Jag har kört fast.

 

Det är min C-uppsats som jag pratar, det allra sista jag gör som 3-årig programstudent på universitetet. Jag kan inte förstå hur dessa år har gått så fort och att det snart är dags för examensdagen. Att jag dessförinnan dessutom ska ha en färdig examensuppsats att presentera och lämna in i ett slutgiltigt resultat, det är för tillfället ganska surrelalistiskt. Men om andra har lyckats innan mig, så ska väl ändå jag kunna nå en slutpunkt i det här arbetet.

 

Var försvann dessa åren? Det var ju nyss som jag med nervösa steg gick mot Ekonomihögskolan för upprop. Jag minns vad jag hade på mig, att jag dagen innan hade färgat håret så att det var nytt och fräscht, jag minns hur länge jag stod framför spegeln (nåväl, det var nog iofs inte mer än tio minuter) och hur jag noga valde vad jag skulle ha för skor. Så fruktansvärt ytligt. Jag minns väl vad jag själv hade på mig och såg ut, men inte vad någon annan hade på sig. Det enda som är etsat fast i minnet och som jag med säkerhet vet att alla hade - det var det där lila nollebandet i pannan.

 

Det känns som om det var igår jag fick nycklarna till min lägenhet, samtidigt som det känns som om jag allid har bott i den där lilla ettan. Snart 3 år. Det är lång tid på ett och samma ställe! Iallafall för mig, sanningen är att jag har aldrig bott så länge i något som varit mitt alldeles egna. Och då är det ändå mer än 7 år sen jag flyttade hemifrån, men däremellan har jag hunnit med fler boenden är jag kan räkna på en hand. Snart 3 år på dessa 30,2 kvadrat alltså. Och snart 3 år i denna stad som jag aldrig trodde att jag skulle bo i. Den stad som jag aldrig VILLE bo i. Men nu gör jag det, och trots att dessa tre åren har gett mig så otroligt mycket (varav ett halvår utomlands) är jag färdig här. Nu vill jag vidare!

 

Jag har inte haft något riktigt mål sen jag kom hem från USA. Det jag såg framför mig var en termin med plugg och sen examen då, såklart. Men efter det har jag haft svårt att se framtiden. Nu låter det som om jag inte ser någon mening med livet eller att framtiden inte kommer ge mig någonting, så är det absolut inte. Problemet är, jag har alltid kämpat hårt för att uppnå mina drömmar. Drömmar som varit visioner som blivit till mål. Min stora dröm, och mål, har alltid varit USA och när jag åkte hem därifrån var jag fast besluten om att vara tillbaka inom ett år. Årsskiftet 15/16 - ja, det satte jag som mål. Sedan kom jag tillbaka till Sverige och slungades in i verkligheten igen, en verklighet jag under hela hösten hade tryckt undan. En verklighet som... En verklighet - vad är egentligen det? Vad är egentligen MIN verklighet? Är det vad jag lämnade "hemma", här i Sverige, under hösten eller är det det jag hade i USA? Där jag såg de små problemen när de uppkom och direkt gjorde någonting åt dem. En verklighet där jag var den viktigaste i mitt liv, och där jag gjorde det som jag mådde bra av.

 

Nu är det ju inte heller så att allt var guld och gröna skogar i USA, men den känslan jag hade när jag lämnade var att jag skulle tillbaka så fort som möjligt. Det gjorde ont i hela mig för att det kändes som om jag gjorde någonting som gick emot mitt hjärtas vilja. Jag var fast besluten om att åka tillbaka så fort som möjligt.

 

Nu sitter jag alltså här, skriver på min alldra sista uppsats och funderar över framtiden. Min dröm är fortfarande densamma, men jag har nu brutit ner den i mål och delmål. Att göra det ger en överskådlig bild som faktiskt är realistisk. En målbild som är uppnåbar. Dock inte utan hårt arbete och om jag kommer klara av att vara tillbaka till årsskiftet 15/16, det återstår att se.

 

Eller nej förresten, jag ska vara tillbaka till årsskiftet 15/16. Och då är det för längre period än ett halvår. Det är mitt mål och nu är det officiellt. Dags att dra igång den här snurran, men först har jag ett metodkapitel att skriva.

 

Jag hade glömt bort mitt motto lite grann, men blev plötsligt väldigt medveten om det.

 

Allt är möjligt, så länge man har viljan! Kom ihåg det.