En sak som är frustrerande i det här landet är att alla dagar inte är lika bra "engelska-dagar". Vissa dagar förstår jag ingenting och när jag pratar blir det bara gröt. Man känner sig så sjukt korkad när man får fråga tre gånger vad personen sa - och man fortfarande inte fattar! Georgia-dialekten kan vara både bra och dålig. De som verkligen har dialekt, de har verkligen dialekt! Det är samma språk men ändå inte, lite som att jag ska försöka förstå mig på en som pratar danska. Och tro mig, det gör jag inte! De flesta dagar går det jättebra och förra veckan hade jag min första riktiga presentation. I min ledarskaps-kurs är det vi studenter som håller i lektionerna. Vi har delat in oss i grupper och håller i två lektioner per grupp som baseras på ett kapitel ur boken. Jag var med fyra killar amerikanska killar och för dem är det ju lite enklare att spontan-prata medan jag har värsta manuset inövat. Det gick hur som helst kanonbra och vi hade den andra presentationen idag, vilket gick bra det med. Tillbaka till det här med språket. Jag älskar att prata engelska! Och trots de där dagarna som suger känner jag att jag blir bättre och bättre för varje dag. Jag drömmer på både svenska och engelska och tänker på engelska. När jag inte pratar så tänker jag på grammatik, nya ord och försöker ta in så mycket som möjligt genom att lyssna på andra, läsa och hänga med. Sen är det ju enklare att prata med vissa, men så är det ju i Sverige också. Det beror ju på hur bra man klickar och hur mycket man har att prata om. Dock så pratar jag fortfarande mycket svenska, och ni kommer inte behöva höra på något svengelska när jag kommer hem. Vissa ord försvinner ibland, och vissa ord hittar jag inte alls på grund av att Sveriges ordförråd inte är i närheten av Amerikas. Men på grund av att jag hänger med Anna typ 24/7 så blir det mycket svenska, vilket är både bra och dåligt men väldigt skönt när man vill vila huvudet. Och sen är det ju faktiskt ganska skönt när man kan prata så ingen annan förstår ibland haha..