När jag kom in till Stockholm i söndags visste jag bara en sak, att jag skulle ta röda linjen mot Ropsten och hoppa av vid Gärdet. Jag, som inte har någon vidare koll på hur stadsdelarna ligger i förhållande till varandra, visste inte hur långt det var till ambassaden från Andreas och Matilda, eller hur jag skulle ta mig dit. Ett senare problem, tänkte jag. När jag sedan på kvällen kollade på Google maps visade det sig att det var gångavstånd, så igår morse promenerade jag iväg rakt över Gärdet och hittade rätt (nästan) med en gång. Till skillnad från förra gången jag var i Stockholm för att ansöka om visum, en kall onsdag i februari, då vi bodde på ett hotell i andra änden av stan. Då hade jag också kollat Google maps, men missade nog hur många km det stod att det var. Tyckte att det såg relativt nära ut och tänkte att det skulle bli en skön morgonpromenad. Tji fick jag, och efter att ha hamnat ute i Gamla stan, inte visste åt vilket håll jag skulle gå och med en tidsplan som rann ifrån mig, hittade jag en taxi som körde i säkert 5 km innan vi var framme... Denna gången var jag aningen mer planerad och nog för att Google Maps visade en igenvuxen stig genom någon liten skogsdunge, kom jag fram iallafall. Med lite grenar i håret, men vad gjorde det? Sist jag var behövde jag heller inte stå i någon kö utanför men då jag har hört att det alltid (uppenbarligen inte riktigt alltid) är kö så var jag där i god tid. Klockan 8.15 ställde jag mig i kö och hade tid vid 9. Tiderna passas inte så bra, utan det är mer för att alla inte ska komma på samma gång under dagen. Solen gassade och det var riktigt svettigt att stå i den busskursliknande plexiglas-buren. Man kunde känna spänningen bland de som stod i kön var. Det var mest sådana som mig, unga som antingen skulle ansöka om ett student- eller au pair-visum. Killarna bakom mig pratade om hur intervjun skulle vara och jag ville vända mig om för att tala om för dem att de inte behövde oroa sig, men jag hade fullt sjå med mitt egna. Trots att jag visste hur det skulle gå till var jag lite nervös på grund av just det faktum att jag faktiskt har fått ett visum godkänt innan. Då fick jag ett visum för att jobba som au pair ett år, och som känt sen innan så stannade jag inte där under hela den perioden. Just det gjorde mig lite nervig och det är klart att man blir lite pirrig av själva grejen, man ska ju ändå in på amerikansk mark! Efter ca 1 timme var det min tur att bli framkallad till kuren där säkerhetsvakterna sitter. Där fick jag först visa upp mitt pass genom rutan och visa dem sulorna på skorna (!). Jag blev tillsagd att stänga av min mobiltelefon och ta av mig mitt skärp (vilket jag redan hade gjort - highfive!). Vakten öppnade dörren åt mig och jag fick gå igenom en flygplatsliknande säkerhetskontroll. Teknisk utrustning är inte tillåten att ta med in så mobiltelefonen fick jag så snäll lämna över till vakterna och fick till utbyte en liten nummerlapp. Jag blev sedan kroppsvisiterad (nej skojjar, metallbåge räckte) och blev visad till själva intervju-byggnaden. Intervjusalen ser ut som en läkarmottagningsväntehall med tidningar daterade 2002 och BBC rullandes på en TV-skärm. Ganska trevligt faktiskt, och inte alls så hemskt. Den första väntan är för att få lämna in sina dokument och när mitt nummer blev framtryckt gick jag till luckan, sköt under alla mina papper och var orolig att hon skulle säga att det saknades något. Men jag hade alla dokument (puuh) och fick sedan sätta mig för att vänta igen. Det är en evig lång väntan alltså. Jag hamnade bredvid två killar, riktiga stockholmare, som pratade i munnen på varandra, inte höll tyst en sekund och gjorde allt för att undvika den där klassiska "pinsam tystnad"-situationen. Eller okej, de behövde inte kämpa speciellt mycket för det. Jag satt på helspänn för att försöka höra när mitt namn skulle ropas upp, då det knappt hördes och de här två killarna som sagt inte verkade bry sig om ifall de skulle missa sina intervju-tider. Jag höll koll på de som hade gått in strax före mig och blev därför förvånad när de ropade upp mitt namn före många av dem. Den andra luckan man får gå till är för att lämna sina fingeravtryck, sedan får man vänta igen. Efter ca 15 minuter blev jag uppropad till den tredje och sista luckan där alltså själva intervjun är. Eller intervju och intervju, konversationen löd, ordagrant, enligt följande:

 

Efter drygt 2 timmars väntan var det alltså över så fort, det gamla visumet cancelled-stämplades och det nya är på väg hem till mig. Jag firade med en runda på stan och en härlig kväll med god mat och glassdrinkar med Ea och Matilda. Även om resan inte enbart var för visumet så känns det underbart att även detta nu är gjort. Det innebär att ytterligare några dagar har gått och nedräkningen visar nu 37 dagar. Jag längtar så mycket!!!!!