Ibland vill jag bara slå mig själv i huvudet skrika rakt ut: "Jonna för helvete, sluta tänk så jävla mycket!"
Jag är en funderare. Ända ut i fingertopparna. Ibland önskar jag bara att man kunde stänga av, stänga alla tankarna ute och vara vara, go with the flow liksom. Men det är inte alltid så enkelt. Jag funderar så mycket att rätt kan bli fel, och fel kan bli rätt. Jag gör saker mycket mer invecklade än vad de är och är väldigt bra på att trassla in mig. I mig själv. Som ett garnnystan som katten har lekt med och tar lång tid att trassla ut. Ibland undrar jag vart jag har mig själv, funderar på vad jag själv tycker och vad jag vill. Vad jag borde och vad jag inte borde. Vad andra tycker. Och ja, jag erkänner, jag bryr mig jävligt mycket om vad andra tycker. Jag vet inte varför, samtidigt som jag är rädd för vad andra ska tycka så bryr jag mig inte alls ibland. Jag har alltid varit den där som ska göra lite udda saker, när hela frisörklassen valde nagelkurs så valde jag en spanskakurs, eller när det var poppis att måla sitt rum med tre vita väggar och en röd så målade jag istället tre rosa och en limegrön. Alla är nog lite speciella på sitt sätt, men ibland undrar jag om jag inte är lite extra speciell. Om det är på ett bra eller dåligt sätt, det vet jag inte. Det jag vet är iallafall att jag alltid har trivts med mig själv, har alltid haft "normalbra" självförtroende, om man kan kalla det så. Men på senare tid har jag börjat bli mer osäker, eller jag ska nog säga, jag började bli mer osäker. Sakta men säkert börjar jag hitta tillbaka till mig själv, men jag vet fortfarande inte vad jag vill. Vad jag vill göra i livet, vart jag vill bo, vad jag vill jobba med. Och det här kan ge mig lite panik ibland. Jag är bara 22 men ändå stressar jag som om jag bara hade en vecka kvar att leva. Det jag måste lära mig är att sluta stressa, börja lyssna mer till mig själv och framför allt, följa mitt hjärta. Lyssnar jag till vad mitt hjärta säger? Eller är det hjärnan som bestämmer? Är vi rädda för nya saker? Trygga med det vi har? Jag har bestämt mig. Det här är mitt liv och hädanefter ska jag göra sådant som gör mig glad. Som jag blir lycklig av. Är du nöjd med det du har? Uppskattar du det som du borde? 

Eller en annan fundering, blir man någonsin nöjd?