Jag har aldrig förstått dem som har måndagsångest, jag älskar måndagar. Det innebär att en helt ny vecka ligger framför mig, jag som lever med min kalender i handen kan vända blad och blicka framåt på nya dagar. Mina kalenderblad är dock inte helt tomma, tvärtom så är de ganska fullskrivna redan flera veckor innan (jag älskar planering och struktur). Veckans schema består av plugg, en hemtenta på 48 timmar, träning och en flytt i helgen. Jag har längtat till kommande helg, inte för att flytta är den roligaste aktiviteten jag vet, utan för att det är min syster med familj som ska flytta till Kalmar. Äntligen!! Jag har också redan hunnit med en föreläsning och två möten och i eftermiddag ska jag träffa Aaron för en "swedish fika". Aaron var våran mentor i USA och han är i Kalmar i vår för att plugga en termin, superkul! Det, tillsammans med att min klocka fortfarande visar att klockan bara är 8 gör att jag har med mig USA lite extra mycket. På något sätt vill jag inte riktigt ändra tiden, och det är ju bara att räkna sex timmar framåt! 

Hoppas ni får en bra vecka, för det tänker jag ha! 

Det var ju faktiskt inte alls tänkt såhär galet att jag helt plötsligt bara skulle sluta skriva sådär, men ja, ni vet hur det är. Andra saker som prioriteras före - nöjen, resor, skolan, familj, vännerna, så som det är ibland (eller för det mesta rättare sagt).

 

Tiden har gått fort och i tisdags är det hela fyra veckor sedan jag landade i Sverige, jag kan inte säga det nog många gånger men det är faktiskt helt galet. Samtidigt som det kändes som om jag aldrig hade varit iväg den sekunden jag satte mina fötter på svensk mark, så känns det helt sjukt att jag redan varit hemma i snart en månad. Vardagslivet här är tillbaka, med skola, jobb och allt där emellan - träffa familjen, fika med vännerna och kolla på samma serier på TVn som vanligt. Jag vet inte vad jag tycker om det, hemhemma (i Mönsterås hos mina små systerdöttrar) känner jag mig hemma, men inte här i Kalmar, i den lägenheten som har varit min i över två och ett halvt år. Visst var det skönt att få nycklarna, låsa upp för att möta en tom, städad, ren och fin lägenhet med min säng och mina saker. Men en halvtimme senare, när delar av kläderna var uppackade igen i garderoben (som dessutom tog emot att packa upp) så kändes allt som vanligt och min längtan om att lämna Kalmar smög sig inte bara så sakta tillbaka, utan knockade mig hårt i magen. Jag antar att det är det som kallas livet, för att komma dit vi vill måste vi kämpa igenom oss de saker som vi inte tycker lika mycket om. Visst är det skönt att vara tillbaka på ett sätt, jag har bara en termin kvar tills dess att jag får min examen och jag är superladdad för dessa sista månaderna i skolan! Det är skönt att vara tillbaka på jobbet och det är skönt att kunna gå ut och gå när jag vill utan att riskera att springa på någon med en pistol. Det är skönt att bara ha en halvtimme till familjen (och ännu bättre att min syster med familj flyttar till Kalmar nästa helg och jag har gångavstånd till dem igen efter två och ett halvt år. Hallå! Det väger ju upp allt annat!!). Men de där känslorna som jag alltid har haft, den där längtan som var så stark redan innan jag åkte, den är ännu starkare nu. Jag ska tillbaka. På ett eller annat sätt. Så är det bara!

 

Jag hade tänkt sammanfatta min tid i Macon men jag har insett att jag inte riktigt vet vart jag ska börja, så jag suger på den karamellen ett litet tag till. Det blir antagligen tillräckligt mycket att läsa ändå. Så istället tänkte jag berätta om vår allra sista veckan i Staterna, från avsked i Georgia till promenader i NYC.

 

Fredagen den 12 december skrev jag mitt allra sista final exam och efter det hade jag vinterlov. Vinterlov - som jag inte har haft på väldigt många år! Ett lov som varade i över en månad då terminen här hemma i Sverige inte började förrän i måndags (dock har jag spenderat dagarna på jobbet, så lov och lov - det kan diskuteras). Vi spenderade helgen med att packa, städa och givetvis gå ut tillsammans med våra favoritkillar, Alex och Alonso, en sista gång. Sista lördagen på Crazy Bull och någon gång efter midnatt sa vi hejdå till killarna som skulle påbörja sin jullovsresa tidigt på söndagmorgonen. Vi avdramatiserade avskedet genom att säga hejdå på klubben - alldeles perfekt tyckte vi! Själva så fortsatte vi tills att musiken tystnade och lamporna tändes innan vi åkte hem. Söndagen gick mest åt till att packa, promenera runt på campus och beställa hem flyttpizza till en tom lägenhet då våra roomies hade lämnat innan under helgen. Ännu ett par avsked skedde under kvällen innan vi la oss för att sova sista natten i våra små 90-sängar. Morgonen efter gick vi upp tidigt för att äta frukost, packa det sista och hämta hyrbilen som vi hade beställt. Det var dags att lämna Mercer och köra uppåt i landet. Första destinationen var Washington D.C. och efter att ha fått åka omväg runt Atlanta för att byta bil så var vi äntligen påväg. Även avskedet från Mercer avdramatiserades på grund av att vi hade en grym roadtrip med avslut i världens bästa stad att se fram emot! Hela dagen spenderades till att köra, äta godis i bilen och sjunga med högt till låtarna i vår USA-lista på Spotify. Det rullade på (bokstavligt hehe) tills dess att det hade mörknat och det från ingenstans dyker upp ett par blåljus bakom oss... Det är en historia för sig, men jag kan bara säga som så att myten om att man slipper böter för att man är två blonda svenskor stämmer verkligen......

 

Huvudstaden spenderade vi en dag och två nätter i. Njöt av lyxsäng och gofrulle, turistade utanför Vita Huset och då det regnade sprang vi runt på muséer - väldigt mysigt faktiskt! På onsdagen satte vi oss på en buss för att åka vidare mot NYC - en bussresa på cirka 4 timmar. Känslan av att åka in mot city, se hela New Yorks skyline och samtidigt höra följande meningar i hörlurarna;

 

"Concrete jungle where dreams are made of
There's nothing you can't do
Now you're in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it from New York, New York, New York!"