.
2011
Jag har haft fem bästistar. Min första bästis träffade jag redan på dagis. Vi lekte jämt. På dagis fanns det ett kuddrum med en garderob de hade byggt om till ett slott, där kommer jag ihåg att vi brukade gömma oss för killarna. När vi började förskolan hade vi turen att hamna i samma klass och det är väl på grund av det vi kunde hålla ihop så bra. Eller hålla ihop och hålla ihop, vi bråkade nog ganska mycket också. Men det är ju sånt man gör som bästisar, bråkar, får magont och blir vänner igen! När vi började förskolan hamnade vi i en klass tillsammans med en nyinflyttad tjej. Redan från första dagen var vi bästisar, vi tre. Och tre är det inte alltid lätt att vara. Vi kunde vara världens bästa vänner men vi kunde också vara världens ovänner. Det blev mycket svartsjuka, och vi kunde aldrig leka ihop alla tre. Det fick vi under en kvartsrast som fröken bad oss stanna inne på skriva kontrakt på att vi inte skulle göra. Det blev för mycket bråk. Jag tror att det var i trean. Det var då vi kom på den briljanta idén att göra ett lekschema. Vi hade lådor med våra böcker i och i den ena tjejens låda låg då denna lista. Vi hade skrivit upp alla veckodagar och tomma rader där man skrev vem som skulle få leka med X, som var den som vi båda andra ville leka med. Det spårade ur ganska snabbt då den första som såg listan skrev upp sitt egna namn på alla dagar. Det var nog ganska mycket mer X och jag. Vi var som syskon och hennes föräldrar var som mina extraföräldrar. Ville jag inte vara hemma så åkte jag dit. Jag visste att jag alltid var välkommen, och att jag kunde komma mitt i natten om det var så (vilket jag också gjorde en gång.. barfota och i nattlinne med tårarna rinnandes..).
Hur som helst. I högstadiet när vi började i nya klasser och slogs ihop med elever från andra skolor gled vi ifrån varandra. Vi började umgås med olika "gäng". Det var då jag fick min tredje bästis. Vi gick inte ens i samma klass, men vi höll ihop hela högstadiet och en bit in i gymnasiet, då vi båda valde samma linje. Vi var så himla lika, men ändå så olika. Efter ett halvår bytte jag linje, och därmed både skola och ort, så gled vi ifrån varandra.
I min nya skola träffade jag efter något halvår min fjärde bästis, vi hängde med varandra dygnet runt. Hon var ett år yngre men vi gjorde allt tillsammans, bokstavligt talat, under en hel sommar var vi med varandra varje dag. Vi delade alla problem med varandra, grät, skrattade och hade för oss saker bara vi två kom på att göra. Under hösten träffade jag också min femte bästis. Vi sov över hos varandra varje natt, vi pratade i telefon varenda minut vi inte var med varandra, smet in på uteställen när vi fortfarande bara var sjutton och gick milslånga promenader. Sen träffade vi varsin kille och tiden gick åt till det istället.
Alla de här personerna har haft betydelsefulla roller i mitt liv, jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade mött just dessa speciella personer. Barndomsvänner kommer alltid vara en sak, och vänner kommer alltid komma och gå. Jag tror det finns en mening med att du möter vissa perosner i olika skeden i livet och man växer ifrån varandra, så är det, men man kan ändå inte låta bli att bli lite ledsen inombords när man inser att de som visste allt om dig, de du verkligen kunde vara dig själv med och visa alla känslor har blivit ytliga bekanta. Man vet nästan ingenting om de längre och man träffar dem knappt aldrig. En bor i stockholm, en annan i karlskrona, en tredje stöter jag på lite och då och då men hälsar inte ens, en fjärde bor fortfarande kvar här, henne har jag fortfarande lite kontakt med och den femte bor utomlands med sin pojkvän och ska bli mamma om ett par veckor. Det var just henne jag träffade idag, och kom att tänka på allt detta. Jag kom att tänka på hur mycket jag saknar alla dessa människor och hur mycket jag verkligen uppskattar de tiderna jag har haft med var och en. Det är inte alla som har den turen att ha fått spendera så mycket tid med så underbara människor. Man går igenom olika delar av livet och allt som händer har en mening.
När man väl ses kan så lite som en kram vara så stor och varm av härliga minnen.
Hur som helst. I högstadiet när vi började i nya klasser och slogs ihop med elever från andra skolor gled vi ifrån varandra. Vi började umgås med olika "gäng". Det var då jag fick min tredje bästis. Vi gick inte ens i samma klass, men vi höll ihop hela högstadiet och en bit in i gymnasiet, då vi båda valde samma linje. Vi var så himla lika, men ändå så olika. Efter ett halvår bytte jag linje, och därmed både skola och ort, så gled vi ifrån varandra.
I min nya skola träffade jag efter något halvår min fjärde bästis, vi hängde med varandra dygnet runt. Hon var ett år yngre men vi gjorde allt tillsammans, bokstavligt talat, under en hel sommar var vi med varandra varje dag. Vi delade alla problem med varandra, grät, skrattade och hade för oss saker bara vi två kom på att göra. Under hösten träffade jag också min femte bästis. Vi sov över hos varandra varje natt, vi pratade i telefon varenda minut vi inte var med varandra, smet in på uteställen när vi fortfarande bara var sjutton och gick milslånga promenader. Sen träffade vi varsin kille och tiden gick åt till det istället.
Alla de här personerna har haft betydelsefulla roller i mitt liv, jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade mött just dessa speciella personer. Barndomsvänner kommer alltid vara en sak, och vänner kommer alltid komma och gå. Jag tror det finns en mening med att du möter vissa perosner i olika skeden i livet och man växer ifrån varandra, så är det, men man kan ändå inte låta bli att bli lite ledsen inombords när man inser att de som visste allt om dig, de du verkligen kunde vara dig själv med och visa alla känslor har blivit ytliga bekanta. Man vet nästan ingenting om de längre och man träffar dem knappt aldrig. En bor i stockholm, en annan i karlskrona, en tredje stöter jag på lite och då och då men hälsar inte ens, en fjärde bor fortfarande kvar här, henne har jag fortfarande lite kontakt med och den femte bor utomlands med sin pojkvän och ska bli mamma om ett par veckor. Det var just henne jag träffade idag, och kom att tänka på allt detta. Jag kom att tänka på hur mycket jag saknar alla dessa människor och hur mycket jag verkligen uppskattar de tiderna jag har haft med var och en. Det är inte alla som har den turen att ha fått spendera så mycket tid med så underbara människor. Man går igenom olika delar av livet och allt som händer har en mening.
När man väl ses kan så lite som en kram vara så stor och varm av härliga minnen.
