Vissa dagar så kan jag inte förstå att jag faktiskt bor i USA. Jag måste gång på gång nypa mig i armen för att inse att det är sant. Jag tittar ut genom fönstret, ser likadana bilar som hemma i Sverige, precis utanför mig en mörkblå Volvo. De är visserligen aningens större och registreringsskyltarna är inte desamma. Jag ser träd, som precis som hemma i Sverige börjar skifta i gult och rött. Jag ser människor som går, iklädda träningskläder, vanliga kläder eller finkläder. Precis som jag ser på gatan hemma i Sverige. Olika människor påväg mot olika håll. Jag ser en blå himmel och jag ser solen. Även om samma sol lyser hemma i Sverige vet jag att där är det omöjligt att gå i shorts just nu. Idag bär jag shorts och t-shirt. Jag ser killar och tjejer som kommer från skolan och hoppar in i sina bilar för att, kanske, som jag, förbereda måndagsmiddagen, chilla i soffan framför TVn eller åka och träna. Det har nu gått mer än tre månader sen jag kom hit och jag har haft gott om tid att fundera ut ett bra svar på den ständiga frågan som jag får: "varför vill du bo i USA?". Men jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Jag letar svar i mitt huvud men det enda jag kommer fram till är att jag bara vill det. Jag älskar möjligheterna, storleken, språket, människorna. Men jag gillar Sverige också, jag känner mig bara väldigt färdig där. Jag är stolt över att jag har tagit mig så här långt, stolt över att jag följer mina drömmar. Jag har lagt ner mycket jobb på att ta mig hit, men det är inte ens jämförbart med det jobb och anstängningar som kommer krävas i framtiden för att uppnå de där högsta drömmarna, den där visionen jag har i huvudet. Varenda dag snurrar tankarna i mitt huvud, hur ska jag göra för att komma dit? Det finns så många möjligheter, men ändå inte. Det är en stor stenvägg i vägen som kan ses som omöjligt att riva. Men det finns fortfarande en chans att göra det. Väggen är hård och det kommer krävas blod, svett och tårar men i slutändan kommer det vara värt det. Det är alltid värt det om man vill något tillräckligt mycket. Ingenting är omöjligt, ibland får man bara finna andra vägar. Den dagen jag når mina drömmar finns det dock en sak som är omöjlig, och det är att kunna ta cykeln till min storasyster och mina älskade små prinsessor, kunna ta bilen och vara hos min lillasyster inom 30 minuter, ringa till mormor och morfar och förbereda dem på att jag kommer på middag om en timme eller stannar över natten. Jag skulle helt klart offa något genom att bo här i framtiden, och det är närhet till min familj. Men samtidigt, det är inte mer än 8 timmars flygresa hem. Ibland önskar jag att jag kunde "nöja" mig med att bo i Sverige. Eller, rättare sagt, att det var det jag ville göra. Men nej, den här tjejen har aldrig gjort det lätt för sig så varför skulle hon göra det nu?

 

Tankarna snurrar ständigt i mitt huvud och nu när jag är inne på andra halvan av den här resan börjar jag bli smått sentimental. Tiden har försvunnit så vansinnigt fort samtidigt som det känns som om jag alltid har varit här. Det är snart dags att börja tänka på hemresa och planera den sista terminen hemma i Sverige. Till sommaren tar jag examen och efter det ligger hela världen för mina fötter. Jag lever verkligen i nuet men jag kan inte låta bli att längta lite. Och även om jag verkligen inte vill sätta mig på flyget hem så längtar jag efter att krama mina små prinsessor och skratta tillsammans så att tårarna rinner tillsammans med mina syskon.

 

Tänk att man ska göra det så svårt för sig.