Det blir så påtagligt, fast ändå inte alls. Inatt har jag haft Antonia hos mig, med all säkerhet sista gången innan vi säger hejdå. Även om det är ett tag tills jag åker så åker min syster med familj till Kroatien om 2 veckor och stannar i 3. Vilket innebär att vi kanske, med lite tur, iallafall kan vinka till varandra någonstans mellan Sverige och Danmark när det är min tur. Det känns konstigt att veta att vi bara kommer träffas ett par gånger till innan vi kommer vara ifrån varandra så lång tid. Samtidigt är det väldigt svårt att ta på. Allt känns precis som vanligt. Det känns som om de ska åka på semester och när de kommer hem, så är jag här. och på ett sätt är jag ju alltid där, på skype!

 

Idag ska jag åka upp till Stockholm för ett par dagar hos min bror och hans tjej. Anledningen heter amerikanska ambassaden och imorgon har jag tid där för intervju om visum. Trots att jag varit där en gång innan och vet hur det går till så är jag nervös! Springer runt som en iller och dubbel-, trippel- och ännuflergångeränså-kollar att jag har alla dokument jag behöver. Jag hoppas lite att nervositeten kan släppa när jag varit där och (förhoppningsvis) fått ett godkännande om att visumet kommer komma hem till mig inom några dagar. Herregud, jag kan inte fatta att det är under 40 dagar kvar idag. Och ja, vad jag tjatar, men den här väntan är värre än någon annan jag varit med om. Vad ska jag vänta till den dagen när det står 0? Då kommer jag antagligen få lite panik och vilja att det åtminstonde står 10 dagar kvar. Haha. Man blir aldrig nöjd va? =)