Jag vet inte vart min längtan efter USA har kommit ifrån eller när den började men så länge jag kan minnas har min största dröm varit att bo i USA. Det är svårt att beskriva den känslan jag har men tänk er att man längtar efter något sådär jättejättejättesuperdupermycket. Sådär så att det nästan gör ont. Så där mycket som man kan längta efter en människa. Det gör inte jag. Längtar efter en människa alltså. Jag längtar efter ett land. Jag längtar efter USA. Sådär mycket så att det är tar upp mycket av mina vardagliga tankar och jag ser mig själv redan där.

 

När jag gick i skolan var jag den som skulle bort. Jag skulle inte bli kvar i Sverige, iallafall skulle jag bort ett tag. Jag hade redan bestämt mig sedan långt tillbaka att jag skulle åka som au pair efter gymnasiet, vilket jag också gjorde. Det blev en ganska olycklig historia som jag helst inte pratar om, men sen den där dagen i april för 4 år sedan som jag vid soluppgången flög in över London, såg den finaste utsikt över Themsen med alla dess broar, Big Ben, London Eye och egentligen hela Londons stad, för att mellanlanda på Heathrow och flyga sista biten hem till Sverige, ja sen den dagen har jag längtat tillbaka.

 

Det finns dock lite delade känslor angående det där, samtidigt som jag bara vill återvända så har det funnits någonting i mig som gjort att jag stannat kvar här hemma. För det första, USA är inget lätt land i den meningen att man kan inte bara åka dit för att testa söka jobb eller se om man trivs. Det krävs visum, ansökningar och hårda kontroller. Inte minst krävs det ett green card om chansen ens ska finnas att kunna stanna kvar i landet. Och om man inte gifter sig med en amerikan eller har en jäkla tur i green card-lotteriet, ja då är det inte så himla enkelt. Jag vet inte hur länge jag kommer vilja vara där, men jag vet att jag vill dit. JAG SKA DIT. Ett par månader, ett par år eller om jag till slut kommer bo där, det är det ingen som vet. Ett steg i taget, och ett par månader räcker gott och väl till en början. (Eller okej, inte alls. Skulle jag få välja skulle jag packa ner alla mina grejer, shippa över dem, köpa en enkelbiljett och åka imorgon. Fast jag skulle dock packa med mig hela min familj också..). Det där med familjen, givetvis är dem anledningen till att jag vill vara hemma! Att ha en halvtimmes avstånd är lyx, men i dagens teknologiska samhälle så finns alla möjligheter att kunna prata och "ses" lika ofta och när man vill ändå. Skype är en otrolig uppfinning, det är ju iallafall näästan som att vara i samma rum :) (eller hur min kära storasyster?).

 

 

Men ja, hur som helst, jag hade ju egentligen bara en liten sak att säga och för att göra en lång historia kort:

 

Om tre månader åker jag tillbaka!!!!!

 

Det har varit en lång väntan med nomineringar, ansökningar och tester men idag - äntligen - så fick jag mitt officiella antagningsbesked för att plugga en termin på Mercer university i Georgia. OCH JAG ÄR VÄRLDENS GLADASTE TJEJ JUST NU!!!!!

 

Om man kan längta lite till, då gör jag det!! :D