7 NOVEMBER.
2010
Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är Antonias födelsedag!!
För ett år sen, lördagen den 7 november 2009, blev jag väckt klockan 4 på morgonen av att telefonen ringde. Jag visste innan jag svarade vad som hade hänt och det första jag möttes av var : Grattis moster! . Min första fråga var om det blev en flicka eller pojke, och lika förvånad som jag blev när jag hörde vad det var, lika förvånad var mammas röst när hon berättade att det var en flicka. Vi som alla hade trott att det låg en liten Gabriel i den där magen, se så fel man kan ha! Det var en liten Antonia som låg däri, och inte vilken Antonia som helst. Världens bästa.
På måndagen den 9 november fick jag träffa henne första gången, ett litet litet knyte som bara sov och sov. Inte trodde jag vid den stunden att ett år kunde gå så fort som det här året har gjort. Inte trodde jag att det skulle gå så fort tills det att hon skrattade för första gången, satt upp för första gången, kröp första gången, ställde sig upp själv för första gången, och tog sina första stapplande steg. Jag är så glad att jag har fått vara en så stor del av hennes liv, varit med om hennes första år och haft möjlighet att följa hennes utveckling. När jag åkte iväg till USA var hon "bara" en bebis, nu är hon ett barn! Jag fick se henne le för första gången när de kom till Arlanda för att säga hejdå till mig, då grät jag. Jag förstod hur mycket jag skulle missa av hennes liv på den tiden jag skulle vara borta. Innan jag tog beslutet att åka iväg så tänkte jag att, det är bättre att jag åker medan hon fortfarande är så liten för då kommer jag inte missa så mycket som jag skulle göra om jag åkte senare. Det är nu jag förstår att jag inte skulle vara någonting för henne om jag fortfarande hade haft 4 månader kvar i USA. Hon hade inte vetat vem jag var, och jag hade inte känt henne på det sättet jag gör. Att en sån liten varelse kan betyda så mycket och ge en så mycket glädje som ingen annan kan. Det är rätt otroligt. Och hon vet inte ens om det själv, att hon betyder så mycket för alla omkring henne. Att alla beundrar henne så mycket och att hon har så många som älskar henne och skulle göra allt för henne.
Idag blir hon 1 år. Ett helt år (!!). Så ett jättejätte grattis till mosters finaste lilla tjej!
För ett år sen, lördagen den 7 november 2009, blev jag väckt klockan 4 på morgonen av att telefonen ringde. Jag visste innan jag svarade vad som hade hänt och det första jag möttes av var : Grattis moster! . Min första fråga var om det blev en flicka eller pojke, och lika förvånad som jag blev när jag hörde vad det var, lika förvånad var mammas röst när hon berättade att det var en flicka. Vi som alla hade trott att det låg en liten Gabriel i den där magen, se så fel man kan ha! Det var en liten Antonia som låg däri, och inte vilken Antonia som helst. Världens bästa.
På måndagen den 9 november fick jag träffa henne första gången, ett litet litet knyte som bara sov och sov. Inte trodde jag vid den stunden att ett år kunde gå så fort som det här året har gjort. Inte trodde jag att det skulle gå så fort tills det att hon skrattade för första gången, satt upp för första gången, kröp första gången, ställde sig upp själv för första gången, och tog sina första stapplande steg. Jag är så glad att jag har fått vara en så stor del av hennes liv, varit med om hennes första år och haft möjlighet att följa hennes utveckling. När jag åkte iväg till USA var hon "bara" en bebis, nu är hon ett barn! Jag fick se henne le för första gången när de kom till Arlanda för att säga hejdå till mig, då grät jag. Jag förstod hur mycket jag skulle missa av hennes liv på den tiden jag skulle vara borta. Innan jag tog beslutet att åka iväg så tänkte jag att, det är bättre att jag åker medan hon fortfarande är så liten för då kommer jag inte missa så mycket som jag skulle göra om jag åkte senare. Det är nu jag förstår att jag inte skulle vara någonting för henne om jag fortfarande hade haft 4 månader kvar i USA. Hon hade inte vetat vem jag var, och jag hade inte känt henne på det sättet jag gör. Att en sån liten varelse kan betyda så mycket och ge en så mycket glädje som ingen annan kan. Det är rätt otroligt. Och hon vet inte ens om det själv, att hon betyder så mycket för alla omkring henne. Att alla beundrar henne så mycket och att hon har så många som älskar henne och skulle göra allt för henne.
Idag blir hon 1 år. Ett helt år (!!). Så ett jättejätte grattis till mosters finaste lilla tjej!