Ibland försvinner jag in i en bubbla. Jag är där men ändå inte där. Jag ser hur läppar rör sig men jag hör inget ljud. Jag nickar, skrattar, ler, låtsas vara med. Men egentligen är jag någon helt annan stans. Jag befinner mig i min egna lilla värld med mina egna tankar och funderingar. Att sitta i samma rum som flera andra med en pågående konversation men gå därifrån utan att veta vad som har sagts. Jag är väldigt duktigt på det. Tänker att - nu ska jag också vara med. Men efter en liten stund glider jag in i min bubbla igen. Min trygga lilla bubbla där ingen ka ta sig i och heller inte ens få en inblick om hur det ser ut. Jag är social, glad och gillar att ha folk om krig mig. Men jag älskar att vara själv. Att sitta med mina egna tankar, gå långa promenader och bara fundera. Jag tror att det är nyttigt, men många gånger hade jag nog behövt vara den där som ringer till någon och frågor - Vill du hänga? Ut och gå en sväng? Eller bara prata en stund? Jag skulle nog behöva göra det för att inte fastna. Det är lätt att man fastnar vid ett perspektiv och grubblar ner sig för mycket. Men sen är jag ju en grubblare utan dess like också, jag vill gärna ha de där stunderna då jag grubblar sönder hjärnan tills den kokar. Hade jag gått den där promenaden eller pratat en timma med vännen i telefon hade jag förutom många nya perspektiv också fått lite "ytligare" saker att prata, skratta och diskutera om. Inte det att jag alltid är själv, eller aldrig pratar i telefon eller är ute och går med någon vän - för det gör jag! Jag kan prata i telefon flera timmar men så fort jag lagt på slås jag av mina egna tankar igen.

 

Jag tror att jag är lite väl mycket av en planerare, och att det är därför jag funderar så mycket. Jag vill veta vad jag kommer göra om tio år, gillar inte riktigt tanken av att "jag får se". Det där är både positivt och negativt, det där med att hela tiden vilja veta och ha saker planerade in i minsta detalj. För blir det inte som jag har planerat - ja då blir jag besviken. Och allt blir inte alltid som man har planerat. Väldigt sällan faktiskt. Ibland känner jag mig nästan lite schizo för samtidigt som jag älskar att vara spontan så rör det till sig i mitt huvud när det blir ändringar. Och sen vill jag så mycket! Jag vill så mycket att det känns som om jag inte kommer hinna med allt - och det stressar mig.

 

På senaste tiden har det hänt ganska mycket som har gjort att jag känt mig frånvarande och de senaste dagarna har jag gått runt med en klump i magen, en sån där man har när man är orolig eller nervös. Jag vet inte vad den kommer från och det gnager i mig och ger mig ännu mera funderingar. Har det hänt något som borde ge mig en klump i magen? Men jag kan inte komma på något. Alla funderingar resulterar i bultande huvudvärk och jag kan bara komma på en sak utifrån allt det här.

 

Jag måste sluta tänka och lita på att saker och ting ordnar sig. Livet har mycket att ge - både positivt och negativt, jag tänker inte sluta drömma och fantisera. Men jag tänker sluta planera. Jag tänker göra det jag känner för, det jag mår bra av.