattar med dig när du är glad, gråter med dig när du är ledsen och hjälper dig när du behöver hjälp. Någon som du kan lita på, eller någon du gett chansen till att lära känna dig helt enkelt. Vi kommer inte förlora oss själva för att vi släpper in nya människor i vårt liv, vi kommer bara bli rikare. På känslor och på relationer. Att bli sedd och att se, att uppskatta och bli uppskattad - det är det mest naturliga i livet. Ensam kanske är stark, men det är absolut inte starkast.

 

Malou visade även upp denna modell som jag tycker är en bra beskrivning på hur vi funkar, alla är ju givetvis inte likadana men jag tror att många väljer att inte prata om hur vi egentligen känner och i onödan går runt och tycker att man är konstig för att man känner något som visar sig att man inte alls är ensam om. Överhuvudtaget.

 

 

Kort sagt, det var ett väldigt intressant program som väckte tankar och funderingar.

 

 

 

 

 

 

 

 

K O M M E N T E R A (1)
Allmänt

Bra skrivet! Jag har funderat mycket på problem i samhället som är direkt relaterade till detta. Det började med att jag inte förstod varför folk är så egoistiska och fokuserade på enbart sig själva. Det gäller precis allt, inklusive relationer. Existerar detta beteende i alla samhällen? Ja, men inte ens i närheten i samma utsträckning som i västvärlden. Utan egoism så kommer vi ingen vart. Det driver våran evolution, men vi har förstorat upp det för mycket och lagt för mycket fokus på det.

Detta kanske inte låter direkt relaterat, men i de flesta västländer så har vi motiverats till att göra karriär och att tänka på oss själva. Det är självklart bra att vi driver våran utveckling vidare igenom att utbilda oss och förbättra våran tillvaro med all teknik. Vi har dock lagt så stor fokus på materialism och individualism att vi glömt vad som egentligen tillfredsställer en människa mest av allt. En närhet till andra personer och att känna sig behövd. Människor är ett flockdjur och idag jobbar vi emot det. Vi bor ensamma eller i en liten grupp av människor (oftast formen utav en familj). Ja vi bor i samhällen och det finns massvis med folk omkring oss, men hur ofta vänder vi oss till dem för stöd eller vice versa? Precis som du säger har vi lärt oss att det gör oss svaga vilket är fel. Det är precis tvärt om.

Ett exempel är statistiken på självmord i de flesta i-länder. Länder som enligt våran modell av att leva idag borde vara lyckliga. De lever ju enligt de normer vi tycker är bra och värderar så högt. Där emot så är självmord och depression otroligt sällsynt i simpla samhällen där man delar med sig av allt. Känslor som material i form utav mat och verktyg. Det sker direkt med mänsklig kontakt istället för indirekt via system som i den moderna världen.

En intressant fråga att ställa är. Hur kommer det då sig att vårat grannland Danmark alltid hamnar i toppen på länder som är så lyckliga när man gör statistiska undersökningar? Ett svar kan vara att de i Danmark brukar leva i kollektiva boenden där alla i samma byggnad delar på dagliga sysslor och uppgifter. Det härmar flockbeteendet och alla får känna sig behövda. Det är självklart inte allt som får danskarna att må så bra, men det är en viktig faktor. Kanske den viktigaste.

Inte direkt det du skrev om, men du kanske kan se problemet i sin helhet. Du verkar också ha mycket åsikter och mer insyn kan bara gör dig visare (:

Får ursäkta om något är obegripligt, men jag började skriva när jag vaknade och såg inlägget. Sedan fortsatte jag efter min lektion så det kan ha blivit lite osammanhängande.

Rekommenderar dokumentären "Happy" där de tar upp bland annat detta. Fick bland annat mina uppfattningar delvis från den dokumentären.

Hur som helst, väldigt bra skrivet och hoppas du fortsätter på samma bana!